Denna morgon hittar jag en DN-artikel med titeln ”Humanioran på svältkost” i min e-postlåda. Den är från Jorun och jag tar det som en uppmaning. Jag har nog förhållit mig lite passiv till den svenska utbildningsdebatten på sista tiden.
Det är Ebba Witt-Brattström som skriver (ja, skrev – det är ett par dagar sedan) och jag väljer nu ut ett par speciella guldkorn ur artikeln.
Först något om humanioras villkor vid svenska universitet och högskolor:
Forskningspropositionens rubrik "Forskning för ett bättre liv" ter sig hånfull i ljuset av humanistinstitutionernas skriande misär med rekordhöga sjukskrivningstal bland utarbetade lärare som inte räcker till för studentmassorna. Få vet att humaniststudenten "straffas" för sitt val av utbildning genom en finansiering som motsvarar en tredjedel av teknik-, medicin- eller naturvetarstudentens, vilket ger en kronisk brist på lärarledd undervisning. Så ser den gråa vardagen ut för majoriteten av Sveriges humanister, som nu också ska skuldbeläggas för att deras universitet inte rankats bland de hundra bästa i världen av "Times Higher Education Supplement".
Universiteten i Köpenhamn, Oslo och Helsingfors är högt rankade därför att alla akademiker på högskolenivå i våra nordiska grannländer innehar tjänster där det står inskrivet att de ska ägna halva sin tid åt att forska. Deras svenska kolleger däremot, även de som tituleras professorer, tvingas ofta stå tio timmar i katedern varje vecka och undervisa. När helgen kommer väntar buntar av hemtentor och uppsatser på att bli lästa, för svenska humanistakademiker har dessutom mer än dubbelt så många studenter att ta hand om som sina nordiska kolleger. Ändå förväntas vi hinna och orka skriva utförliga forskningsansökningar i en förödmjukande konkurrens om de ynkliga forskningsmedel som finns avsatta för humanister. Det är ett under att svensk humaniora trots statsmaktens systematiska utsvältningspolitik ändå kan frambringa en hel del god forskning, kanske inte känd i Berkeley eller på Yale, men i Oslo eller Berlin.
Och här några rader om det svenska gymnasiet av idag:
Ytterligare en avgörande skillnad är att man i Norge, Finland och Danmark får grundstudenter som kommer från ett kunskapsinriktat gymnasium som är avskaffat i Sverige. Förutom att behärska sitt modersmål, sin litteratur och sin historia talar och skriver dessa drömstudenter på minst två, ofta tre främmande språk, vilket gör det möjligt att syssla med annan litteratur än den inhemska. I Sverige får man som akademisk lärare vara glad om ens studenter stavar svenska hjälpligt och har hör- och läsförståelse i nutida vardagsengelska (det gäller även lärarstudenter som ska ut och undervisa i skolorna!). Och det är inte deras fel att grundkurserna i den svenska högskolan motsvarar gymnasiekurser i andra länder. Våra studenter är redan som tonåringar orättfärdigt berövade elementära kunskaper och färdigheter som varit självklara för deras föräldrageneration. Lika litet är det humanioradoktorandernas fel att de väljer strategiskt "försiktigt" – när det går i genomsnitt trettio sökanden till ett halvtidslektorat eller en tidsbegränsad forskarassistentjänst.
Något om roten (en av rötterna) till den svenska skolans belägenhet idag:
J’ACCUSE! Jag anklagar statsministern för att han som skolminister 1989 i hård och ohederlig kamp med lärarfacken och en rasande opinion genomdrev beslutet att kommunalisera skolan och därigenom avskaffa den enhetliga skolan, likvärdig för alla. Till följd av denna ödesdigra omstrukturalisering av svensk skola har dagens vilsna studenter och doktorander, framtidens forskare, sämre förkunskaper än tidigare generationer och måste ägna en stor del av sin doktorandtid åt att komma i nivå med såväl tidigare svensk som internationell forskning.
Och här apropå utbildningsministerns uppmaning till forskarna om att publicera sina avhandlingar direkt på engelska (förutom det som Witt-Brattström säger här är detta ytterligare ett hot om domänförluster för svenska språket):
Som om inte detta dubbelarbete är tillräckligt uppmanas de nu av utbildningsministern att publicera sina avhandlingar direkt på engelska trots att forskningen entydigt visar att man förstår och tänker sämre om man inte skriver på sitt modersmål. Här ansluter jag mig till Janken Myrdal (DN 25/10) som föreslår att forskaren skriver en artikel på engelska som sammanfattar resultaten av den forskning hon/han utfört på god svenska. En förklaring till att den svenska forskningen inte har det inflytande i världen den förtjänar är att forskarna allt oftare skriver direkt på svengelska.
Och till sist Witt-Brattströms handlingsplan för att komma till rätta med problemen:
Så vad göra? 1. Återinför statligt huvudmannaskap för den svenska skolan. 2. Ge alla högskolelärare femtio procent forskning inom tjänsten. 3. Höj prislappen för humaniorastudenter. 4. Stimulera svenska doktorander att anknyta till Europa och inte bara till USA. För i Europa vet man att humanioras världsspråk inte är engelska, utan översättning.
Här finns hela artikeln.
