Stigarna bär våra steg igen
- dina och mina –
Vi söker oss in i lövskuggan - tills träden fäller på nytt.
Himlen ser oss gå längs rågåkerns kant,
eller är det vete som mognar på stråna?
Här tassar tiden mjukt genom rummet –
Därute flyr år över jord –
Blogg
Friuli: Cormons
Innan vi lämnar Friuli för den här gången lägger jag fram den här kartan, så att ni kan se hur de olika platserna jag har pratat om ligger i förhållande till varandra, fast nu ser jag att Aquileia blivit överhoppat. Det ligger ungefär mitt emellan Cervignano och Grado, alltså i den södra delen. Och Canebola är naturligtvis inte med, för där bor väl inte fler än kanske något hundratal människor – i alla fall ligger det nordöst om Cividale alldeles vid slovenska gränsen.
Ganska långt ner i sydost, strax norr om den halvt bortsuddade gränsen mellan Friuli och Venezia Giulia, ligger Cormons, en liten stad med rötter i förromersk tid. Så här ser den ut från Monte Quarin en het dag i slutet av juli:
Namnet Cormons, som jag tänkte kunde betyda ”hjärtat av bergen” (cuore=hjärta, monte=berg) eller något sådant, har ett mycket gammalt ursprung och man tror att det bygger på ett keltiskt ord (”carmo”) för vessla. Under förromersk tid var trakten här befolkad av keltiska stammar – galli carmones. Redan 181 f.Kr. fanns det en romersk militärförläggning på Monte Quarin. I början av 600-talet kom longobarderna och byggde befästninganläggningar kring staden eller byn. Under en tid styrdes staden från Aquileia, men det som präglar den nutida staden är främst tiden under dubbelmonarkin. Cormons ser i mycket ut som en centraleuropeisk småstad. Den här husraden finner man vid ena sidan av stadens stora torg:
Och här ser vi en annan rad av hus uppifrån terrassen framför Duomo di Sant’Adalberto:
Jag har hittat en text på tyska som visar att en spillra av en samhörighetskänsla med Österrike-Ungern fortfarande lever kvar här. I stadsdelen Brazzano firas ännu varje år kejsar Franz Josephs födelsedag:
Der Ortsteil Brazzano liegt am Ufer des Judrio und war der letzte Ort kaiserlicher Herrschaft vor der Grenze. Jährlich im August wird im Ortsteil Brazzano der "Kaisergeburtstag von Franz Joseph" gefeiert – auch heute noch.
Cormons ligger i Collio ett berömt vindistrikt med högt ansedda viner. Landskapet är kulligt och så här ser det ut om man tittar upp mot de närmaste kullarna från en av stadens utkanter:
Och här till sist får ni en blick ut över landskapet från Monte Quarin:
Palmanova – en matematisk önskedröm
Som jag skrev härom dagen är Palmanova en fästningsstad som byggdes efter en totalplan omkring år 1600. Stjärnformen är inte bara dekorativ utan först och främst strategiskt ändamålsenlig. Ingenstans i staden kommer man ifrån den här formen. Utifrån varje ”ekergata” har man en nästan identisk blick över det vidsträckta sexkantiga torget. Och alla sektorerna avslutas utåt med likformiga befästningsvallar.
I Palmanova är det svårt att vistas särskilt länge åt gången (om man inte bor där eller känner någon där eller har ett särskilt ärende där). Staden som i det närmaste absolut regelbunden geometrisk figur tränger sig på och mig ger den varje gång efter en stund ett lätt obehag, en känsla av att här kan man inte leva. Alla linjer är räta och i alla fall i området kring torget är allt kliniskt rent och välordnat och alla oregelbundenheter verkar liksom vara bortstädade.
Också människorna verkar bortputsade eller så glider de fort förbi och kastar långa skarpa skuggor på den vita marken. Som i en målning av Giorgio de Chirico:
Palmanova för också tankarna till Luciano Lauranas ”La città ideale”:
Eller, om jag ska skruva det ett varv till: Tänk på ”La Città del Sole” av Tommaso Campanella – denna matematiska fantasiskapelse över ett (o)mänskligt samhälle:
Men vad händer här? I ett obevakat hörn av denna città ideale stiger en svart hund – vem är det? – likt en vålnad upp ur det kristallklara i vattengraven som omger den centrala hexagonen.
En Grasshistoria: ”för att inte låta gräset växa över mig…”
Ska jag nu komma här och sparka på en som redan ligger? Men nej, han ligger inte, han har bara tillfälligt lagt sig och det mycket dekorativt. Fast det är sant att jag ändå tvekat några dagar om jag alls skulle publicera den här texten.
