Blogg

Två dikter av Jacques Werup

![dikt](/wp-content/082423.jpg @alignright)Jag dröjer mig kvar lite vid gårdagens funderingar över tiden och glömskan, fast idag tar tanken en lite kroppsligare eller sensuellare väg. Jag har just läst Jacques Werups ”48 dikter från Österlen” igen och väljer ut två bland dem.

Vem ska förställa dig, Jacques, när tiden har gått? tänker jag vid slutet av den andra. Förresten – de här dikterna ska nog egentligen sjungas:

Amoroso

Ett milt regn
av grön musik
genom askens krona.
Med matjord på händerna
tar vi hastigt
av varandra byxorna.
Nu skall vi skörda.

Otro

Vem skall föreställa
din kropp? Vem blir
blott ett mjukt hölje,
en behållare tömd
på ord och idéer?
Vem skall jag lämna
i bleka gryningen,
fri att undslippa?
I vems gestalt
skall jag åter älska
dig, Kristina?

Jacques

Gustaf Ullman

Vad håller för tidens och människans nötning? Vad blir kvar och hur länge? Är det verkligen det bästa som blir kvar? Ofta verkar slumpen styra, men väl inte alltid. Kanske spelar det ingen roll vad som blir kvar, för som kvarblivet är det väl ändå något annat än det det var…

![Ullman](/wp-content/Varbergsmuseum.jpg @alignright)Vem minns Gustaf Ullman, hans dikter, hans noveller? Själv trodde jag att han var målare, jag vet inte varför, eller var han också målare? Jag vet att han står staty, eller snarare knästår, ett knä i marken – nedanför fästningen i Varberg inte långt från havet. Jag tror att statyn är av en ljus sten, marmor?

Den här dikten av honom läste jag nu:

Resevisan

Min skuta fraktar mångahanda.
Men hjärtat ville endast ett.
Den fagra kust, där jag vill landa,
i drömmens kikare jag sett.
Men lång blir min färd.

Jag hade vänner med i båten
i brokig följd från hamn till hamn.
En reskamrat satt stum förgråten:
en trängtan utan röst och namn.
Och lång blev vår färd.

De sagt farväl de andra många.
Den stumma ensam än är kvar.
Men denna färd, den ödsligt långa,
när skall den sluta? När och var?
Hur lång blir vår färd?

Ladinierna och deras röst

![Usc](/wp-content/copertina.jpg @alignleft)Jag har städat lite i min ena bokhylla och gjorde nyss ett lustigt fynd: ett exemplar av den ladinska tidningen ”La usc di ladins” (Ladiniernas röst). Jag läste lite på prov under rubriken ”Leteratöra, classica y nöia” (Litteratur, klassisk och modern, gissar jag). Som inledning står det att ”trëi libri vëgn analisà”. Den ena av de tre böcker som blir analyserade är den kända amerikanska novellen ”L’om vedl y la mêr” – jag tror ni gissar vilken bok det är fråga om…

Jag läser nu lite för er om ladinierna i ”Europas styvbarn” av Ingmar Karlsson – boken har jag lånat av Bengt af Ordet – så här bland annat skriver han på den inledande sidan:

Ladinierna är efterkommande till de av romarna år 15 före Kristus underkuvade räterna, ett folk med okänt ursprung som kan betecknas som Centralalpernas urinvånare.

Genom att räterna lärde sig de romerska soldaternas enkla latin och sedan tog intryck av romaniserade befattningshavare och missionärer blev deras språk med tiden latiniserat.![flagga](/wp-content/180pxLadina_flag_01.jpg @alignright) Ladinskan härstammar således inte från italienskan utan är en vidareutveckling av det folkliga latin som talades i Rätien. Det är därmed inte bara ett självständigt språk utan också det äldsta språket i området.

