Nu är den tiden då kvällar och nätter växer ut över tillvaron. De ljusa timmarna är en undantagsvärld där Miki och jag föser in våra fyra-fem rundor ganska tätt. I dagsljus och skymning och mörker sitter jag och knådar ”Die schwarze Spinne” för att den ska bli till ”Den svarta spindeln”. Nyss skickade jag in en recension, så idag kände jag mig ledig att städa. Else Lasker-Schülers dikter går jag igenom varv efter varv – snart, kanske snart. Miki ligger i ”benparken” och väljer och vrakar och tuggar så det knakar. Ja, han har släpat in många benbitar. På slutet av kvällarna läser jag nu ”Materada” av Fulvio Tomizza – helt och hållet för mig själv. Tomizza hjälper mig att förstå Istrien. Miki ligger bredvid med huvudet på kudden och ser ofta tankfull ut.
