När Miki kom hit för snart fyra år sedan var han mycket vild och han hade aldrig förr bott i möblerade rum eller befunnit sig ovanför bottenvåningen, så första dagen försökte han därför hoppa ut genom fönstret men jag fångade honom i luften. På ett liknande sätt fortsatte vårt liv sedan under de kommande veckorna, liknande men inte riktigt lika vilt, fast vilt ändå. Jag hade dessutom mycket att göra på mitt arbete, så för att spara lite tid eliminerade jag en sak ur vardagssysslorna: Jag slutade ”hålla på med håret”: ingen kamning, borstning eller tvätt. Förfärligt kan man tycka. Månaderna gick och åren. Någon gång tvättade jag håret genom att efter förmåga hälla schampo och vatten genom det. Det blev som det blev och fram till någon gång den här vintern tyckte jag att det var rätt bekvämt, även om själva tyngden började bli störande. Och nu under de senaste veckorna har tanken på att göra mig av med tyngden kommit allt oftare. Det går inte att ha ett torn på huvudet, tänkte jag. Och idag för en timme sedan tog jag fram saxen, satte mig på golvet, spände musklerna och började klippa lite här och där. Nej, ingen spegel, jag har ju känsel. Det var svårt och tungt att pressa ihop saxens skänklar genom de filtiga tovorna, men så småningom hade jag fått av en hel del, jag har en bra sax, för vänsterhänta till och med. På huvudet finns en del hårtovor kvar, ganska lagom egentligen och jag har ett hårband som skapar lite normalitet. Och jag är fylld av en stormande känsla av att kunna flyga, allt är så lätt, jag studsar genom rummen. Och här ser ni tovan, flerfärgad för vissa delar har genom åren fått mer sol än andra.
