Om den svenska bokutgivningen

Alldeles nyss läste jag en artikel om estnisk poesi av Michel Ekman i SvD:s kulturdel, en artikel som sträcker sig över nästan ett helt tidningsuppslag. Flera av de poeter som tas upp i den här texten har jag haft på besök av under pausträdet i höstas: Doris Kareva, Hella Wuolijoki och fs. Men jag ska inte tala om estnisk poesi nu, det ett litet sidospår i texten som fått mig att reagera. Så här står det – inneslutet i en parentes – apropå att det är det lilla förlaget ellerströms som givit ut de flesta av böckerna som behandlas i artikeln:

Är ni förvånade över att stora förlag som Bonniers och Norstedts inte är med och drar sitt strå till stacken? Då har ni inte följt med i svensk bokutgivning på länge.

Egentligen är det märkligt att de stora, ekonomiskt starka förlagen i Sverige nästan bara ger ut standardiserade bestsellers från främst det anglosaxiska språkområdet – och så gott som helt har släppt den smalare, egensinnigare och mer nyskapande litteraturen. Eller är det möjligen så att de just därför är stora och ekonomiskt starka? Eller – om vi vänder på kakan – är det ett tecken på att de stora förlagen är på väg ut och att det vi ser nu är de första stegen i en förfallsprocess? Bokförlag som inte längre är intresserade av litteratur kanske av ett slags naturnödvändighet så småningom söker sig andra uppgifter än just utgivning av böcker.

PS Här är länken till hela Michel Ekmans text.

14 tankar om “Om den svenska bokutgivningen

  1. Hej Bodil
    idag bidrar du till att förstärka en av litteraturvärldens många fördomar. Jo, så är det. Om du tar fram Svensk Bokhandels vår- och höstnummer för de senaste, låt säga fem åren, och ser vad de stora resp. små förlagen ger ut, så kommer du att finna att förlag som Bonniers och Norstedts givit och ger ut oerhört spännande litteratur från andra språkområden än de angolsaxiska, och från andra författare än bestseller-litteraturens. Låt mig bara nämna Bonniers Panache-serie som ett exempel. Det finns i själva verket inte en sådan självklar motsättning mellan de olika förlagen. Det är sant att små förlag som ersatz, ariel, pequod, ellerströms, tranan och andra här ej namngivna satsar på specifika områden – alltifrån de baltiska till de balkanska, alltifrån de asiatiska till de afrikanska – och inte på bestsellers. Varför skulle de satsa på stapelvaror? Jag tror skillnaden ligger i den faktor du själv anger: de stora förlagen har gott om pengar och har därför råd att betala de rättigheter som kostar mycket, och därmed ligger på bästsäljarna. Men de ger vid sidan av dessa också ut udda, ovanliga och sällan uppmärksammade författarskap. Vem gav ut den första volymen på svenska av Cioran? Det var Bonniers. Vem gav ut Canneti? Det var Forum – ett förlag i Bonnierkoncernen. Vem ger ut de stora viktiga tyska författarskapen? De albanska? Ofta är det, som i dessa slumpvisa exempel, just Bonniers.
    Jag tror att den här diskussionen egentligen borde handla om kultursyn. Om hur vi kan försäkra oss om en framtid med kvalitetslitteratur, när de enfaldiga vindarna blåser. Hur stå emot skräpet? Hur stå emot stapelvarutänkandet? Bokhandeln är idag förlorad, eftersom den helt bygger på stapelvaruinköpen som sker centralt. Vilka alternativ kan vi se? Etc.
    Förlåt Bodil, men jag kunde inte låta bli att säga detta.
    God söndag! Thomas

