Nu är den i hamn min översättning av Wolfgang Borcherts ”Draußen vor der Tür”. Den svenska titeln är ”Utanför dörren – Fjorton prosastycken och ett drama” och förlaget är perenn.
Färgen på mitt foto stämmer inte "helt".
Under arbetets gång har jag fått hjälp i form av råd, förslag och kritiska läsningar. Jag vill särskilt tacka Ingeborg och Per Ivar Nilsson (mina föräldrar), Håkan Lindgren, Johan Jönsson, Christine Fredriksson och Pernilla Nilsson. Tack!
luxus zurückweisen
das ist luxus
att välja bort lyx
det är lyx
Ingen där – ingen där heller – här kanske…
PS När ni sett filmen föreslår jag att ni går till Justynas sida och läser söndagens text ”Hur kan litteraturen gestalta nationell identitet?”, där bland annat begreppet ”invandrarlitteratur” diskuteras på ett intressant sätt.
Nove fiate già appresso lo mio nascimento era tornato lo cielo de la luce quasi a uno medesimo punto, quanto a la sua propria girazione, quando a li miei occhi apparve prima la gloriosa donna de la mia mente, la quale fu chiamata da molti Beatrice li quali non sapeano che si chiamare. Ella era in questa vita già stata tanto, che ne lo suo tempo lo cielo stellato era mosso verso la parte d’oriente de le dodici parti l’una d’un grado, sì che quasi dal principio del suo non anno apparve a me, ed io la vidi quasi da la fine del mio non. Apparve vestita di nobilissimo colore, umile e onesto, sanguingno, cinta e ornata a la guisa che la sua giovanissima etade si convenia.
Beatrice 9/18
Poi che furono passati tanti die, che appunto erano compiuti li nove anni apresso l’apparimento soprascritto di questa gentilissima, ne l’ultimo di questi die avvenne che questa mirabile donna apparve a me vestita di colore bianchissimo, in mezzo a due gentili donne, le quali erano di più lunga etade; e passando per una via, volse li occhi verso quellaq parte ov’io era molto pauroso, e per la sua ineffabili cortesia, la quale è oggi meritata nel grande secolo, mi salutoe molto virtuosamente, tanto che me parve allora vedere tutti li termini de la beatitudine.
Det första större (kända) verket av Dante Alighieri (1265-1321) är ”Vita nuova”(1293). Boken innehåller ett antal dikter, främst sonetter, som sammanbinds av prosaavsnitt. Dikterna kretsar kring hans kärlek till Beatrice ända från det första mötet, då de båda var omkring nio år och fram till hennes för tidiga död 1290. Boken inleds på prosa med att Dante låter oss titta in i sitt ”minnes bok” just där det ”nya livet” börjar och där berättar han sedan om sitt första möte med Beatrice. Och någon sida senare får vi vara med om deras andra möte. Citatet ovanför bilden rör den första gången de sågs och det under bilden den andra. Jag gör en ungefärlig översättning av dem båda:
Nio gånger hade solen sedan min födelse redan nått till samma punkt i sin cirkelrörelse, då mina ögon för första gången fick se min själs strålande härskarinna, hon som kallades Beatrice, den saliggörande, också av dem som inte kände hennes namn. Hon hade då varit i detta liv i ett tolftedels sekel, så att hon uppenbarades för mig alldeles i början av sitt nionde år och jag såg henne vid mitt nionde års slut. Hon uppenbarade sig iklädd en dräkt i den ädlaste färg, ödmjuk och ärlig, blodröd, med ett snitt som passade hennes ringa ålder.
•
Sedan gick det många dagar tills dessa blev till nio år sedan den gång den älskvärdaste först uppenbarade sig för mig. Då hände det sig att denna gudomliga varelse uppenbarade sig för mig igen, nu klädd i vitaste vitt, mellan två ädla kvinnor, båda något äldre än hon själv. Medan hon gick längs gatan vände hon blicken mot den plats där jag stod full av bävan och i sin oförlikneliga älskvärdhet – som hon nu belönas för i paradiset – hälsade hon mig och förde mig på det viset till lyckans högsta rymder.
Nio är – som ni säkert anar – ett magiskt tal hos Dante.
PS Här finns en annan text jag skrivit som handlar om Dantes författarskap.
Den sumeriska skriften är, enligt språkforskningens senaste rön, den äldsta skriften i världen. För över femtusen år sedan uppfanns, efter vad forskningen kommit fram till, skriften någonstans i de trakter som idag räknas till södra Irak. Det här tidiga teckenritandet utvecklades så småningom till det skriftspråk vi kallar kilskrift. Gilgamesheposet som jag skrivit om här tidigare var skrivet med kilskrift på lertavlor. Visserligen är den ”klassiska”, senare versionen av detta epos skriven på akkadiska och inte på sumeriska, men kilskriften var båda dessa språks skrift.
Till en början bestod skrivandet egentligen i räknande; man räknade till exempel sina kor och ritade då en ko och sedan ett antal streck som angav hur många sådana man hade. Det stora avgörande steget från konkret avbildande in i ett mer abstrakt symbolspråk skedde inte med ett språng över avgrunden mellan konkret och abstrakt utan längs ett slags tankebro som fick förbinda dessa båda världar. Den tankebron bestod i ljudlikhet eller homonymi mellan ord med olika betydelse. Ordet för ”vassrör” var på sumeriska ”gi”. Även ordet för ”återvända” var ”gi”. När man först tecknade ordet ”återvända” med avbildningen av ett vassrör, tog man steget från konkret avbildning till språklig symbol. Ett litet, kanske på sätt och vis slumpartat steg, men ett hisnande steg i det mänskliga tänkandets historia.
PS Faktabakgrunden till den här texten har jag hämtat från Ola Wikanders intressanta bok ”I döda språks sällskap”.