Vilket område är det då fråga om? Jo, i grova drag rör det sig om östra fliken av Schweiz och nordöstligaste hörnet av Italien. Man talar ofta om tre grenar av rätoromanska – fast förhållandet dem emellan är något omstritt; rumantsch (ofta är det det man syftar på när man säger rätoromanska) i Schweiz, furlanska i Friuli och ladinska i Dolomiterna.![Mazin](/wp-content/mazin.jpg @alignleft) Det ladinska området sträcker sig över flera italienska regioner och det är de som bor i Südtirol/Alto Adige som är kuturellt mest gynnade. Detta beror på deras nära samröre och stora likhet i livstil med den stora tyskspråkiga minoriteten i området; denna grupp har en mycket stark ställning. Men också de ladinier som lever i de andra regionerna har hittills kunnat bevara sitt språk och sin kultur, åtminstone ganska väl. Här följer nu en liten dikt skriven Lucio Eicher Clere från trakten av Belluno i norra delen av regionen Veneto. På svenska skulle man kunna ge dikten namnet ”Väntans tid”:

Al tenpo da spité![fanes](/wp-content/fanes2.jpg @alignright)

Al tenpo da spité
eterno
söi ch’te rivaras…
I vöi se ströinde
par carite
el röi che scota
la to os
al zorvel siguro
ch’tu ne n es.

Al tenpo da spité
fa tarmà al cöre
compagn dei foi di frasin
inante dal tampardon.

Och här följer den i italiensk översättning:

Il tempo dell’attesa

Il tempo dell’attesa
eterno
e so che arriverai…
Gli occhi si stringono
per cercarti
le orecchie ascoltano
la tua voce
la mente certa
che non ci sei più.

Il tempo dell’attesa
fa tremare il cuore
come le foglie del frassino
prima del temporale.

PS Här kan man se att ladinskan inte är så enhetlig. ”Röst” i tidningsnamnet i början av texten är ”usc” och i den här dikten är det ”os”. Och den som kan lite latin…

En runda till i utbildningsdebatten

Den senaste kommentaren (hittills) som kommit in under förra veckans inlägg ”Om utbildning i Sverige – en fortsättning” innehåller så mycket intressant och är i så hög grad baserad på konkreta erfarenheter av den nya lärarutbildningen att jag har beslutat mig för att låta den bli den här dagens inlägg:

”Den pedagogiska färdigheten är nära förbunden med ämneskunskapen och det finns helt enkelt ingen pedagogisk färdighet som inte bygger på fackkunskap” . Detta citat hämtat från Inger Enkvists senaste bok Trängd mellan politik och pedagogik (2005) ger utryck för något som jag och många gymnasielärare med mig är övertygade om:

Gedigna ämneskunskaper är viktiga, gedigna ämneskunskaper behövs men de gedigna ämneskunskaperna fuskas tyvärr bort i den nya lärarutbildningen som fokuserar alltför mycket på pedagogiska/didaktiska inslag istället för att betona de rena ämnesstudierna.

Jag är sedan många år gymnasielärare i svenska och är även verksamhetsdidaktiker för en grupp blivande språklärare på en högskola. Jag har även varit handledare för ett antal blivande svensklärare. Min erfarenhet är följande:

Språkstudenterna (alltså blivande språklärare på högstadiet eller gymnasiet) på högskolan kritiserar i sina utvärderingar och vid samtal det faktum att de i nästan all teoretisk undervisning på högskolan blandas med studenter som har som mål att bli lärare på lägre stadier, t.ex. förskolelärare. Detta innebär att de lägre stadiernas pedagogik genomsyrar en stor del av verksamheten. Pedagodiska/didaktiska exempel tas sällan eller aldrig från gymnasiesfären och presenteras för blivande förskolelärare t.ex, utan det förefaller som om det nästan alltid är tvärtom – man utgår från de lägre skolstadiernas pedagogik. Detta tror jag på sikt kommer att vara förödande för de studenter som tänker sig en framtid som lärare på högre stadier i skolan.

Något som också ofta kommer fram när man talar med blivande lärarstudenter är deras syn på ämneskunskaperna: Många upplever att de känner sig mycket osäkra när de skall ut på VFU-perioder utan att besitta goda ämneskunskaper. De känner sig frustrerade över sin okunskap. Personligen anser jag att den nya lärarutbildningen är helt bakvänd – man börjar med det som borde komma sist – nämligen de pedagogiska och didaktiska teorierna. Varför skall man börja med dem? Det är, anser jag, helt befängt. Det måste väl vara mycket lättare att diskutera tillämpningen av olika teorier och spörsmål när man behärskar ämnesområdet som teorierna skall tillämpas på än om man inte gör det.

