Blogg

Hanna Krall – Maria H:s synapser

Någonstans i urtiden, på andra sidan surkålsfloden, publicerades den här texten i Hufvudstadsbladet. Nu har jag fiskat in den och jag lägger den här:

Att läsa Hanna Krall: Du knackar på en dörr, någon du nätt och jämnt kan skymta gläntar på den inifrån och räcker dig en ögonbindel som du själv får binda för dina ögon. Nu kan du gå in. Om du undrar över bindeln får du snart veta att du bär den för att du ska få ett djupseende. Du bär den för att känna igen dig i Hanna Kralls värld även om allt ser annorlunda ut just den här gången. Som alla andra gånger.

I titeln till den här boken finns ordet ”synapser” och om synapser har jag läst att de är kontaktställen mellan nervceller. ”Maria H:s synapser” är enligt texten på försättsbladet ”berättelsen om Maria Twardokęs-Hrabowskas minnen och ominnen (baserad på hennes hundratals, kanske tusentals brev till mig) och även om Maria Hrabowskas (baserad på hennes hågkomster)”. Betyder det att det är en bok om minnets samspel med glömskan? Jag läser någon annanstans att det är ”nödvändigt att neurotransmittorn försvinner från det synaptiska gapet för att möjliggöra att en ny signal kan vidarebefordras”. Kanske betyder det att glömskan bereder plats för minnet. Glömskan är det blad som minnet skriver på.

I bokens nu befinner vi oss i Amerika, ett ganska abstrakt Amerika med namnen Massachusetts och New York ibland fladdrande förbi. Alla de verkliga platserna med doft och skugga är i Polen under andra världskriget och tiderna därefter. Hanna Krall visar oss på nytt glimtar ur judiskt liv i Polen och hennes egen stympade uppväxt finns också där inne. Gettot finns där och lägren.

Tre personer står i berättelsens mitt: en svärmor, en mor och en son; kvinnorna heter Maria som de inte så sällan gör hos Hanna Krall – därför kan ibland andra Marior skimrar igenom de tunna bladen – och sonen har inget namn, möjligen för att han inte kan veta det. Han är autistisk och talar inte men han kan läsa och uttala ord. Ingen vet vad han förstår eller vilka upplevelser han förbinder med vad, även om hans mor ibland tycker sig ana något.

Boksidornas vida vita delar visar oss kanske glömskans vidsträckthet. Tecknen kämpar ihärdigt och oavlåtligt för minnena, också för minnet av det som snart ingen längre kan minnas. Minnena är allt, även de bortglömda. Därför måste vi läsa om svärmoderns minnen från Zamenhofgatan från tiden innan alla där släpades bort. Varje avsnitt börjar med orden ”där fanns”, här och var är hotet redan insprängt:

”Där fanns en mejeriaffär. Ägarinnan, Fajga Buki, brukade förlänga öppettiderna. Det blev hon fälld för.
Där fanns ett kolupplag. Ägaren, Lejbuś Kupferman, höjde kolpriset. Det blev han fälld för.
Där fanns Regina Sochaczewskas korsettateljé.”

Kapitlet klingar ut med den skimrande raden: ”Där fanns en värld.”

Den äldre Maria, ”fru Maria” kallar henne svärdottern, jagas av undflyende, grumliga minnen från gettot i Warszawa. Hon kommer inte ihåg:

”hur hennes mor dog.
Det är inte alls så att hon inte vet, för hon har vetat en gång, hon minns bara inte.
Ena gången säger hon att hon dog i hjärtinfarkt vid porten till gettot.”

Minnesbilderna i svärmoderns huvud skjuts in i varandra och moderns död glider in i ständigt andra sammanhang:

”De levde ännu en tid, och sedan dog alla – mormor, mor, moster Ania och mosterns lilla flicka. Och mosterns olämpliga man.
Hennes svärmor minns inte hur de dog.”

