Blogg

Andrzej Stasiuk – Janek

Noveller

Jag har precis läst Andrzej Stasiuks lilla novell ”Janek” i samlingen ”Navelsträngen i jorden”. Jag känner igen Stasiuk i texten: Det kosmiska perspektivet, den skarpa blicken in i materian, en viss sorts ”grabbighet” som inte stör mig och så den här märkliga ömheten för gamla maskiner:

När fordonet kör in i skogen försvinner det på en gång, upplöses i naturens allmänna röra, för maskinens ödmjukhet och grova oregelbundna former gör att landskapet erkänner den som sin egen skapelse, sitt eget barn – på samma villkor som sandhögarna, de mossbelupna timmerstockarna och alla andra naturens gåvor.

Det kosmiska perspektivet förresten – Stasiuk kan som få jonglera med världsrymden och liksom stoppa ner den i en solkig påse när han har lust med det eller tugga på den som ett pumpfrö eller låta några fyllon i en bar betrakta den med dimmig blick:

Vid sextiden på kvällen rullar kosmos ihop sig i askfatet likt en orm som sväljer sin egen stjärt och bara ett rop från servitrisen eller kompisens armbåge kan rycka upp vissa av gästerna ur deras mystiska kontemplation.

Plötsligt lämnar vi med Janek byn och far in i skogen, in i en ren mansvärld:

Lastade med bensindunkar, motorsågar, yxor, med gamla Colaflaskor fyllda med te uppstickande ur fickorna, och med alla nödvändiga prylar för att arbeta och överleva, bröd och köttkonserver också, släpar de sig uppåt som myror i Antarktis.

gran

Vi är i en hård värld av trädfällning, timmerstockar, slit och faror: ”Men på tjugo år kan man lära sig var gränsen går mellan våghalsighet och självmord.” Männen och maskinerna och skogen. ”Det är trots allt ett rike för män, de där barackerna i skogen, lite som kosackernas fristad vid Dnjepr”. Inte längtar jag dit, tänker jag lite förstulet.

Och så slutet: Janek stiger på färjan till Sverige ”för att erövra det” och efter ett halvår kommer han tillbaka med ett byte bestående av ”jeansjackor fulla med märken och glitter” och en skjorta ”med gröna palmer och gula papegojor”. Och sedan reser han dit igen…

Kanske är det här en förvrängning av Stasiuks berättelse, men det var så frestande att berätta den just så här. Nu är det din tur. Eller din…

Ein alter Tibetteppich

![Else](/wp-content/PICT1/PICT1542.jpg @alignright)Den här den sista lördagen i november har jag med mig en kärleksdikt av Else Lasker-Schüler hit. Jag har talat ganska mycket om henne här och om någon vill så finns det en del att läsa på bland annat de här ställena: 1, 2, 3.


• •
• • •

Ein alter Tibetteppich

Deine Seele, die die meine liebet,
Ist verwirkt mit ihr im Teppichtibet.

Strahl in Strahl, verliebte Farben,
Sterne, die sich himmellang umwarben.

Unsere Füße ruhen auf der Kostbarkeit,
Maschentausendabertausendweit.

Süßer Lamasohn auf Moschuspflanzenthron,
Wie lange küßt dein Mund den meinen wohl
Und Wang die Wange buntgeknüpfte Zeiten schon?

Kväll i Biarritz

Jag sitter en dag och bläddrar omkring i en bunt gamla Merianhäften hemma hos en god vän. Min blick stannar på en bild. Konstigt att man avbildar det där förfallna huset och den där risiga, förvildade trädgården i en sådan här tidning, tänker jag först. Men vad är det med huset? Jag känner ju igen det. I den trädgården har jag ju sovit en gång för länge sedan, just bland de där risbuskarna ovanför branten. Och nedanför branten var havet. Jag minns:

solnedgång

Vi hade hittat en skyddad plats bland klipporna nere vid stranden. Här, tänkte vi, kan vi slå läger för natten. Havet skymtade långt, långt ute, var det verkligen havet? Vi strövade omkring på sluttningen ovanför vår tilltänkta lägerplats och samlade ris och torrt gräs att sova på. Så småningom hade vi fått ihop till en bädd. Överst lade vi vår trasiga filt, min ”poncho”. – Det blir nog ingen kall natt, sade jag. Vi tittade utåt havet igen och såg att solens färg börjat gå över i rött. Jag öppnade min ryggsäck för att leta fram min tjocka tröja, det var ju ändå november. – Det kommer någon, sade du. Ja, där ute på den torrlagda havsbotten kom en kvinna med en liten svart hund gående i rask takt. Hon gick rakt emot oss. Jag satte mig på en sten och väntade och tittade på kvinnan och hunden och solen och strimman av hav. När kvinnan var alldeles inpå oss stannade hon tvärt. Hennes ansikte var spänt och minen uttryckte att hon hade något hon absolut måste säga. Jag tittade snabbt på dig, vad är det här? – Vad gör ni här, kom den ganska väntade frågan. – Vi tänker, vi tänker sova här, svarade jag lite tveksamt, eller var det du som sade de orden… – Idioter, fortsatte hon och gjorde en gest ut mot havet, ser ni inte att vattnet är på väg in? Om en halvtimme kommer det att nå dit; hon pekade på klipporna bakom oss – snett ovanför våra huvuden.

Molokna klättrade vi uppför branten, kröp in genom ett tätt snår och slog läger i den förvildade trädgården bakom det fallfärdiga huset – som nu finns avbildat i Merianhäftet…

strand

Vad heter staden?

Jag sitter här och försöker fördriva novembermörkret med hjälp av sommarens bilder. Titta på de här två bilderna! Vilken stad kan det vara, tror ni?

stad 1

stad 2

I den här staden finns Palazzo Ducale, där jag varje sommar brukar titta på tavelsamlingen – barnen är uppvuxna med tavlorna i Palazzo Ducale. Det här är två av de mest kända (visserligen på dåligt avfotograferade kort):

tavla 1

tavla 2

Greifswald, DDR 23.11 1981

![Greifswald](/wp-content/PICT1/PICT1452.jpg @alignleft)Det är dags för ytterligare en liten anteckning från min tid som utlandslektor i Greifswald. Tiden från slutet av november fram till julledigheten 1981 minns jag fortfarande som en period av missmod och uppgivenhet. Isoleringen, alla misstankarna tillsammans med rädslan för att av misstag sätta någon i min omgivning i en obehaglig sits gjorde livet allt trögare och tyngre och dagboksanteckningarna blev alltmer innehållslösa eller så handlade de bara om missmod. Det kommer nu att dröja till en bit in i januari innan nästa anteckning publiceras här, för det finns ingenting vettigt att publicera innan dess:

23.11 1981

Här framför mig har jag ett brev och på det kan man tydligt se att det har varit öppnat och sedan klistrats till igen. Jag hämtade det idag på expeditionen på min institution; all min post går nämligen den vägen. Jag antar i och för sig att min post alltid kontrolleras, men för det mesta märker jag inget av det. Men den här gången hade man efter kontrollen av brevet använt så mycket klister när man klistrade igen kuvertet att brevet satt fast i kuvertet. Jag fick alltså rycka loss det. (Anka Scholz, som lämnade posten till mig idag som hon brukar göra, förstår naturligtvis inte varför jag är så upprörd.)