Elände och mirakler

Jag vill nu berätta en historia om elände och mirakler. Jag smäller mig på fingrarna för att jag inte ska bli för långrandig: För så där en vecka sedan lyckades jag spilla surkålsvatten i datorn, ja, jag ville visa ett fint surkålshuvud för Mamma via skype. Gör inte det! Datorn stannade upp och mörknade. Jag ställde den som ett A för att den skulle torka. (Senast jag gjorde det var vid jordbävningen i mars 2020, då jag rusat ut med datorn och en dåligt igenkorkad vattenflaska.) Den fick stå i tre dagar och då och då talade jag med Rudolf om vad jag skulle göra. När jag efter tre dagar skulle starta datorn startade den inte. Sammanbiten och hårt maskerad for jag in till stan till Apple Store där jag lämnade den i händerna på en trevlig tekniker. Ja, det var viktigt för mig att han var trevlig. Han skulle undersöka den till dagen därpå. På hemvägen satt jag lättad och tänkte ut skräckscenarier (ja!): Vad skulle jag göra om den var förstörd? Fem till åtta veckor skulle det ta att få hit ett svenskt tangentbord. Skulle jag be Rudolf köpa en i Sverige så länge han var kvar där? Går det alls att skicka datorer?

När jag kom hem tog jag en sväng med Miki som inte velat äta upp gottan jag givit honom innan jag for. Han inte van att vara ensam längre. När vi kom hem igen inledde jag en vana som hållit mig flytande under väntans dagar: jag började läsa boken ”Rijeka i okolica u mađarskim putopisima”. Den är översatt från ungerska och innehåller alltså ungerska reseskildringar som beskriver Rijeka med omnejd. Texterna är från 1800-talet och de båda jag givit mig in i är från början av detta århundrade. För svårt för mig men väldigt disciplinerande. Ibland slår jag upp vart fjärde eller femte ord. Ett sätt att hålla oron i schack.

Dagen efter besöket på Apple fick jag ett meddelande från teknikern som lät mig veta att han räddat datorn ur det värsta, men att tangentbordet, styrplattan (jag lärde mig nog ett ord där!) och batteriet måste bytas och att det skulle ta en eller två dagar till. Miracolo! tänkte jag och jag brydde mig inte om att försöka förstå hur det här med det svenska tangentbordet kunde gå så snabbt. Det enda jag tänkte var att det var bra. Makalöst bra.

Här klipper jag lite och går till denna dags morgonpromenad. Miki och jag kom runt hörnet vid Cooltura och den stumma städerskan vinkade åt oss att komma närmare. Framför sig hade hon en låda med glas och karaffer. Hon tog upp de två glas hon tyckte var finast och höll fram dem till mig. Det här var inte ett tillfälle då man kan säga nej, jag lovar! Så jag tog emot glasen och stoppade dem i handväskan med en handske emellan. Då räckte städerskan fram en karaff som hörde ihop med glasen. Jag insåg att den också var min och drog fram en halvtrasig plastpåse ur handväskan att stoppa den i. Egentligen ville hon ge mig fler glas men där kunde jag säga nej, ingen av oss ville ju att något skulle gå sönder, eller hur? Jag tackade intensivt och så gav vi oss av med vår märkliga last. Städerskan log brett, jag har nog aldrig tidigare sett henne le.

Nytt avsnitt: Jag tog spårvagnen in till stan för datorn var färdig. Nu fick jag än en gång lära mig att man aldrig kan vara säker på något. Datorn var klar, jodå, men var var laddaren? Borta. Efter en stund fick jag veta att den var hemma hos ”min” tekniker. På grund av corona arbetar alltid en av teknikerna hemma enligt ett rullande schema. Detta för att det inte ska bli för trångt i arbetsrummet. Om en timme eller kanske en och en halv skulle teknikern komma med min laddare. Nu kom otåligheten. – Kunde jag få låna en annan laddare? – Kanske. Men efter en stund blev svaret nej. Jag hittade på en rad andra förslag men allt blev nej, så jag gav mig, det var ju ändå vackert väder ute och jag kunde väl ta en promenad. I rulltrappan upp såg jag en hund i sin mattes famn och jag tänkte att Miki hade kunnat följa med, fast vi skulle ha tagit hissen i så fall. Jag hade fått för mig att det var hundförbud i bottenvåningen och det störde mig lite att jag inte tagit reda på det.

Solen sken och det var nästan varmt ute och jag begav mig upp till Dolac och gick en ganska noggrann runda bland stånden där.

Skulle jag kanske köpa lite frukt? Nej, det skulle bli onödigt mycket att bära på och jag hade ju nyss varit på Branimirova tržnica och skaffat vad jag behövde.

Men uppe på Opatovina köpte jag ett vinterpannband i ett av stånden där. Och sedan gick jag ner genom porten ner till Tkalčićeva. Där satte jag mig på en bänk i solen och irriterade mig på den fåniga skylten ”History”.

OK, snart hade den där tiden gått och jag var tillbaka i affären. Lustigt nog fick jag en splitterny laddare och det gick inte att få reda på vart den gamla tagit vägen. Men man behöver inte veta allt. På hemvägen inträffade ett litet rart intermezzo: En äldre dam knackade på spårvagnschaufförens ruta strax innan hon skulle gå av. Hon ville ge honom några kuna för att han var den bäste spårvagnsföraren i stan. Han tackade men sa att han inte kunde ta emot pengar. Och så tackade han en gång till och hon gav honom ännu en komplimang. Och jag njöt av samtalet.

Kommentera