Jag vill tala om ett fenomen här som är särskilt märkbart vid denna årstid. Blato är ingen vanlig lera eller ens gegga. Det är något större och mer påträngande, det är en substans, men också en händelse och ett tillstånd, ja, kanske en värld. Eftersom jag lever med Miki som är hund och inte nöjer sig med trottoarer och gångvägar, så hamnar jag ofta mitt i hjärtat av blato:
Mina stövlar – ja, jag använder mest grova fodrade gummistövlar vid den här tiden på året och under den här epoken i historien, då jag aldrig snuddar vid det mer urbana, allt som händer mig händer i detta hörn av Sigečica eller möjligen neråt floden – mina stövlar är alltid tunga av blato. Och denna lertyp är mycket speciell och den går inte att tvätta av om man inte vill ge sig in på något riktigt krävande och egentligen meningslöst för nästa gång man går ut tränger blato tillbaka in i räfflorna i sulorna och högt upp på skaften. Blato släpper ibland taget för att den torkar och oftast händer detta på ställen där det inte får hända: i trapporna, på trappavsatsen, i hissen (om jag vågar ta den nu när den senaste jordbävningen är ganska nära i tiden) och inne hallen, fast där är det väl ok, för där kan jag lätt ta hand om den. Den är mycket seg och hållfast och ibland undrar jag om man inte skulle kunna göra krukor eller skulpturer av den, fast det överlåter jag åt andra.
Om ni tror att jag överdriver så kan jag säga att Slavenka Drakulić har ägnat ett helt kapitel i ”Café Europa” åt just blato. Och hon låter dess herravälde sträcka sig över alla årstider och över hela Balkan och även bortom. Se här två citat:
”Den trängde upp genom asfalten, genom hål och sprickor – brunaktig, slipprig, precis som skit. Jag försökte se mig för och hoppade över vattenpölarna, men leran gick inte att undvika. Den fastnade under skorna, stänkte upp längs benen.”
”Leran försvinner aldrig från våra gator. Men varför finns den överallt? Mellan spårvagnsskenorna i Prag, i rännstenarna och framvällande ur kloakerna i Zagreb, i centrala Sofia, i Bratislava. Den finns alltid där under våra fötter. Då det har slutat regna torkar leran och lägger sig som ett gult dammlager på trottoarer, fönsterbräden, byggnader och bilar. Man vet att den finns där, bidar sin tid under den hoplappade asfalten och runt gatstenarna, bara väntar på en chans att få översvämma staden. Man går aldrig säker. När leran tränger fram drar man in den i huset, uppför trappan, in i hissen och ända in på mattan i vardagsrummet.”
Och tittar jag ut genom mitt sovrumsfönster så ser jag ett fält av blato. Det är därför jag bor här.
Men det finns ett mirakel: på Mikis tassar fastnar inget av geggan. De verkar skapta för ett liv på de slavonska blato-fälten.
PS Det sägs att namnet på Ungerns största sjö egentligen etymologiskt hänger samman med ordet ”blato”. (Jag säger detta med låg röst.)
