Blogg

Även om Klara Johansons texter inte just nu ligger överst på mitt skrivbord eller i mitt huvud heller för den delen, så återvänder jag till dem gång efter annan. Lite i bakhuvudet har jag medan jag publicerade två små Faustserier här (en av kunskapsyn och en om Goethes introduktioner till dramat) dragit upp några linjer för ett ”samarbete” med KJ om Gretchenfiguren i Faust, men det får bli längre fram. Idag har jag plockat ut ett par små aforistiska texter från avsnittet ”Eftertankar” i ”Det rika stärbhuset”:

Exotisk är ett föråldrat ord och för resten naivt. Sällsamma länder och underliga folkslag blir man snart nödsakad att förlägga till en annan planet. Och dessa föreställningar har aldrig varit annat än mänskobarnens löjliga förvåning över att det inte överallt på jorden ser ut och går till som i hemsocknen.

Sigtunaandan sprider sig som en epidemi. Att samlas i det gröna och vecktals diskutera religion och världsbilden och nutidsmänskan med flera svåra ämnen har blivit ett kärt sommarnöje för framstående personligheter. Förr var det bara studenter och gymnasister som ansågs barnsliga nog för frivilliga tankeutbyten av så allvarlig karaktär.

Lärda herrar kan faktiskt inte fatta att kvinnor och barn en gång i tiden talte flytande latin.

Nyss läste jag Thomas Nydahls text om Dubravka Ugresics ”Smärtans ministerium” i senaste numret av Ariel. Jag vill här bara återge ett kort avsnitt, ett stycke där exilbegreppet med ett par snabba pennstreck definieras:

Den ende som avviker är Igor som svarar: ”Shit, I don’t have a biography!” Och det är hans insikt som också får Tanja att se, att exilen i sig är ett slags regression, vuxna människor förpassas till ett slags andra barndom.

När jag läst detta tog tanken ett hastigt kliv till ett ställe i Enzo Bettizas självbiografi ”Esilio”. Också här får vi en definition av vad exil kan innebära:

Jag tvingade mig att överleva i en falsk motvärld utan tyngdkraft, där jag låtsaslevde ett surrogatliv som jag varken upplevde eller kände, ett liv som var som en protes fäst vid mitt verkliga livs benstump – ett liv som amputerats när jag var arton år i Dalmatien.

Den här texten är tätt sammanflätad med gårdagens. Jag är inne bland Cesare Paveses dikter (romanerna får ligga den här gången). Jag tänker också tillbaka på den tiden när jag bodde i Norditalien – det var i mitten av sjuttiotalet – då levde ännu myten om Pavese, kanske lever den än lite här och där. Mycket med den hängde kanske samman med hans olyckliga liv och hans självmord, men förstås också med det han skrev i dikterna och romanerna. Jag minns brottstycken av en sångtext av Francesco de Gregori:
•
•

Cesare perduto nella pioggia
sta aspettando da sei ore
il suo amore ballerina
e rimane lì
a bagnarsi ancora un po’
e il tram di mezzanotte se ne va

Ungefär så här på svenska: Cesare förlorad i regnet väntar sedan sex timmar på sin älskade ballerina och han stannar kvar för att blöta ner sig lite till och midnattsspårvagnen ger sig av…

Jag läser i den sista diktsamlingen ”Verrà la morte e avrà i tuoi occhi”, som gavs ut efter hans död och som är en sammanställning av de opublicerade dikter som man hittade i hans hem. Två är på engelska (Pavese läste mycket amerikansk litteratur och översatte till exempel verk av Steinbeck och Dos Passos till italienska. Dessutom skrev han sin doktorsavhandling om Whitman.) och jag väljer en av dem, så behöver det inte bli obegripligt för de flesta av er som kommer hit:

Last blues, to be read
some day

’T was only a flirt
you sure did know –
some one was hurt
long time ago.

All is the same
time has gone by –
some day you came
some day you’ll die.

Some one has died
long time ago –
some one who tried
but didn’t know.

Det här är den sista dikten i samlingen. Nu kommer till sist dikten som fått ge namn åt samlingen. Jag försöker inte översätta den, utan jag låter den stå här för dem av er som vill läsa den i alla fall, antingen ni förstår orden precis eller inte.

Verrà la morte e avrà i tuoi occhi –
questa morte che ci accompagna
dal mattino alla sera, insonne,
sorda, come un vecchio rimorso
o un vizio assurdo. I tuoi occhi
saranno una vana parola,
un grido taciuto, un silenzio.
Così li vedi ogni mattina
quando su te sola ti pieghi
nello specchio. O cara speranza,
quel giorno sapremo anche noi
che sei la vita e sei il nulla.

Per tutti la morte ha uno sguardo.
Verrà la morte e avrà i tuoi occhi.
Sarà come smettere un vizio,
come vedere nello specchio
riemergere un viso morto,
come ascoltare un labbro chiuso.
Scenderemo nel gorgo muti.