Nirvana med sol och surkål

Kanske är jag ett solur eller ett soldjur. Förlåt, blev för frestande. Imorse när vi kom till Makao, Miki och jag, såg jag att Zdenko tagit in stolarna och borden. Synd, med tanke på den strålande solen, tänkte jag. Men så gick vi runt hörnet bort mot Laguna och se där stod både stolar och bord mitt i solljuset. Så jag valde ett bord och satte mig. Miki satte sig snett framför mig och frågade om jag hade något i väskan. Det hade jag.

Och så kom mitt kaffe ut och jag satt där och blundade mot solen och tänkte att det här var en bra dag. Efter en stund dök Vesna upp, hon bor strax intill. Hon fick också ut en kaffe. Vi bytte bord eftersom solen var på rymmen. Blundande mot solen rullade vi ut ett ganska lättjefullt samtal om grönsaker, citroner och marknadsplatser. Rätt länge uppehöll jag mig vid de underbara surkålshuvudena jag köper av den där damen på Branimirova tržnica och vad jag gör med den härliga syrliga kålsaften förutom att dricka den. Vi skrattade lite åt hur mycket glädje surkål kan ge och så avslöjade jag hur opassande lycklig jag är mitt i detta enahanda som dagarna lägger fram åt mig. Jag sa att jag oftast hemlighöll den här glädjen för att inte störa andra. Vesna förstod vad jag menade och sa att hon också gjort så, särskilt i början av pandemin när nästan alla var uppskrämda, hon också, men samtidigt hade hon varit glad – utan att veta varför. Så lämnade solen terrassen och Vesna gick åt sitt håll och Miki och jag åt vårt. Hemma åt vi frukost snabbare än vanligt, jag tycker mycket om långsamma frukostar men solen lyste så starkt där ute, så jag bestämde mig för att gå in till stan för första gången på länge. Var den kvar? Miki var naturligtvis med på att undersöka saken och så gav vi oss av gata hit, gata dit tills vi var vid Glavni kolodvor. Oj, ingen skridskobana i parken mellan Tomislavstatyn och Umjetnički paviljon! Ingen låtsasvinter och ingen stånd med kuhano vino och rakija! En stor julgran i det gröna och lite tomtar och andra figurer. I fontänen sprutade vattnet. Varför inte? tänkte jag.

Miki hittade både en bit pizza och några benbitar så han var nöjd och jag hade ännu några pumpafrön kvar i fickan. Jag är vid det här laget rätt bra på att skala dem i munnen. Vi fortsatte uppåt mot Trg och vidare upp på Dolac och längs Opatovina och bort till den där parken som fångar solen så väl. Vi gick med lätta steg och allt var lätt, vi skulle ingenstans mer än runt i varat.

Kommentera