Blogg

Klippmålningar i Sahara

Bodil Z 17 kommentarer

I en av bokhyllorna i det här huset finns boken ”Klippmålningarna i Sahara” av den franske Saharakännaren och antropologen Henri Lhote. I förordet, som är skrivet av Holger Arbman, läser jag det här om det inre av Sahara:

Tassili betyder ”flodernas högslätt” men är nu ett ödeland i det centrala Sahara, ett våldsamt bergmassiv med långa sandstensryggar och djupa raviner där årtusendens erosion har skulpterat naturen så, att trånga passager som bildar labyrintliknande gångar går fram nere i dalbottnarna. Väder och vind och inte minst stora floder, som en gång funnits här, har format detta overkliga landskap, där för årtusenden sedan en talrik befolkning bodde, jagade och fiskade, odlade säd och drev sin boskap i bete på de frodiga gräsmarkerna.

Någon sida framåt läser jag att Lhote daterar de klippmålningar han hittat till tiden mellan 6000 och 1500 f.Kr.

Nu går vi in i kapitlet ”Jabbaren med de femtusen figurerna”. Jabbaren är ett litet sandstensmassiv någonstans på den tassiliska högplatån. Här har ett stort antal klippmålningar hittats. Jag väljer en målning:

gudinnor

”Jabbaren. Gudinnor med fågelhuvuden. Egyptiskt inflytande”, står det under bilden. En stram välbalanserad komposition som verkar stå grensle över tusentals år – förhistorisk och ultramodern i ett. Allt är reducerat till själva essensen, till ett slags symboler eller till något som närmar sig ren abstraktion.

I samma kapitel finns en märklig bild som föreställer en underlig varelse, som trots sin enkelhet eller kanske på grund av den, har något mycket suggestivt över sig:

marsguden

”Jabbaren. ’Den store marsguden’. Rundhuvudenas dekadenta period”, lyder bildtexten. Rundhuvudenas stil är en av de äldsta, fast just den dekadenta perioden hör, som ni kanske anar, till de senare inom denna stilriktning.

Ungefär så där föreställde jag mig spöken när jag var barn. Varför har det ena öga hasat ner så där? Eller är det inte ett öga? Vad väntade man sig av en sådan gud?

Till sist tar jag fram en målning som egentligen inte är en enda, utan man kan på den här bilden se flera lager av målningar. Jag läser att man någonstans hittat så många som sexton lager målningar ovanpå varandra.

giraff

”Adjefu. Den stora giraffen”, kallas den här bilden. Själva giraffbilden ser lite ut som en barnteckning och giraffen ser trevlig och godmodig ut, tycker jag. Antiloperna i lagret ovanpå utstrålar lätthet, snabbhet och elegans. De små streckgubbarna vid giraffens fötter representerar ytterligare en stil, detaljerad och petnoga. Men vad är det där för en besynnerlig halvkropp vid giraffens ena bakben?

Violente eller världsligheten: Marcel Proust

Bodil Z 11 kommentarer

Igår läste jag ett par små noveller av Marcel Proust. Det är något vagt oroande med dem alla, man invaggas liksom i en idyll som sedan plötsligt faller ner för en ”skepnadsbytestrappa” : idyll-ytlighet-fåfänglighet-avgrund. Det första lilla kapitlet i novellen ”Violente eller världsligheten” har rubriken ”Violentes drömmande barndom”. Jag tänkte mig en skildring av en stilla lycka när jag läste de orden, men efter en halv sida kommer det här:

Denna brist på viljestyrka vållade hennes mor många bekymmer, som kanske en dag kunde ha blivit fruktbärande om inte grevinnan och hennes man hade blivit dödade vid en jaktolycka och lämnat Violente föräldralös vid femton års ålder.

Proust

Vi följer Violente genom livet. Hon kommer längre och längre bort från den hon en gång var eller trodde sig vara och sjunker djupare och djupare i en värld av meningslöshet och tomhet:

Vinterns tjusning förvandlades till nöjet att vara frusen och jaktens glädje stängde hennes hjärta för höstens vemod. Ibland ville hon försöka återvinna den sanna glädjens naturliga källa under en ensam promenad i skogen, men det var sina lysande klänningar hon motionerade under det dunkla lövvalvet. Och njutningen att vara elegant förstörde för henne glädjen att vara ensam och drömma.

