Så ändrades plötsligt i förrgår regeln om att det skulle vara sex månader mellan den andra och den tredje sprutan. Kanske för att läget är så eländigt här. 60-70 döda om dagen i över en månad i ett land med fyra miljoner invånare, fulla intensivvårdsavdelningar och fortsatt låg vaccinationsgrad och mängder av underliga historier i omlopp. Nå i förmiddags satte jag mig på sjuans spårvagn – alla i vagnen bar mask – och gav mig av mot Velesajam det stora mässområdet i Novi Zagreb där en av de viktigaste vaccinationspunkterna finns. När jag for över Sava såg jag att nasip i riktning mot Hrelić var full av människor som köpte och sålde – vet inte om bilden visar det särskilt klart. Snart ska jag dit igen med Miki, tänkte jag.
Jag hoppade av vid elfte hållplatsen, Velesajam, efter en resa på fint uppvärmt säte. Det är bara de gamla vagnarna som på vintern har värme i sätena, tror jag. Inne på mässområdet frågade jag en dam om vägen till vaccinationshallen. Hon svarade på ett utmärkt noggrant vis och sa att jag skulle gå rakt fram och sedan till vänster och sedan fanns det köer för prva, druga, treća doza. Snart såg jag att kön till den tredje dosen var längst, betydligt längre än de andra. Fortfarande trögt med vaccinationstakten bland de helt ovaccinerade. Solen på kön och det gick kanske snabbt att komma fram till hallen.
Män med kraftfulla röster dirigerade vaccinanderna till rätt köer och allt gick påfallande smidigt.
När jag kom fram till den disk jag hänvisats till passade jag på att fråga om de aspirerade. ”Uvijek” fick jag till svar, alltid. Jag var nöjd men kontrollerade ändå för säkerhets skull när det gjordes. Att inte aspirera innebär ju en risk – om än minimal – att vaccinet kommer in i blodomloppet och det kan få allvarliga följder. Efteråt satt jag den obligatoriska kvarten och kände efter hur jag mådde. Bra.
Sedan kom det oväntat svåraste på det hela. Ingen spårvagn kom och jag såg inga spårvagnar åt det andra hållet heller. Folk trampade oroligt omkring och tittade än hit än dit. Inte syntes det några bussar heller. Tur att vädret är så vackert, sa min inre röst gång på gång till mig, men när det gått mer än en halvtimme tyckte jag att det lika bra att börja gå och så gick jag längs den oändligt långa Avenija Dubrovnik. Jag gick och gick och allt emellanåt såg jag mig om efter bussar. Till sist kom det en som jag hoppade på på prov, men strax förstod jag att den var på väg till Dugave, så jag hoppade kvickt av igen. Och så fortsatte jag ända bort till kröken vid Most mladosti. Skulle jag vänta lite på hållplatsen Zapruđe? Nej. Jag krånglade omkring lite under bron men kom till sist upp på den. Och se, där var utsikten vacker! En stund stod jag på bron och spanade.
Men nu ska jag inte äta upp den sista biten av ert tålamod: Vid Borovje dök den första spårvagnen upp och jag åkte två stopp och gick från Slavonska och hem. Och hemma låg Miki på sängen och vilade. Han hälsade vänligt men inte alltför ivrigt.