Nu när Svenska institutet genom ledningens beslut så tydligt visat att det är på väg bort från sin roll som svenskt kulturinstitut är det dags att leta efter någon annan institution som kan åta sig uppgiften för att på ett värdigt och tillförlitligt sätt ägna sig åt den.
Nej, det handlar inte om så väldigt mycket pengar, och om de statliga medel som är avsedda för att stödja svensk kultur och svenska språket i världen kan hejdas från att rinna ut i sanden på det vis som sker nu för att i stället läggas där de kommer till verklig användning, är stora delar av det ekonomiska löst.
Det handlar om ansvar, om att kunna bära det ansvar det innebär att vara ett lands officiella kulturinstitut. Svenska institutet har under ett antal år sakta rutschat nerför en slänt mot en allt större ytlighet i modernitetens namn, något som egentligen bäst beskrivs som pseudomodernitet, men under förra året ökade plötsligt – till stor del i det fördolda – förstörelsetakten. Och just detta med hemlighetsmakeriet gör att ingen kan veta vad som blir nästa steg på denna destruktionsväg. Vad vi däremot vet är att det är bråttom att rädda det som räddas kan. Vem vet vad som kan bli nästa steg från institutets sida? Anslagen som rör stödet till svenskundervisningen och stödet till svensk kultur i världen måste därför så snart som möjligt, helst redan nästa år styras bort från Svenska institutet till ett riktigt kulturinstitut med höga ambitioner för svensk kultur i världen, ett kulturinstitut som inte talar i managementfloskler, ett kulturinstitut som talar ett levande språk, för språket är här av största betydelse och inte någon försumbar bisak. Ett kulturinstitut visar också genom sitt sätt att uttrycka sig att det är ett kulturinstitut.