Uttrycket ”nöjet att vara frusen” vet jag inte riktigt vad det betyder – det låter underligt.

Novellen avslutas med en förklaring till varför Violente aldrig återvänder till sina barndomstrakter, där hon kanske hade kunnat bli sig själv igen. Hon återvänder inte trots att hon lovat sin gamle lärare Augustin det – det var han som tog hand om henne efter föräldrarnas död.

Augustin hade satt sin lit till ledan. Men han hade inte räknat med en makt vilken, om den bara först får tillräcklig näring av fåfängan, besegrar både ledan och föraktet, ja, till och med tråkigheten: det är vanans makt.

Snö

Bodil Z 2 kommentarer

Det här är ”Den långa vintern”. Aldrig har jag sett ett så fullständigt snötäcke här som i år och aldrig har det legat så länge och i så många skikt. Så många sorters snö: mjuk, smörig, elastisk, hård, spröd, tvålflingsaktig, pulverlik, gnisslig, kornig, sockrig, ullig. Inte ens inne under granarna närmast stammarna finns det några fläckar där marken tittar fram. Det vita täcket har erövrat allt.

skogsvy

Det enda sättet att ta sig fram i skogen – för en människa – är på skidor och jag har åkt skidor i över två månader nu. Jag har mitt eget spår som ingen annan skidåkare känner till eller vill använda.

nerför

Det här fiskbensmönstret är mitt alldeles eget:

uppför

Visserligen är det bara jag som åker skidor i det här spåret, men det finns andra som använder det på andra sätt – som Londi

Londi

eller rådjuren – de väljer ofta spåret för att det är mycket lättare att gå där än ute i den lösa och ofta skariga djupsnön. För rådjuren är det hårda tider. När jag ibland försöker tänka mig in i hur det kan vara att vara ett rådjur i detta kalla vinterland sviker mig modet.

spår

T’ao Ch’ien: Ny säd

Bodil Z 2 kommentarer

Jag har läst lite i min nyligen inköpta kinesiska diktbok igen. För den här dagen har jag valt en kort dikt av T’ao Ch’ien (372-427 e.Kr.):

Ny säd

Bort flyger snabbt för alltid mina år,
men denna dag är ljus och allvarsam.
Och jag vill gå och kläda mig till vår
och vandra över bergens sluttning fram.
Kring bäckens stränder står ett morgondis,
det stannar en sekund och skingras strax.
Det blåser upp försynt en sydlig bris
som stryker över fältens nya ax.

liten röd bok

Jag vet att det kan tyckas underligt att jag valt den här dikten med vårbäcken, sädesaxen och den sydliga brisen för just den här dagen, när allt här ligger begravt under ett tjockt, tjockt snötäcke som är så tätt och ”inarbetet” att det inte längre finns en kal fläck under något enda träd i skogen. Och dessutom är det 20 minusgrader denna morgon. Men våren är snart här och åren går…

Greifswald, DDR 6.3 1982

Bodil Z 3 kommentarer

![Greifswald](/wp-content/PICT1/PICT1452_02.jpg @alignright)Antecknandet var glest under februari (och jag tar inte upp allt jag skrev här, exempelvis inte sådant som bara handlar om hur jag kände mig), men i början av mars finns en notis som kanske kan vara av ett visst intresse även för andra än mig själv och mina närmaste. Som en liten inledning till dagens text kan jag berätta att jag hade två bulgariska studenter i mina undervisningsgrupper, den ene var ambassadörens son och den andre var son till ambassadörens chaufför. Båda dessa verkade kunna röra sig något friare än de vanliga östtyska studenterna.

6.3 1982

En av de bulgariska studenterna här (han verkar ha större rörelsefrihet än de flesta andra) har idag berättat för mig att alla norsk- och svenskstudenter inför höstterminsstarten kallades till ett infomationsmöte för att få veta hur de skulle förhålla sig till de kapitalistiska lektorerna (Jan och jag är de enda kapitalistiska lektorerna.) De fick till exempel veta att de inte skulle tro ett ord av vad dessa eventuellt skulle komma att säga om det politiska läget i Norge eller Sverige eller västvärlden i övrigt; allt sådant skulle bara vara propaganda. Dessutom skulle de vara uppmärksamma på att dessa lektorer kunde tänkas spionera för sina hemländers räkning.

Introduktionstexten till min Greifswalddagbok finns här.