Till Sverige når väl inte så mycket av den här Grasshistorien, utom några kortare notiser i DN – kanske delvis för att en och annan känner sig illa till mods med tanke på Nobelpriset han fick (möjligen också av politiska skäl?)- men i Tyskland verkar den väcka en hel del uppmärksamhet.
Günter Grass har plötsligt kommit på idén att i en intervju i FAZ berätta att han som 17-åring frivilligt anslöt sig till Waffen-SS. Vi får där också bland annat veta att han anmälde sig till u-båtsflottan som 15-åring men utan att bli antagen. I övrigt handlar intervjutexten mycket om varför han tigit så länge, men egentligen kommer inget verkligt upplysande fram där.
Hans novell ”Katz und Maus” framstår med ens som mer konkret självbiografisk än jag tidigare tänkt mig. För mig har berättarpersonen Pilenz och huvudpersonen Mahlke varit ett slags bilder av var sin sida av den unge Grass själv, men på ett ganska abstrakt sätt. Nu rycker Mahlkes historia och Grass’ egen plötsligt närmare varandra.
I den här nya Grasshistorien blandas tankar om att han ”ju var så ung då” med tal om att det skulle vara modigt av honom att han nu efter över sextio års tystnad berättar sanningen om det här. Jag är inte ute efter att anklaga Grass för vad han gjorde som sjuttonåring, nej, det som får det att krypa i mig är minnena av alla de tillfällen genom åren då han anklagat andra för liknande saker de gjorde under samma tid, i många fall vid lika unga år. Han har utan att säga ett ord om vad han själv hade i bagaget om och om igen ställt andra till svars för samma felsteg som han själv gjort. Det som saknas i de här ”erkännandena” är en kommentar till detta hans sätt att göra sig till ett samvete för andra, utan att ha täckning för det.
Varför drar han upp den här historien nu, när han ändå inte går in på själva kärnfrågan? Känner han att han glidit ut i en gråzon, där ingen längre ser honom? Är detta ett slags desperat försök att få strålkastarljuset riktat på sig igen?
Sedan tänker jag på novellen ”Im Krebsgang” om fartyget Wilhelm Gustloffs undergång. Gustloff torpederades i januari 1945 av sovjetiska ubåtar och med fartyget följde omkring 9000 passagerare/flyktingar med i djupet. Grass skrev den här novellen precis i fas med att tabuet upphörde att gälla och det började bli politiskt korrekt eller åtminstone mer allmänt accepterat att tala om fördrivningen av tyskarna efter andra världskriget. Grass är en skicklig taktiker.
Friuli: Aquileia
Friuli är en italiensk region med en mycket speciell röst och en befolkning som av många inte helt räknas till den italienska. Friulanskan betraktas inte som en italiensk dialekt utan som ett fristående språk som är närmast besläktat med ladino och rätoromanska. Och det märkliga är att det lever, jag har hört både barn och ungdomar tala det så sent som i år. I Italien i övrigt säger man gärna att friulanarna dricker för mycket (både vin och grappa) och att de samtidigt är väldigt flitiga och arbetsamma. Efter den stora jordbävningen 1976 då till exempel staden Gemona så gott som totalförstördes, gick återuppbyggnadsarbetet i svindlande fart och husen i byarna och småstäderna gör på många ställen ett påfallande gediget och stabilt intryck. I andra jordbävningsdrabbade trakter av Italien brukar märkena sitta kvar betydligt längre.
Städerna i Friuli-Venezia Giulia är sinsemellan mycket olika: Grado är som ett litet Venedig, Gorizia och Cormons bär mycket av det gamla Centraleuropa i sig, Udine har delvis en österrikisk prägel, Cividale med sitt lilla langobardiska tempel och sin iskalla bergsflod Natisone för tanken till folkvandringstiden – om man är lagd åt den typen av associationer. Palmanova är en stjärnformad befästningstad som anlades på 1600-talet, vacker men i mitt tycke alltför artificiell. Och Aquileia är en gammal romersk stad som egentligen inte har stigit in i den moderna tiden.
Vi stannar nu upp lite i Aquileia. Här ser ni golvet i en av de romerska villorna som en gång stod här:
Och det här är en interiör från den väldiga basilikan. Mina bilder av mosaikgolvet är tyvärr inte värda att visa:
Men det bästa är egentligen samspelet mellan cypresserna, dessa mäktiga livskraftiga dödssymboler, och katedralens stentyngd:
Cypresserna tränger sig fram mot byggnaden och liksom övermannar den:
Men så lyckas tornet ändå – fast väl bara tillfälligt – hävda sig mot den gröna vildkraften igen:
Den här vägen för till den gamla romerska flodhamnen (porto fluviale). Också här är det cypresserna som anger tonen.