Ja, då och då nämns den här olämpliga mannen på bokens sidor och varje gång, utom den sista, blir detta omnämnande till en påminnelse om den sorgfria tiden före katastrofen, en tid då det fanns kärlek, otrohet och vackra mostrar, en tid då sådant hade någon betydelse. Rummet i boken blir varmt och vardagsnära när den olämplige nämns.

Den äldre Maria befann sig i ett av tornen i World Trade Center den dag då terrorattacken genomfördes. Hon greps inte av panik, hon följde den ordnade strömmen nerför de många trappstegen från den högt belägna våning där hon befunnit sig. Hon såg att de flyende bildade ett slags kolonn. Hon hade gått i en kolonn förr: Kolonn blir till kolonn. Om hon överlevt en gång kanske hon kan överleva en gång till. Eller inte, tänker hon också.

Den yngre Maria, svärdottern, tvingas ibland av tankarna tillbaka till de olika fängelser hon suttit i för sitt samröre med fackföreningen Solidarność under 1980-talet. Men oftare går hennes minne till det för henne förlorade polska landskapet. Hon ser blommor som kungsljus, malva och pion och hon minns smaken av brödet från Ligota och farmors smör och doften av ramslök vid Pogoriasjöarna. I sina brev till det gamla hemlandet skriver hon om platser i Polen, om fåglar hon minns från sitt polska liv, om drömmar hon drömt om ett skåp där.

Vardagen med sonen, som vet och inte vet, löper genom hela boken som en svårframkomlig väg och moderns kamp är ständigt närvarande, varje framsteg om än aldrig så litet ger ljus och hopp i det som i objektivitetens ögon ser ut som absolut mörker. Någonstans i boken får vi veta att han är 26 år. Länge trodde jag att han var ett ganska litet barn. Om vardagarna förs han med en minibuss till en plats där han ska hållas sysselsatt. ”Ibland rättar han numret på registreringsskylten till minibussen som tar honom till övningarna.” Och modern undrar vad som ska hända honom när föräldrarna är borta.

Svärmodern kämpar med minnena och glömskan och hon sväljer en dag fem eller sex tabletter, fast kanske gjorde hon inte det. I alla fall överlever hon. Modern hämtar hemliga krafter i läsningen. En gång hade hon legat gipsad upp till bröstkorgen i sex veckor. Det var då hon vant sig vid att läsa och läsningen blir hennes följeslagare och världsförklarare: ”Hon är den som har läst om tidens hemlighet och som alldeles nyss skrivit att hennes son är vilsen. Som har skrivit ordet ’son’.” Hon har läst att ”allt som sker är en slump och all lycka tur”.

Just innan jag ska lämna Hanna Kralls rum glider ögonbindeln av och jag snuddar vid orden på försättsbladet. Vilken Maria är det som skrivit breven? Och vems synapser syftar titeln på? Mina egna glappar otvetydigt och jag är på nytt utan djupseende. Nu är det din tur att gå in, var noga med bindeln.

°°°°°°

Hanna Krall
Maria H:s synapser, 2021
(Synapsy Marii H., 2020)
Översättning: Julian Birbrajer
Förlag: Ersatz

Elände och mirakler

Jag vill nu berätta en historia om elände och mirakler. Jag smäller mig på fingrarna för att jag inte ska bli för långrandig: För så där en vecka sedan lyckades jag spilla surkålsvatten i datorn, ja, jag ville visa ett fint surkålshuvud för Mamma via skype. Gör inte det! Datorn stannade upp och mörknade. Jag ställde den som ett A för att den skulle torka. (Senast jag gjorde det var vid jordbävningen i mars 2020, då jag rusat ut med datorn och en dåligt igenkorkad vattenflaska.) Den fick stå i tre dagar och då och då talade jag med Rudolf om vad jag skulle göra. När jag efter tre dagar skulle starta datorn startade den inte. Sammanbiten och hårt maskerad for jag in till stan till Apple Store där jag lämnade den i händerna på en trevlig tekniker. Ja, det var viktigt för mig att han var trevlig. Han skulle undersöka den till dagen därpå. På hemvägen satt jag lättad och tänkte ut skräckscenarier (ja!): Vad skulle jag göra om den var förstörd? Fem till åtta veckor skulle det ta att få hit ett svenskt tangentbord. Skulle jag be Rudolf köpa en i Sverige så länge han var kvar där? Går det alls att skicka datorer?

