Blogg

Igår när jag såg att det skulle bli både soligt och lite varmt idag lovade jag mig själv en tur till Branimirova tržnica för där är det ju bäst och denna lilla marknad har denna vinter blivit navet i min värld. En solig dag finns här allt, eller nästan allt. Den här förmiddagen började jag med kaffe på min ex-ribarnica, där jag fick ut kuddar nästan innan jag bestämt mig för att slå mig ner.

Där jag satt och drack mitt kaffe vände jag ansiktet mot solen och efter en stund tyckte jag att den riktigt brände i kinderna – kanske var detta inbillning, men det gör ingenting. Miki tuggade på sitt hjortskinn och var nöjd. Vi var nöjda och tiden stannade upp lite, lagom för att vi skulle kunna sitta där lite längre än vi gjorde. Så var det.

Jag hade några ärenden också så vi gick till den stora hallen där jag ville hämta min färskost. Miki band jag utanför även om jag vet att han får vara därinne trots förbudsskylten, men ute på avsatsen fanns det mer att titta på. Här kan ni se var jag köper min ost. Och min ”ostdam” visste förstås vilken jag ville ha. Man blir snabbt stamkund här.

Efter det gick vi till min lilla favoritförsäljerska ute på torget. Här ser ni var hon har efter att jag köpt hennes ajvar som stod bredvid den inlagda rödbetan. Jag köpte också te av kadulja (salvia) och något annat som jag glömt namnet på, ja, jag vet alltså inte vad det är. Jag vet bara att det är gott.

På ett annat ställe köpte jag lite färska rödbetor och några granatäpplen. Jag hoppade över vitlöken eftersom jag har huset fullt av vitlök. Ja, vi njöt av vårfliken som smugit sig in i vintern och strövade runt lite planlöst och kom till sist förbi vårt kafé igen.

Och med solen i ansiktena började vi gå hemåt. Dagen var lätt och tankarna som for genom mitt huvud var fjun och tussar tills vi korsade gatan vid Autobusni kolodvor. Då kom Adam Zagajewskis dikt ”Tänk om Ryssland” för mig. Nej, jag mindes den inte i dess helhet, men när jag kom hem tittade jag efter:

Tänk om Ryssland vore grundat
av Anna Achmatova, tänk om
Mandelstam vore lagstiftare
och Stalin en utkantsfigur
i ett förkommet georgiskt
epos, tänk om Ryssland tog av sig
sin stubbiga björnpäls
och kunde leva i ordet och inte
i näven, tänk om Ryssland, tänk om Ryssland.

Den är från samlingen ”Elektrisk elegi” och översättningen är gjord av Anders Bodegård. Och jag vet nog varför jag tänkte på den här dikten. Senare lagade jag mig en rödbetsmåltid. Jag har ätit ungefär så här de senaste dagarna. Och Miki får alltid lite av rödbetorna.

Miki och jag går ofta längs Rapska, särskilt den korta sträckan mellan tvärgatorna Šipanska och Lopudska. Här har jag på ett särskilt sätt följt årens gång. Även om sträckan – på gatans ena sida i alla fall – andas tidlöshet så har mycket hänt under min tid här, många för en ytlig betraktare ganska små saker. För så där en månad sedan – men det kan också var två, tiden är numera extra svår att begripa sig på – såg jag en förmiddag att något höll på att hända vid det lilla gröna huset, ja, inte bara vid utan i det också. Några män hade just på ett grovt sätt sågat ner barrträden vid den lilla terrassen och fönster och dörr stod vidöppna och det stod säckar med obestämda saker utanför. Lite sorgsen tog jag upp mobilen för att ta en bild. Då tutade det på andra sidan gatan och sedan kom en man rusande och frågade med hög röst vad jag höll på med. Jag sa att jag mindes huset från förr, att jag mindes dem som bodde där och medan han tittade otåligt på mig la jag till att det handlade om känslor, om de känslor som minnen skapar. ”Dobro, dobro”, sa han ännu otåligare, men jag sa att detta var mitt svar på hans fråga. Kanske hade han först misstänkt mig för att ha någon form av anspråk och när jag började tala så där omständligt om minnen och känslor var han inte intresserad längre. Det förstod jag men jag tyckte att han kunde skylla sig själv. Nå, jag visar inte den bilden nu utan i stället två bilder från förr (fast inte alls från ”gamla tider”) och en från idag. Den första är från sommaren 2019 och jag lägger till en bit av den text jag skrev den dagen:

Kvällen var mild, inte ljum utan just mild. Luften kändes som balsam mot armarnas hud och vi följde Rapska. Vi passerade förbi de båda gamlingarnas övergivna lilla gröna hus med den nu alltid tomma uteplatsen, den uteplats som Londi i den där andra tiden brukade besöka det gamla paret på.

