Det här är viken på insidan av Dalaborgs fästning. Här bor ingen, men den här dagen simmar en svan omkring i det blåa och plockar lite förstrött i sig växter från sjöbotten. Den verkar inte ha några planer, inget mål – allt är runt och stilla och vassen böljar mjukt i höstsolen och ska inte heller någonstans.
Men så plötsligt blir allting annorlunda och det stillastående blir till riktning – svanen packar sin inre väska och ger sig av, idyllen drar upp blixtlåset och vattnet blir allvarsgrått.
Om man står på den höga udden strax ovanför den plats, där rester av murarna från det medeltida fästet Dalaborg ännu sträcker ut sig, kan man se stenhjärtat ett stycke ut i Vänerhavets vatten:
En ensam roddare kommer förbi där ibland – han ror ganska snabbt och om vinden ligger på åt rätt håll bärs ljudet av årtagen långt långt.
Just vid hjärtat stannar han till varje gång för några ögonblick och låter årorna vila i luften. Han lyssnar –
till vågorna som slår stenhjärtats slag.
Valle Brembana
Hirte (auf dem Berge).
(Variation des Kuhreihens.)
Ihr Matten, lebt wohl,
Ihr sonnigen Weiden!
Der Senne muß scheiden,
Der Sommer ist hin.
Wir fahren zu Berg, wir kommen wieder,
Wenn der Kuckuck ruft, wenn erwachen die Lieder,
Wenn mit Blumen die Erde sich kleidet neu,
Wenn die Brünnlein fließen im lieblichen Mai.
Ihr Matten, lebt wohl,
Ihr sonnigen Weiden!
Der Senne muß scheiden,
Der Sommer ist hin.
Friedrich Schiller: Wilhelm Tell, erster Aufzug, erste Szene
Valle Brembana
Schliersee, Bayern
blommorna sover i fönstret och lampan stirrar ljus
och fönstret stirrar tanklöst ut i mörkret utanför
tavlorna visar själlöst sitt anförtrodda innehåll
och flugorna står stilla på väggarna och tänker
blommorna lutar sig mot natten och lampan spinner ljus
i hörnet spinner katten yllegarn att sova med
på spisen snarkar kaffepannan då och då med välbehag
och barnena leker tyst med ord på golvet
det vita dukade bordet väntar på någon
vars steg aldrig kommer uppför trappan
ett tåg som genomborrar tystnaden i fjärran
avslöjar inte tingenas hemlighet
men ödet räknar klockans slag med decimaler.
Gunnar Ekelöf (1907-1968)
In den Nachmittag geflüstert
Sonne, herbstlich dünn und zag,
Und das Obst fällt von den Bäumen.
Stille wohnt in blauen Räumen
Einen langen Nachmittag.
Sterbeklänge von Metall;
Und ein weißes Tier bricht nieder.
Brauner Mädchen rauhe Lieder
Sind verweht im Blätterfall.
Stirne Gottes Farben träumt,
Spürt des Wahnsinns sanfte Flügel.
Schatten drehen sich am Hügel
Von Verwesung schwarz umsäumt.
Dämmerung voll Ruh und Wein;
Traurige Guitarren rinnen.
Und zur milden Lampe drinnen
Kehrst du wie im Traume ein.
Georg Trakl (1887-1914)
• • •
Paus: Jag försvinner för några dagar hit. Hier werde ich ein paar Tage sein.
PS Under de tre dagar då det är händelselöst här kan ni läsa om en litteraturfestival som just nu pågår i Berlin här i Mondschnee/Månsnö – på både svenska och tyska.