När jag kom hem tog jag en sväng med Miki som inte velat äta upp gottan jag givit honom innan jag for. Han inte van att vara ensam längre. När vi kom hem igen inledde jag en vana som hållit mig flytande under väntans dagar: jag började läsa boken ”Rijeka i okolica u mađarskim putopisima”. Den är översatt från ungerska och innehåller alltså ungerska reseskildringar som beskriver Rijeka med omnejd. Texterna är från 1800-talet och de båda jag givit mig in i är från början av detta århundrade. För svårt för mig men väldigt disciplinerande. Ibland slår jag upp vart fjärde eller femte ord. Ett sätt att hålla oron i schack.

Dagen efter besöket på Apple fick jag ett meddelande från teknikern som lät mig veta att han räddat datorn ur det värsta, men att tangentbordet, styrplattan (jag lärde mig nog ett ord där!) och batteriet måste bytas och att det skulle ta en eller två dagar till. Miracolo! tänkte jag och jag brydde mig inte om att försöka förstå hur det här med det svenska tangentbordet kunde gå så snabbt. Det enda jag tänkte var att det var bra. Makalöst bra.

Här klipper jag lite och går till denna dags morgonpromenad. Miki och jag kom runt hörnet vid Cooltura och den stumma städerskan vinkade åt oss att komma närmare. Framför sig hade hon en låda med glas och karaffer. Hon tog upp de två glas hon tyckte var finast och höll fram dem till mig. Det här var inte ett tillfälle då man kan säga nej, jag lovar! Så jag tog emot glasen och stoppade dem i handväskan med en handske emellan. Då räckte städerskan fram en karaff som hörde ihop med glasen. Jag insåg att den också var min och drog fram en halvtrasig plastpåse ur handväskan att stoppa den i. Egentligen ville hon ge mig fler glas men där kunde jag säga nej, ingen av oss ville ju att något skulle gå sönder, eller hur? Jag tackade intensivt och så gav vi oss av med vår märkliga last. Städerskan log brett, jag har nog aldrig tidigare sett henne le.

Nytt avsnitt: Jag tog spårvagnen in till stan för datorn var färdig. Nu fick jag än en gång lära mig att man aldrig kan vara säker på något. Datorn var klar, jodå, men var var laddaren? Borta. Efter en stund fick jag veta att den var hemma hos ”min” tekniker. På grund av corona arbetar alltid en av teknikerna hemma enligt ett rullande schema. Detta för att det inte ska bli för trångt i arbetsrummet. Om en timme eller kanske en och en halv skulle teknikern komma med min laddare. Nu kom otåligheten. – Kunde jag få låna en annan laddare? – Kanske. Men efter en stund blev svaret nej. Jag hittade på en rad andra förslag men allt blev nej, så jag gav mig, det var ju ändå vackert väder ute och jag kunde väl ta en promenad. I rulltrappan upp såg jag en hund i sin mattes famn och jag tänkte att Miki hade kunnat följa med, fast vi skulle ha tagit hissen i så fall. Jag hade fått för mig att det var hundförbud i bottenvåningen och det störde mig lite att jag inte tagit reda på det.

Solen sken och det var nästan varmt ute och jag begav mig upp till Dolac och gick en ganska noggrann runda bland stånden där.

Skulle jag kanske köpa lite frukt? Nej, det skulle bli onödigt mycket att bära på och jag hade ju nyss varit på Branimirova tržnica och skaffat vad jag behövde.

