Blogg

Alldeles nyss läste jag en artikel om estnisk poesi av Michel Ekman i SvD:s kulturdel, en artikel som sträcker sig över nästan ett helt tidningsuppslag. Flera av de poeter som tas upp i den här texten har jag haft på besök av under pausträdet i höstas: Doris Kareva, Hella Wuolijoki och fs. Men jag ska inte tala om estnisk poesi nu, det ett litet sidospår i texten som fått mig att reagera. Så här står det – inneslutet i en parentes – apropå att det är det lilla förlaget ellerströms som givit ut de flesta av böckerna som behandlas i artikeln:

Är ni förvånade över att stora förlag som Bonniers och Norstedts inte är med och drar sitt strå till stacken? Då har ni inte följt med i svensk bokutgivning på länge.

Egentligen är det märkligt att de stora, ekonomiskt starka förlagen i Sverige nästan bara ger ut standardiserade bestsellers från främst det anglosaxiska språkområdet – och så gott som helt har släppt den smalare, egensinnigare och mer nyskapande litteraturen. Eller är det möjligen så att de just därför är stora och ekonomiskt starka? Eller – om vi vänder på kakan – är det ett tecken på att de stora förlagen är på väg ut och att det vi ser nu är de första stegen i en förfallsprocess? Bokförlag som inte längre är intresserade av litteratur kanske av ett slags naturnödvändighet så småningom söker sig andra uppgifter än just utgivning av böcker.

PS Här är länken till hela Michel Ekmans text.

Jag har skrivit lite om den japanska författaren Yoko Tawada några gånger här. På det här stället hittar ni en kort introduktion och en länk till Yoko Tawadas hemsida.

Tawada bor sedan många år i Tyskland och många av sina texter skriver hon på tyska. För den här dagen har jag valt en kort text ur hennes essäsamling ”Talisman”. Den heter ”Notizen auf den Lofoten” och originaltexten börjar så här:

Zwischen dem Meer und den steilen Felsen gibt es keinen Platz, auf dem mein Flugzeug landen kann. Die Möwe und das Flugzeug haben keine Ähnlichkeit. Die erste frißt Fisch, und das zweite schluckt Menschen.

Ich bade nicht im Meer. Das Meer badet nicht in mir. Die Felsen gehen aber im Meer spazieren. Sie haben keine Beine. Das Salzwasser drängt in jede Wunde der Felsen ein. Während die Möwen fressen, frißt sich das Wasser langsam in das harte Fleisch der Felsen hinein. Die Felsen dagegen können nichts an der Form des Wassers ändern. Ich stehe zwischen dem Wasser und den Felsen. Vielleicht ist die Form meines Körpers auch eine Fjordenlandschaft…

•

•

Här är min översättning av den lilla texten i dess helhet:

Mellan havet och de branta klipporna finns det ingen plats där mitt flygplan skulle kunna landa. Måsen och flygplanet har ingen likhet. Den ena äter fisk och den andra slukar människor.

Jag badar inte i havet. Havet badar inte i mig. Men klipporna promenerar i havet. De har inga ben. Saltvattnet tränger in i varje sår i klipporna. Medan måsarna äter fisk, äter sig vattnet långsamt in i klippornas hårda kött. Klipporna däremot kan inte ändra något i vattnets form. Jag står mellan vattnet och klipporna. Kanske är formen på min kropp också ett fjordlandskap.

Färgerna på de norska regnrockarna inger mig förtroende. Den som kan konsten att skydda sig mot vatten, kan också skydda sig mot eld. I varje samhälle på Lofoten finns det en stor brandstation. Alla bostadshus är byggda av trä. Också ”kirken” består av trä. På norska heter kyrkan ”kirke”.

”Vad letar du efter på de här öarna?” När ägaren till båten, där jag övernattar, frågar mig detta, svarar jag att jag letar efter Kirke. Då visar hon mig var den vackra kyrkan med namnet ”Vagan kirke” finns. Jag går tre timmar till fots för att besöka den.

I Bibeln läser jag: Då for demonerna ut ur mannen och in i svinen, och hjorden rusade utför branten och ner i sjön och drunknade.
(Luk. 8:33)

Klippornas yta ger ett intryck av att de just nu uppstått genom klyvning. I verkligheten har de uppstått för många miljoner år sedan. För mig är det inte berget utan dess klyvning som förkroppsligar tiden. Nu är den här och ingen annanstans. Jag kan inte förställa mig tid utan klyvning.

I ett skyltfönster ser jag gummistövlar och rullstolar. Här säljs saker som hjälper människan att ta sig fram. Men det finns nästan inga människor som går på gatan. På fiskarstugornas ytterväggar hänger många stockfiskar. Deras ansikten uttrycker torr vrede. Var slutar fiskens ansikte och var börjar kroppen? Det finns en likhet mellan fisk och klippa: De befinner sig i vattnet och har inga ben.

”Eftersom katolikerna äter fisk på fredagar kan vi exportera vår fisk till Italien och Spanien och leva på det”, berättar en fiskare från orten för mig.

Med en fiskare åker vi ut på havet. Han fångar fisk med en enkel metrev som har en plastfisk fästad vid änden. Plastfisken ser också lockande ut för mina ögon. Den fångade fisken är däremot stor och ful. När den blir uppdragen ur vattnet, ser den fortfarande vänligt på oss, men två minuter senare är dess ansikte vanställt av ilska. Den kokas genast i en gryta. Just när jag ska äta av den stirrar den bistert på mig. Till fisken finns det ett mycket gott knäckebröd. Jag äter bara av knäckebrödet.

”Äter du ingen fisk”, frågar fiskaren mig.

”Eftersom jag inte är katolik äter jag ingen fisk på fredagar”, svarar jag.

Kirke förvandlar män till svin.

Kanske handlar det här om en drömtext. Ha-svin(1) och vara-svin. I en drömtext förvandlas ett talesätt till en historia. Kirke säger till en man, du är lortig, du är ett svin och strax förvandlas han till ett svin.

Kirke säger, nu äger jag en man, jag har haft svin och strax förvandlas han till ett svin.

Ingen vet längre exakt hur ett svin verkligen ser ut, eftersom ordet svin används för ofta. Utan en bortträngning av bilden fungerar inget talesätt. Och den bortträngda bilden kommer tillbaka ur drömmen, som de dödas andar plötsligt dyker upp ur ett stormigt hav.

(1) Schwein haben = ha tur

•

Tillägg på eftermiddagen: Jag funderar över om det är nödvändigt med den där Schwein-haben-noten och om Tawadas bindestreck måste följa med in i svenskan. Kanske kan man i stället formulera den meningen så här:

Ha svintur och vara svin.