Verbet ”šenkati” och annat viktigt

Ja, hej eller goddag kanske, vi gör det vanliga igen, jag bara varnar. Solig dag men ganska kall, säkert mer än en minusgrad, men i solen… Så Miki och jag gick dit vi oftast går när det är sol – till Branimirova tržnica. Jag behövde surkål för den går åt överraskande snabbt. Det är svårt att låta bli den särskilt när man närmar sig dess mjälla ”hjärta”. Och så ville jag ha en ny mildrökt ost och den jag vill ha finns just på tisdagar för då är den speciella ostdamen där. Jag har två speciella ostdamer, den ena för den ena osten och den andra för den andra. Innan vi gick in på torget tog vi oss en titt på de båda torgkatterna som låg på en utvald bil och solade. När jag närmade mig – Miki band jag för ett ögonblick vid en stolpe – satte de sig upp båda två och bligade åt mitt håll. Fina.

Sedan gick jag in i den stora grå saluhallen medan Miki fick vänta på avsatsen utanför. Min ostdam vinkade till hälsning och jag gick fram och valde min ost. Sedan ville hon att jag skulle köpa ägg och jag frågade lite om hönorna, men jag hade ju ägg hemma så det fick vara till nästa gång. Då pekade hon i stället på en påse med lökar som var från hennes trädgård. De var av den där trevliga lite platta sorten som jag gillar och jag sa att jag ville ha fyra och hon plockade fram fyra. Jag tyckte att den ena inte såg helt bra ut och hon skrapade då lite på den för att motbevisa mig, men jag höll emot. Då sa hon med löken i den höjda handen: ”Ovaj luk ja Vam šenkam!” Jag skrattade och studsade till lite vid det sista ordet. Oj, tänkte jag, finns det ordet också bland de här roliga Zagrebgermanismerna! Šenkati! (schenken). Jag tog emot skänken och lät tanken liksom skutta från tuva till tuva mellan de här germanismerna: vicmaher-Witzmacher, fajrunt-Feierabend… Ja, jag ska inte trötta er med fler även om det är frestande.

När jag kom ut ur saluhallen stod en äldre man och pratade med Miki och det var ju bra för Miki träffar gärna folk. Och så gick vi till min surkålsdam och köpte ett litet surkålshuvud som hennes son hämtat i källaren medan jag var och köpte ost. Till sist gjorde vi en anhalt vid baren på hörnan och den perfekte barägaren kom strax ut med en uppvärmd stol. Jag satte mig och fick mitt kaffe och Miki fick det han behövde och så försjönk vi i ett slags soldvala. För omväxlings skull tog jag en bild inåt marknaden och jag ser att min surkålsdam syns på bilden.

Sedan hände ingen utom att jag köpte ett par vantar och att Miki hälsade på en äldre dam som kom ut från baren.