  2. Hej Thomas,
    tack för din kommentar. Kanske går det att utifrån de här vitt skilda positionerna hitta något intressant och kanske till och med produktivt och uppväckande. Jag börjar med att backa lite från mina väl något för hårt skruvade ord om de stora förlagens utgivning. Naturligtvis ger de inte bara ut anglosaxiska (eller svenska) bestsellers – de får ju faktiskt en inte så liten andel av kulturstöd av olika slag, så det skulle inte alls vara möjligt för dem – om de vill ha det här stödet – att helt ignorera litteratur utanför bestsellerfåran. Och säkert ger de också ut en del kvalitetslitteratur (ge mig en bättre term om den irriterar), av rent intresse, men vad jag kan se så pågår det just nu en utveckling mot en allt större försiktighet från storförlagens håll när det gäller utgivning av litteratur från andra delar av språkvärlden än den anglosaxiska och av annan litteratur än dussinromanen. Svante Weyler, medan han ännu höll i Norstedts, sa något åt det hållet – efter att först ha sagt ungefär det du säger – i en intervju som Jelena Selin gjorde med honom för Salongen. Och jag tror att under de två år som gått sedan intervjun gjordes, så har den här rörelsen tilltagit. För inte så länge sedan gav de stora förlagen ut rätt mycket kvalitetslitteratur, men det blir mindre och mindre. För något årtionde sedan kunde man kanske säga att människor (mest litteraturkritiker väl) som i text våndades över en utveckling bort ifrån en utgivning kvalitetslitteratur på sätt och vis gnällde eller målade fan på väggen i onödan. Men idag eller i alla fall inom några år tror jag att det här är allvar. Och borde inte de mer penningstarka förlagen kämpa hårdare emot ”de enfaldiga vindarna” som du talar om. Helt klart är i alla fall att ett antal småförlag, bland annat de du nämner, har en förhållandevis mycket stor andel av utgivningen av kvalitetslitteratur, inte minst sådan som kommer från andra språkområden än de speciellt favoriserade. Vad är det som bär dem? Bidrag? Jag tror inte att de får den största delen av kulturbidragen och i vilket fall som helst får storförlagen en hel del av dessa pengar – här kanske någon har lite siffror att tillföra. Alltså är det något annat. Vad?

    När du talar om ”stapelvarutänkandet” och den förlorade bokhandeln så frågar jag mig om förlagens utgivning ändå inte har en roll i detta. Ja, vilka alternativ kan vi se?

  3. Inte för att polemisera mot Thomas, för han vet vad han talar om, så tror jag ändå att du är något på spåren, Bodil. Om de stora förlagen ”tar sitt ansvar” vet jag inte, men jag tror att eldsjälarna och de människor som faktiskt har kunskaper om europeisk kvalitetslitteratur i stor utsträckning befinner sig på andra ställen än de stora förlagen.
    Jag tror vidare att de är helt beroende av statligt stöd, någon av era intervjuer på Salongen (minns inte med vem) och min goda vän som översätter från tjeckiska konfirmerar den saken.

    Över huvud taget visar de stora förlagen ett minskat intresse för kvalitetslitteratur och ett ökat för pengar.

    Om det för oss läsare har någon betydelse kan man ju i och för sig fråga sig. Det viktiga är kanske inte VEM som ger ut, utan ATT det blir utgivet?

    Läste en intressant intervju med C-H Wijkmark om kvalitetslitteraturens villkor i Sverige – och i Europa, och jag tror att han har rätt god koll.
    Återkommer med länken.

  4. Karin,

    det här med att småförlagen är helt eller delvis beroende av statligt stöd gör dem ju sårbara och hela utgivningen därifrån på något vis prekär. Det är inte minst därför som det vore värdefullt om också i sig själva ekonomiskt starka förlag vore mer intresserad av eller av övertygelse engagerade sig kraftfullare i utgivning av kvalitetslitteratur. Nej, det viktiga för läsaren är väl inte VEM som ger ut utan ATT det blir utgivet, men om det här statliga beroendet för till att det ena eller andra värdefulla inte blir utgivet av småförlagen och storförlagen inte av egen drift är intresserade, då blir det ändå viktigt att ekonomiskt mera oberoende förlag tar sitt ansvar.

    Jag väntar med spänning på Wijkmark-länken.

  5. Ett annat krux i det här är, tror jag, att mycket av den kvalitetslitteratur som trots allt ges ut, inte når särskilt många. De trummor som slår för denna litteratur hörs inte så bra.

    I någon utredning har jag läst att ett problem är att böcker som ges ut med kulturstöd också genom Kulturrådet distribueras i ett ex till alla folkbibliotek. Många av dessa bibliotek tar inte hand om de här gratisböckerna. De har inte beställt dem och de har inte personal att registrera dem så att de kommer in i systemen och ut på hyllorna.

  6. Här är länken med Wijkmark först.

    http://www.svb.se/SvB_papper/147336/Nummer_21/Artiklar_nr_21/154266

    Jo, man kunde som du gör önska att de stora förlagen som har pengar i ryggen tog sitt ansvar.
    Samtidigt speglar väl utgivningen, och då talar jag om utgivningen i stort, ett kulturklimat dessvärre.
    Man skulle kunna säga att ankdammen blir allt grundare, till råga på allt annat.