Den andra bilden är från januari 2020 (innan jag visste någonting om det som nu präglar världen). Också den har sin medföljande text:

Det ser ut som det har gjort hela tiden, men ändå har det förlorat allt sitt stillsamma liv. I den gamla tiden under den varma delen av året brukade ett gammalt par sitta på den lilla uteplatsen av sprucken betong på varsin skranglig stol vid ett litet rankigt bord. Och jag brukade gå förbi med Londi och mannen brukade gå fram till staketet och klia Londi och prata lite med henne och hon brukade vifta vänligt på svansen. Om vi någon gång kom förbi när han var inne och hans fru ute brukade hon gå in och ropa på honom och tala om vem som var på besök. Detta upprepade sig många gånger under mina första år här. Nu är Londi död sedan över tre år och mannen är död och kvinnan har jag inte sett på kanske ett år, så kanske är hon också död. Jalusierna framför fönstren hänger alltid på samma sätt, det ena lite högre och det andra lite lägre och de markerar att tiden stannat och att ingenting mera kommer att hända. Men rosorna blommar fortfarande vackert i värmen och i kylan.

Den tredje bilden är från i förmiddags. Träden är nu helt borta, uppgrävda med rötterna, och huset har hunnit få ett nytt fönster och en ny dörr. Jag vet inte längre om det är sorgligt, kanske ska jag vara glad. Riktigt sorgligt hade det bara varit om de tagit bort hela huset. Nu kommer det ju att leva vidare.

”Omväxling förnöjer” var kanske dagens måtto eller så var det det vanliga: följ solen. Kanske båda eller inget alls. I alla fall gick Miki och jag i riktning mot Savica och marknaden där den här förmiddagen. En vacker blå himmel var spänd över oss och solen sken eller såg i alla fall ut att skina ur det molnfria. Det vackra vädret ”såg ut” snarare än ”var” och nordanvinden var vass och hård. På kusterna blåser buran hänsynslöst, men också här ylade och visslade vädret, i alla fall under förmiddagen. Vi korsade en tillfart till Slavonska och jag lät blicken glida över det där valnötsträdet där Đurđica och jag badande i svett plockade gröna nötter medan Miki och Hajdi brottades i sommarnatten. Ja, det var för några år sedan. Antipodiskt på något sätt. Nå, vi fortsatte genom tunneln under Slavonska och så var i det för mig mycket jugoslaviska kvarteret Savica.

Invid en husvägg hittade vi lite lä och då blev det med ens riktigt behagligt. Vi tog för oss av ögonblicket. Här, tänkte jag och Miki nosade kunnigt. Så gick vi vidare och vid en liten blomsterkiosk svängde vi genom en ”undergång” och sedan korsade vi en stor mörk gård omgiven av höga osköna hus och så var vi ute i solen på andra sidan. Det var varmt (nej, inte egentligen) och kallt i strimmor beroende på sol och vind. Med en randig känsla följde vi en gata och passerade två gubbar som sålde potatis och granatäpplen – jag mindes att jag handlat där en gång en lika kall dag när allt annat var stängt, men idag blev det inget. I stället korsade vi gatan och gick in på marknaden som är utomhus men med väggar och tak. Vad betyder det? Det betyder att det är kallt.

Jag tog på mig en av maskerna från Irina och så gick vi ”in”. Vad ville jag mer än titta? Jo, jag ville se om någon fortfarande hade pumpafrön – koštice – för de är svåra att hitta nu och jag har ju blivit så bra på att skala dem i munnen – en hobby som andra. Och – tro det eller ej, ja, jag var nog mer förvånad än ni kan bli – jag hittade faktiskt en man som hade dem. Ni ser dem under burken han räcker fram. Jag köpte ett kilo och sedan gick vi till ett annat stånd där jag skaffade mig citroner, clementiner och granatäpplen. Jag har alltid granatäpplen hemma eller viktigare: jag äter granatäpple varje dag. Mitt livselixir. Bland andra.

Härom kvällen, just när jag läst de sista raderna i ”Materada” av Fulvio Tomizza, tittar jag upp i detta ansikte.

I boken gör man ett sista besök på kyrkogården före avfärden från byn. Ett ögonblick är vi inne i huvudpersonens huvud: ”E pensavo ai nostri morti dalle orecchie e le nari piene di basilico”. (Och jag tänkte på våra döda med öron och näsborrar fulla med basilika) Sedan tittar han på platsen och tänker att den är liten men att det finns rum för alla och att det hade funnits rum också för dem själva och kommande generationer. Och så här lyder slutraden:

”’Addio ai nostri morti’ disse forte una donna.” (’Farväl till våra döda’ sa en kvinna med hög röst.)

Denna stund i ”Materada” har jag i huvudet när jag ser in i Mikis ögon. Han ser ut som om han vet. Ja, han vet, också den karaktärsfulla nosen vet. Och blicken är fast som ett hederligt handslag.