I förrgår kväll föll blötsnön i stora sjok efter en period med temperaturer upp till 18 grader och när Miki och jag skulle ut på sista promenadrundan fick jag händerna så fulla av paraply, ficklampa (ljuset i trappen fungerar inte), Mikis koppel (det finns katter i trappen ibland) att jag inte fick med mig nycklarna. Jag drog igen dörren bakom oss och så var det låst! Ja, det är ett sådant lås. I en optimistisk fantasi låtsades att jag nog ändå stoppat på mig nycklarna och så gick vi ut. Och även porten slog igen, fast den måste man låsa om den ska vara låst, men alla som bor här kan ju låsa den. Snön vräkte ner och snart gick Miki bredvid mig i vit kappa. Och så kom oron över mig och jag började gräva i både fickor och handväska. Inga nycklar. Aj. Klockan var halv tolv – kunde jag ringa Đurđica? Ja, det kunde jag nog, så jag gjorde det och hon svarade, visserligen lite skrovligt, men ”javisst, kom hit”. Och så ilade vi fram längs de snöiga gatorna hem till Đurđica. Utanför huset stod ett gäng killar och rökte och pratade med höga röster, men så kom Đurđica nerför yttertrappan med en cigarett i ena handen och nycklarna i den andra. Hon skrattade lite och räckte mig dem. Vi växlade tre-fyra ord och så galopperade Miki och jag hem igen.
Ja, så har vi då ett slags vinter igen eller egentligen den första riktiga snön eller halvriktiga kanske, för nu är den nästan borta igen, men kylan är kvar och man dricker inte kaffe ute längre. Imorse klev vi till Mikis glädje in på Cooltura och vi satte oss i det bästa hörnet.
Det var en lugn morgon med få och ganska tysta människor och nästan ingen rökte. Vi slappade lite, Miki och jag, utom när han gav sig iväg för att hälsa på någon ny som kom in.
Och på Cooltura kostar kava s mlijekom en och femtio nu när euron är här. Det går inte att klaga på det för här är det väldigt ombonat och fint förutom att kaffet är bra.
