Jag sitter här och försöker fördriva novembermörkret med hjälp av sommarens bilder. Titta på de här två bilderna! Vilken stad kan det vara, tror ni?
I den här staden finns Palazzo Ducale, där jag varje sommar brukar titta på tavelsamlingen – barnen är uppvuxna med tavlorna i Palazzo Ducale. Det här är två av de mest kända (visserligen på dåligt avfotograferade kort):
Det är dags för ytterligare en liten anteckning från min tid som utlandslektor i Greifswald. Tiden från slutet av november fram till julledigheten 1981 minns jag fortfarande som en period av missmod och uppgivenhet. Isoleringen, alla misstankarna tillsammans med rädslan för att av misstag sätta någon i min omgivning i en obehaglig sits gjorde livet allt trögare och tyngre och dagboksanteckningarna blev alltmer innehållslösa eller så handlade de bara om missmod. Det kommer nu att dröja till en bit in i januari innan nästa anteckning publiceras här, för det finns ingenting vettigt att publicera innan dess:
23.11 1981
Här framför mig har jag ett brev och på det kan man tydligt se att det har varit öppnat och sedan klistrats till igen. Jag hämtade det idag på expeditionen på min institution; all min post går nämligen den vägen. Jag antar i och för sig att min post alltid kontrolleras, men för det mesta märker jag inget av det. Men den här gången hade man efter kontrollen av brevet använt så mycket klister när man klistrade igen kuvertet att brevet satt fast i kuvertet. Jag fick alltså rycka loss det. (Anka Scholz, som lämnade posten till mig idag som hon brukar göra, förstår naturligtvis inte varför jag är så upprörd.)
Och ibland om sommarkvällarna i barndomen brukade han berätta sagan om de två slotten för oss. Om Stenslottet och Lövslottet. De två var systrar. Stenslottet var så fint, så fint och därinne fanns det jättelika kristallkronor, glänsande sidentapeter, gobelänger med vilda djur från Indien och Kina och tavlor med ramar av guld med inlagda ädelstenar. Stenslottet tittade aldrig åt Lövslottet. Stenslottet tittade rakt upp i himlen bort från allt som fanns på jorden.
Lövslottet var ett virrvarr av grönt som ringlade sig runt parken. Och Lövslottet kikade alltid upp mot Stenslottet som skimrade vitt under himlens blåa.
I Lövslottet fanns ingenting mer än lövsalar, oändliga lövsalar både raka och slingrande. Överallt nådde solens strålar in och ut igen.
Och i Lövslottet bodde prinsessan. Här levde hon sitt knoppliv djupt inne i det gröna. Någon gång smög hon sig fram till ett av lövfönstren och såg ut över lavendelkullen.
En och annan läsare kanske minns att jag i september gjorde en resa till trakten kring Nowa Ruda i Polen – en resa i sökande efter platserna i Olga Tokarczuks roman ”Daghus, natthus”. En dag under den här resan tillbringade vi i Kłodzko ett stycke söder om Nowa Ruda. I Tokarczuks roman reser man för övrigt vid flera tillfällen till Kłodzko:
Förutom att titta på sjäva staden ville jag också av en särskild orsak se fästningen. Nu vet jag inte om ni minns handlingen i Fontanes roman ”Effi Briest” så för säkerhets skull kommer här först en liten resumé och bakgrundsteckning (som en del av er känner igen):
Den roman som kom att ge Fontane världsrykte skrev han med en del avbrott under åren 1889-1894. Romanen, som är sprungen ur en skandal i Berlinsocieteten, heter ”Effi Briest” efter sin huvudperson och är en skildring av ett äktenskap. I första kapitlet möter vi Effi, knappt sjutton år och ovanligt leklysten och barnslig för sin ålder, mitt i leken med väninnorna. Samma dag, två korta kapitel senare är hon förlovad med baron Innstetten – hon känner honom inte och han är drygt 20 år äldre än hon och en gång i sin ungdom hade han friat till hennes mor, får läsaren veta. Redan här anar man mycket av det som ska komma. Effi får svårt att inordna sig i sitt liv som fru von Innstetten. Kessin, staden vid Östersjön dit paret flyttar, har knappast alls något spännande eller roligt att erbjuda henne, Innstetten ägnar sig mest åt sitt arbete – han har en prestigefylld politisk position i staden – och Effi har tråkigt. Tiden går, de får en dotter, men Effi känner sig ändå inte till freds med livet i Kessin och när charmören major Crampas dyker upp, låter hon sig så småningom lockas till en kärleksaffär med honom. Allting ser ändå ut att ta en lycklig vändning, när Innstetten blir utnämnd till ministerråd i Berlin. Familjen flyttar dit, Effi trivs mycket bättre och Innstetten är glad åt att hon finner sig till rätta i den nya hemstaden. Sex, sju år går och allt verkar lugnt och relativt harmoniskt, då historien plötsligt tar en våldsam vändning. Innstetten upptäcker av en händelse en bunt gamla brev från Crampas till Effi. Han läser några på måfå valda ställen i dem och – hans värld rasar samman. Allt går sedan mycket fort: Innstetten dödar Crampas i en duell, Effi förskjuts inte bara av Innstetten utan också av sina föräldrar. Hon får leva ensam i en liten lägenhet i Berlin och först efter att flera år har gått öppnar fadern föräldrahemmet för henne igen. Sina sista år lever hon på godset Hohen-Cremmen, där hon tillbringat hela sin barndom. Romanen slutar med att hon dör i en lungsjukdom eller kanske av ”brustet hjärta”.
Innstetten dödar alltså Crampas i en duell. Som straff för detta (dueller var officiellt inte längre tillåtna på den här tiden) får Innstetten tillbringa sex veckor i fängelse. Så här står det om detta i romanen – det är barnflickan Roswitha som berättar för Effi, när de båda åter träffas efter en lång tid:
Endlich aber fand sie sich und sagte, daß der gnädige Herr nun wieder aus Glatz zurück sei; der alte Kaiser habe gesagt, ”sechs Wochen in solchem Falle sei gerade genug”, und auf den Tag, wo der gnädige Herr wieder da sein würde, darauf habe sie bloß gewartet, wegen Annie, die doch eine Aufsicht haben müsse.
Innstetten fick alltså tillbringa sex veckor på fästningen i Glatz och Glatz heter idag Kłodzko och det här är ett hörn av fästningen:
För några veckor sedan kom den här lilla boken i ett paket hit till mig – från Agnes som också köpte en likadan till sig själv. Efter vår gemensamma resa i gränslandet mellan Tyskland och Polen i våras har vi båda – var och en på sitt håll – tänkt att vi borde lära oss åtminstone lite polska.
Kanske kan jag ta ett första steg här. Jag börjar med att hälsa:
Dzień dobry!
Och så säger jag tack:
Dziękuję.
Nu tittar jag lite bland rubrikerna och stannar vid ”Verständigung”:
Słucham? (Hur sa?)
Co to znaczy? (Vad betyder det?)
Nie rozumiem. (Jag förstår inte.)
Nej, nu tar vi något annat. Jag går till rubriken ”Urlaub aktiv”:
Jak daleko jest do plaży? (Hur långt är det till stranden?)
kosz plażowy (strandkorg)
Czy pan (pani) gra w szachy? (Spelar Ni schack?)
kucyk (ponny)
OK, nu kan vi både strandkorg och ponny. Do widzenia.