Men uppe på Opatovina köpte jag ett vinterpannband i ett av stånden där. Och sedan gick jag ner genom porten ner till Tkalčićeva. Där satte jag mig på en bänk i solen och irriterade mig på den fåniga skylten ”History”.

OK, snart hade den där tiden gått och jag var tillbaka i affären. Lustigt nog fick jag en splitterny laddare och det gick inte att få reda på vart den gamla tagit vägen. Men man behöver inte veta allt. På hemvägen inträffade ett litet rart intermezzo: En äldre dam knackade på spårvagnschaufförens ruta strax innan hon skulle gå av. Hon ville ge honom några kuna för att han var den bäste spårvagnsföraren i stan. Han tackade men sa att han inte kunde ta emot pengar. Och så tackade han en gång till och hon gav honom ännu en komplimang. Och jag njöt av samtalet.

Vårt urbana liv

Plötsligt har Miki och jag blivit urbana, även om det kan vara lite svårt att tro det. För andra dagen i rad har vi varit inne i stan. Skälen är det strålande vackra vädret, blodad tand från gårdagen – fint i stan ju, och… nu kommer det viktigaste, haha: burek. Naturligtvis går det att få tag i burek lite överallt, men den bästa jag vet finns i det där ”hålet” under fruktmarknaden på Dolac. Igår hade jag velat ha en burek där men det var stängt så jag tänkte att vi nog måste tillbaka. Men jag visste inte att det skulle bli så snart. Ja, man kan överraska sig själv.

På morgonen bestämde jag mig för att äta burek till frukost, sen frukost men frukost. Jag skickade en diktöversättning i nyputs till Eva, gjorde morgongympa och lite andra rutinsaker och så gav vi oss av. Jag hade lite hjortskinnsbitar i väskan till Miki och pumpakärnor i fickan till mig om vi skulle bli hungriga före frukost. När vi kom till Tomislavparken (eller vad den heter) tittade jag lite noggrannare på det som det här året har ersatt skridskobanan. Intill granen och tomtarna finns det lite närmare Umjetnički paviljon en ”installation” med skridskoåkarsilhuetter.

Miki tyckte inte om de där figurerna och först vägrade han att gå förbi där. Han blev till en liten mycket tung sten i ullkappa.

Vi gjorde en liten halvcirkel för att inte komma för nära och så var vi förbi! Sedan bar det av uppåt, uppåt mot Trg och Dolac precis som igår, men nu var ”burekhålet” öppet och efter lite väntan fick jag ut den jag ville ha. Vi fortsatte över Dolac och upp till Opatovina där vi satte oss på vår favoritbar. Jag beställde min kaffe och sedan åt och drack vi – Miki fick av mitt vatten.

Och det var dagens höga höjdpunkt. Jag slöt ögonen mot solen och lyssande på rösterna runt mig, vår burek var god och Miki nöjd. Det fanns inget att önska sig, inget som hade gjort det hela bättre. Mätta och ”utvilade” reste vi oss och inledde nervägen. Länge gick vi mot solen längs Gajeva – ett vintrigt ljusbad.

En gång vände jag mig om för att kasta en blick upp mot Medvednica, stadens ”husberg” och se, det var grant.

Nirvana med sol och surkål

Kanske är jag ett solur eller ett soldjur. Förlåt, blev för frestande. Imorse när vi kom till Makao, Miki och jag, såg jag att Zdenko tagit in stolarna och borden. Synd, med tanke på den strålande solen, tänkte jag. Men så gick vi runt hörnet bort mot Laguna och se där stod både stolar och bord mitt i solljuset. Så jag valde ett bord och satte mig. Miki satte sig snett framför mig och frågade om jag hade något i väskan. Det hade jag.

