Sibilla Aleramo – pseudonym för Rina Faccio – (1876-1960) är en av Italiens första skrivande feminister. Det här ordet ”feminist” innehåller idag åtskilligt som pekar i helt olika riktningar och jag föreställer mig dessutom att man menade åtminstone delvis andra saker med det för 100 år sedan än man gör nu. Det må vara hur det vill med den saken, i alla fall är Aleramo en intressant författare. Jag läser nu för andra – eller är det tredje? – gången hennes självbiografiska roman ”Una donna”. Boken har översatts till svenska vid två tillfällen, men jag vet inte om man kan köpa den någonstans idag.
Som en liten inledning översätter jag – lite fritt – början av baksidestexten som finns på den italienska nyutgåvan från 1950:
Den här romanen av Sibilla Aleramo är från 1906. Hennes omedelbara framgång i Italien och i de länder där boken översattes kom att kasta ljus över en ny författarinna, som längre fram kom att ge andra bevis på sin storhet, inte minst inom poesin. Men romanen drog först och främst uppmärksamheten till sig på grund av sitt ämne: det rör sig om en av de första ”feministiska” böckerna som utkommit i Italien. Vi ger ut den på nytt i övertygelsen om att den här självbiografiska texten förblir ett exemplariskt och fortfarande aktuellt vittnesbörd om vad det är att vara kvinna.
”Una donna” skildrar ett avsnitt av Sibilla Aleramos (jag väljer att kalla henne så hela vägen, även om det är en pseudonym) liv med händelseförlopp och persongalleri hämtade direkt ur verkligheten. Ändå är boken mycket mer än en självbiografi eller en beskrivning av en enskild männskas strider, framgångar och misslyckanden. Det är en roman som genom en kvinnas liv ger oss en bild av hur det var att vara kvinna i Italien i en borgerlig sfär under tiden kring det förra århundradesskiftet. Den på sätt och vis vaga titeln ”En kvinna” är säkerligen vald med omsorg, Sibilla Aleramo låter sitt eget liv bli till en folie eller en dräkt där miljontals andra kvinnor kan ta plats med sina av de yttre omständigheterna framtvingade på många vis liknande öden.
Handlingen i boken börjar så här: En flicka växer upp under fria och lyckliga omständigheter; detta gäller i alla fall barndomen. Hon är äldst av fyra och ”pappas flicka”. När hon är tolv år lämnar familjen Norditalien för att fadern erbjudits att bli chef för en nygrundad kemisk industri i en småstad i Syditalien, nära havet. I stället för att fortsätta att gå i skolan får Sibilla privatlektioner i hemmet, men snart har läraren ”inget mer att lära” henne. Hon lever ett fritt och lite vilt liv, vandrar längs folktomma stränder och simmar ensam långt långt ut i havet. Hemma läser hon allt hon kommer över. Så småningom upphör det kringströvande livet och hon får en framskjuten ställning på faderns fabrik. Hon är ännu i de nedre tonåren.
Något år till förblir livet harmoniskt, men sedan börjar det uppstå sprickor i föräldrarnas äktenskap, sprickor som blir djupare och djupare. För modern, som är en ganska vek person, för detta till en katastrof. Hennes roll som maka och mor faller i bitar och det är den enda roll som finns för henne, som kvinna av hennes generation och utan exceptionella karaktärsdrag. Hon blir mer och mer deprimerad och kastar sig till slut ner från en balkong. Hon överlever, men lever egentligen inte i verkligheten efter det och så småningom hamnar hon på ett mentalsjukhus där hon kommer att stanna för alltid. Fadern har sedan länge ett förhållande vid sidan om och dyker bara upp sporadiskt i hemmet. Sibilla gifter sig mer eller mindre av misstag eller som ett slags förvänd protest med en tjänsteman på fabriken. Hon är fortfarande i tonåren och äktenskapet blir olyckligt ända från början, trots att hon under en tid försöker inbilla sig något annat. Hennes man, som inte alls förstår henne, gör genom sin svartsjuka och sitt av omgivningen sanktionerade förtryck hennes värld trång och lustlös.
Mycket av det som händer i Aleramos familj kan ses som exempel på problem i det italienska samhället eller i den borgerliga italienska familjen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Så småningom tar sig Sibilla ur det misslyckade äktenskapet och går sin egen väg som inte blir lätt och som ibland verkar omöjlig. En kvinna som vid den här tiden söker andra roller än de som finns i att vara maka och mor blir isolerad och missförstådd. Hon söker en kvinnlig identitet som ännu inte finns. Hennes kamp är hård och hon famlar efter målen och misslyckas gång på gång, åtminstone för stunden.
I förordet till boken kallar Maria Conti Sibilla Aleramos liv efter frigörelsen från det äktenskapliga förtrycket för ”en fantastisk pilgrimsvandring bland misstagen”. Den vandringen påbörjas i ”Una donna” men fortsätter egentligen livet igenom. Och Conti skriver att Aleramo först mot slutet av livet upptäcker att hon inte längre jagas av rädslan för att göra fel och att hon då börjar leva ”som om det omöjliga vore möjligt”.
PS Jag kommer att återkomma till den här boken fler gånger framöver.
