Blogg

Imorse sprang jag på något som jag först identifierade som en motgång. Lätt förstämd lät jag intrycket vandra genom själen. Ett tröskande ljud hördes inne i huvudet – nej, det gjorde det nog inte, men något hände. När jag ”kom ut på andra sidan” var jag inte längre så säker på att det inträffade var en motgång, kanske inte precis en framgång heller, men möjligen en öppning åt ett annat håll. Jag gnagde lite på hörnet av drömmens silverkort och lät allt stå stilla. Så frågade jag Miki om han ville gå ut – och det ville han förstås. Vi gick en väg i kvarteren i vinkeln mellan Vukovarska och Držićeva, en väg vi inte gått på länge. Så den blev ny för oss eller i alla fall för mig.

Gråvädret ser ni på bilden men jag visste att tillvaron var ljus, vet att den är det. Jag ska ingenstans men vägen ligger öppen.

Så ändrades plötsligt i förrgår regeln om att det skulle vara sex månader mellan den andra och den tredje sprutan. Kanske för att läget är så eländigt här. 60-70 döda om dagen i över en månad i ett land med fyra miljoner invånare, fulla intensivvårdsavdelningar och fortsatt låg vaccinationsgrad och mängder av underliga historier i omlopp. Nå i förmiddags satte jag mig på sjuans spårvagn – alla i vagnen bar mask – och gav mig av mot Velesajam det stora mässområdet i Novi Zagreb där en av de viktigaste vaccinationspunkterna finns. När jag for över Sava såg jag att nasip i riktning mot Hrelić var full av människor som köpte och sålde – vet inte om bilden visar det särskilt klart. Snart ska jag dit igen med Miki, tänkte jag.

Jag hoppade av vid elfte hållplatsen, Velesajam, efter en resa på fint uppvärmt säte. Det är bara de gamla vagnarna som på vintern har värme i sätena, tror jag. Inne på mässområdet frågade jag en dam om vägen till vaccinationshallen. Hon svarade på ett utmärkt noggrant vis och sa att jag skulle gå rakt fram och sedan till vänster och sedan fanns det köer för prva, druga, treća doza. Snart såg jag att kön till den tredje dosen var längst, betydligt längre än de andra. Fortfarande trögt med vaccinationstakten bland de helt ovaccinerade. Solen på kön och det gick kanske snabbt att komma fram till hallen.

Män med kraftfulla röster dirigerade vaccinanderna till rätt köer och allt gick påfallande smidigt.

När jag kom fram till den disk jag hänvisats till passade jag på att fråga om de aspirerade. ”Uvijek” fick jag till svar, alltid. Jag var nöjd men kontrollerade ändå för säkerhets skull när det gjordes. Att inte aspirera innebär ju en risk – om än minimal – att vaccinet kommer in i blodomloppet och det kan få allvarliga följder. Efteråt satt jag den obligatoriska kvarten och kände efter hur jag mådde. Bra.

Sedan kom det oväntat svåraste på det hela. Ingen spårvagn kom och jag såg inga spårvagnar åt det andra hållet heller. Folk trampade oroligt omkring och tittade än hit än dit. Inte syntes det några bussar heller. Tur att vädret är så vackert, sa min inre röst gång på gång till mig, men när det gått mer än en halvtimme tyckte jag att det lika bra att börja gå och så gick jag längs den oändligt långa Avenija Dubrovnik. Jag gick och gick och allt emellanåt såg jag mig om efter bussar. Till sist kom det en som jag hoppade på på prov, men strax förstod jag att den var på väg till Dugave, så jag hoppade kvickt av igen. Och så fortsatte jag ända bort till kröken vid Most mladosti. Skulle jag vänta lite på hållplatsen Zapruđe? Nej. Jag krånglade omkring lite under bron men kom till sist upp på den. Och se, där var utsikten vacker! En stund stod jag på bron och spanade.

Men nu ska jag inte äta upp den sista biten av ert tålamod: Vid Borovje dök den första spårvagnen upp och jag åkte två stopp och gick från Slavonska och hem. Och hemma låg Miki på sängen och vilade. Han hälsade vänligt men inte alltför ivrigt.

Nu är den tiden då kvällar och nätter växer ut över tillvaron. De ljusa timmarna är en undantagsvärld där Miki och jag föser in våra fyra-fem rundor ganska tätt. I dagsljus och skymning och mörker sitter jag och knådar ”Die schwarze Spinne” för att den ska bli till ”Den svarta spindeln”. Nyss skickade jag in en recension, så idag kände jag mig ledig att städa. Else Lasker-Schülers dikter går jag igenom varv efter varv – snart, kanske snart. Miki ligger i ”benparken” och väljer och vrakar och tuggar så det knakar. Ja, han har släpat in många benbitar. På slutet av kvällarna läser jag nu ”Materada” av Fulvio Tomizza – helt och hållet för mig själv. Tomizza hjälper mig att förstå Istrien. Miki ligger bredvid med huvudet på kudden och ser ofta tankfull ut.

Jag fortsätter in i mina monologer. Låt er inte störas av den där damen med självdreads och krullhund, hon pratar gärna för sig själv. Helst om samma saker. Resten får stanna där inne: Och morgonen var solig och Miki och jag svängde in på Makao där man hade ställt ut ett par bord igen.

Jag valde det soligaste och slog mig ner där och Miki ställde sig i det ”tomma båset” bredvid i väntan på belöningar. Zdenko kom ut med kaffet och ursäktade sig för att han höjt priset till nio kuna, ”men allt blir ju dyrare”. Jag höll med och betalade som vanligt tio. Zdenko sa något om kylan och jag något om solen, som ju ändå…

Skuggorna var långa som de väl ska så här i december just på den här fläcken på jorden. Jag tittade på marken och den kanske på mig.

Tama är kvar hos Vesna och solen har varit här igen, så samma kvartett som härom dagen gav sig av till Borovje och kaféet bakom moskén. Att Miki på vägen dit lyckades smita och vi fick springa varv efter varv runt kvarteren innan jag fick fast honom, hoppar jag över. Ändå säkert nyttigt att springa så där. Nå, till sist nådde vi vårt kafé och satte oss vid samma bord som i förrgår. Först var hundarna lite uttråkade och undrade vad vi gjorde där, men sedan fick de en fantastisk žuta minuta – gul minut.