Och så kom mitt kaffe ut och jag satt där och blundade mot solen och tänkte att det här var en bra dag. Efter en stund dök Vesna upp, hon bor strax intill. Hon fick också ut en kaffe. Vi bytte bord eftersom solen var på rymmen. Blundande mot solen rullade vi ut ett ganska lättjefullt samtal om grönsaker, citroner och marknadsplatser. Rätt länge uppehöll jag mig vid de underbara surkålshuvudena jag köper av den där damen på Branimirova tržnica och vad jag gör med den härliga syrliga kålsaften förutom att dricka den. Vi skrattade lite åt hur mycket glädje surkål kan ge och så avslöjade jag hur opassande lycklig jag är mitt i detta enahanda som dagarna lägger fram åt mig. Jag sa att jag oftast hemlighöll den här glädjen för att inte störa andra. Vesna förstod vad jag menade och sa att hon också gjort så, särskilt i början av pandemin när nästan alla var uppskrämda, hon också, men samtidigt hade hon varit glad – utan att veta varför. Så lämnade solen terrassen och Vesna gick åt sitt håll och Miki och jag åt vårt. Hemma åt vi frukost snabbare än vanligt, jag tycker mycket om långsamma frukostar men solen lyste så starkt där ute, så jag bestämde mig för att gå in till stan för första gången på länge. Var den kvar? Miki var naturligtvis med på att undersöka saken och så gav vi oss av gata hit, gata dit tills vi var vid Glavni kolodvor. Oj, ingen skridskobana i parken mellan Tomislavstatyn och Umjetnički paviljon! Ingen låtsasvinter och ingen stånd med kuhano vino och rakija! En stor julgran i det gröna och lite tomtar och andra figurer. I fontänen sprutade vattnet. Varför inte? tänkte jag.

Miki hittade både en bit pizza och några benbitar så han var nöjd och jag hade ännu några pumpafrön kvar i fickan. Jag är vid det här laget rätt bra på att skala dem i munnen. Vi fortsatte uppåt mot Trg och vidare upp på Dolac och längs Opatovina och bort till den där parken som fångar solen så väl. Vi gick med lätta steg och allt var lätt, vi skulle ingenstans mer än runt i varat.

Jul på Sofra

Idag firade Gabi, Miki och jag jul tillsammans. Vi gick den ringlande vägen ner mot moskén och så lite åt sidan till den bosniska restaurangen Sofra. (Den heter så efter de där låga små ottomanska borden.) Vi satte oss vid ett bord på terrassen eller verandan eftersom hundar inte får vara där inne. I början, så länge solen hängde framme, var det inte alls kallt och sedan var sedan. Gabi och jag gav varandra varsin liten flaska rakija i julklapp och så beställde vi mat. Jag ville ha japrak, det är sarma i vinblad, och Gabi ville ha sin efterlängtade soppa, begova čorba. Till Miki räckte jag ner bitar av hjorthud. Så fort han tuggat färdigt på en bit beställde han mer.

Vi var mycket hungriga så även om vi bestämt oss för att ta bilder på maten så blev det inte av. Annars var de små gröna japrak-paketen mycket vackra. Här är bara duken och glasen kvar. Så kan det bli när man äter.

Samtalen tog de vägar de tog och så kom Gabi in på det närmaste författarbesöket från Ungern eller i alla fall ett av de närmaste. György Dragomán, sa hon, eller kanske som man ju ska göra på ungerska, Dragomán György. Jag studsade till och tittade som en nyvaknad rova eller hur jag nu kunde ha sett ut. Har du hört talas om honom också? frågade Gabi. Ja, jag brukar ha hört talas om ungerska författare hon nämner. Ja, sa jag, jag har pratat med honom, jag intervjuade honom för Salongen på bokmässan i Göteborg en gång för länge sedan. Och jag har läst ”Den vita kungen” av honom. Gabi skrattade förtjust och sa att jag absolut måste komma när han och hans fru, som är poet, kommer till Zagreb i början av hösten. Javisst, sa jag, det måste jag. Gabi beställde in en efterrätt och jag tog en rakija och på detta sätt avrundade vi vårt julfirande. Ja, Miki fick ännu ett stycke hjortskinn.