Gedigna ämneskunskaper ger en solid bas att stå på för läraren – har man en sådan att stå på är förutsättningarna mycket goda för att man skall kunna ge eleverna god undervisning. Gedigna ämneskunskaper ger också trygghet. Eleverna respekterar lärare som är säkra i sin kunskap. Det är därför tragiskt att tid stjäls från ämnesstudierna när man på lärarutbildningarna låter lärarstudenterna läsa ämnen med didaktisk inriktning istället för icke-didaktisk sådan.

Ämneskunskapen först- didaktiken/pedagogiken efteråt – det tror jag på.

Jag väljer att avsluta med ännu ett citat från Inger Enkvists utmärkta bok, som jag f.ö. rekommenderar till läsning: ”Att vara expert är att ha en bred och djup ämneskunskap och en långvarig förtrogenhet med området. Inte alla med den här kunskapen är utmärkta pedagoger men ingen torde vara god pedagog utan att ha den.”

Om Goethe: Klara Johanson

Den författare som Klara Johanson nog skrivit allra mest om är Goethe. Om honom handlar den första av ”Det speglade livets” fyra huvuddelar under rubriken ”Goetheläsning”. I ”Det rika stärbhuset” är det främst essän ”Goethestadier” som Klara Johanson ägnar åt honom. Så här skriver hon i början av denna text:

Ett grant och stormigt och snabbt förbrusande liv hade han själv i sin hetaste ungdom utbett sig: raska på, postiljon Kronos, kör mig med rassel och brak till Orcus’ port, så det hörs att en furste kommer. Detta övermodiga hojtande tycktes ha misshagat gudarna; deras förmenta älskling fick böta med en mer än rimligt utdragen livslängd, som därtill i trots av små skandaler och små nederlag rullade fram för beskådarna i oförstörbart lugn och världslig välmåga.

Att Goethe på äldre dagar knappast lämnade sin plats åt nya förmågor, utan fortsatte att prägla sin tid genom sin aldrig sinande skaparkraft är något som Klara Johanson återkommer till flera gånger i essän, ofta med nog så drastiska formuleringar:

Denne överårige litteraturmonark nöjde sig nämligen inte med rollen av bekransad idol: han strävade vidare som om han hade ett rykte att erövra, och hade man någon tid hämtat tröst ur symptom på åderförkalkning i hans auktorskap satte han plötsligt ett nytt rekord att förtvivla över. Hur länge skulle man behöva tåla att en gengångare från det med blod och eld förgjorda tidevarvet hinsides revolutionen spökade bland dem som i naturens ordning hade övertagit rätten att leva?

Med några raska penseldrag svänger Klara Johanson ihop en karakteristik av Goehte liv och verk – se här Goethe i ett nötskal:

Som hans diktning, så hans liv. Obesvärad av idealtörst, okänslig för det översinnliga, oberörd av släktets nöd hade han i vackert väder och med konnässörens njutningskonst passerat genom säsonger, tills han slutligen i liknelse av epikureisk gud anteciperade odödlighetens privilegier.

Apropå klassisk harmoni och i polemik med Goethes förmenta dito skriver hon både mothårsaktigt och originellt klarsynt:

Olympisk harmoni, en grann omskrivning för åldersslöhet, slapp Goethe lyckligt undan. Hans ungefär alltgenomträngande visdom var innerst en klar och bitter vetskap om den mänskliga tillvarons erbarmlighet, hans levnadskonst gick ut på det fruktansvärt ansträngande balansprovet ”att känna världen utan att förakta den”.

Och hon fortsätter ett stycke längre fram på samma tema, för att så småningom låta texten övergå i en hyllning till Goethes diktverk West-östlicher Divan, av henne beskriven som ”ett litet universum för sig”:

Men också blomningar och föryngringar bidrog att avlägsna risken av klassisk ro. Goethe var närmare sjutti än sexti när han skapade den fenomenala diktboken West-östlicher Divan. Det var en ny debut, och den borde ha kommit alla samtidens unga poeter att känna sig gråhåriga. Om den erotiska berusningen, övermodet och yran hade anstått en grönare skald, så röjde likväl denna intill självklarhet lyckade sammangjutning av långväga exotism och närmsta verklighet en djupt förfaren mästares handlag och en vittbevandrad andes överlägsna spiritualitet. Lustgården West-östlicher Divan står som ett litet universum för sig i Goethes diktning, och den ensam skulle ha varit tillräcklig att säkra hans rang som lyriker.

Klara