    En av mina favoritbloggare, Helena von Hofsten ger i dagarna ut en bok av en biblotekarie som sågade sin egen yrkesgrupp i en debattartikel i SvD häromdagen. Folkbiblioteken håller på att bortrationalisera sina egna förutsättningar då de langar kvalitetslitt därför att de får politiska direktiv om den saken.

    Vart HELA den här utvecklingen håller på att ta vägen, böcker, bibliotek, syn på bildning (och inte utbildning) och språk och så vidare – håller på att ta vägen kan man i och för sig undra.

    Jag tror ju inte att man kan massutbilda svenskarna till ett folk som kommer efterfråga kvalitetslitteratur – hur gärna man än vill.
    Kanske finns det en illusion där att spräcka. Eliten kommer fortfarande, som den varit alltsen Gustav Vasas dagar, att vara mycket liten, i princip rymmas i Svenska Akademien och på Forum.
    Resten, massan, kommer att läsa amerikanska feminister om de tror att de är upplysta och allmänt framåt här i livet, och svenska deckare och underhållningsböcker om de tror att de är ”vanliga människor”.

    Vilket inte på något vis bådar gott för översättningar. Från nåra språk, inte ens engelska…

    Ja, det här blev pessimistiskt, så säg gärna emot!

  7. Agneta,

    det där du säger om böcker med kulturstöd och deras väg till biblioteken(s papperskorg) låter absurt. Om det verkligen är så – jag tvivlar inte på dina ord, men jag kan inte låta bli att det låter föör vansinnigt – så borde i alla fall den saken gå att rätta till.

    Jag är (bland annat) lektör för Bibliotekstjänst – jag tror att jag ska fråga dem som håller i trådarna där, om det verkligen är så här.

  8. Karin,

    tack för Wijkmarkslänken. Jag kan inte låta bli att citera ett ställe ur intervjun:

    *– Medias bevakning har ändrat karaktär. Det är inte längre en fråga om att analysera ett verk skikt för skikt för att sedan göra en värdering. Man diskuterar mer författarens person och hans sociala och geografiska härkomst. Man gör ett enkelt referat. Sedan gör man en ideologisk–politisk bedömning och för den samman med vad som för övrigt står på medias agenda.*

    Jag tror inte heller att man kan massutbilda svenskarna till att efterfråga kvalitetslitteratur, och jag håller med dig om att läsareliten aldrig varit stor, men problemet idag är väl att den krymper och att hela det kulturella synfältet krymper eller skrumpnar (se Wijkmarkcitatet) eller blir utkavlat till ingenting. Här tror jag ändå att saker skulle kunna vara annorlunda, det vill säga att trenden skulle kunna vändas, inte till några svindlande höjder men till det som var för några decennier sedan. Nej, jag har ingen recept, men jag vet varför jag vill det här (och mer också i och för sig): inte enbart för att fördjupa demokratin, som Wijkmark säger, men också för att fördjupa glädjen för fler.

  9. Mmm, han hade en del bra att säga, Wijkmark, och jag fäste mig vid samma ställe som du.
    I och för sig tror jag, liksom du, att det kan bli bättre, trenden kan vändas, fler kan kanske få upp ögonen redan i gymnasiet eller så för ett fortsatt eget sökande.
    Samtidigt är det väl i skolan det hela måste ske, och möjligen i media då, att det blir en uppryckning där, generellt.
    Och media ger jag inte fem öre för i den branschen, i såna fall är det faktiskt på skolan det hänger, att unga människor går ut den med andra krav på till exempel kvalitetslitteratur.

    Att fördjupa demokratin, tja, det är ju rätt indirekt. I och för sig är det ju en demokratifråga att ha ett språk, dels att uttrycka sig med dels att förstå sin omgivning med. Det är väl i och för sig grundläggande.
    Men visst har du rätt i glädjen – också.

    Jag bor ju då i ett land där den här värdenivelleringen, som det väl kallas då man hävdar att en bok är en bok och att en av Läckberg är lika bra som en av Dostojevskij, inte har kommit fullt så långt. Skolsystemet är i och för sig garanten här, skulle jag vilja påstå, för att det faktiskt inte går att börja läsa skräp istället för litteratur.
    Å andra sidan så tror jag fortfarande att det måste finnas starka reella motiv för att barn och unga ska vilja plugga, det ska löna sig, ekonomiskt. Det var ju den starka drivkraften även för svenska arbetare och förutsättningen nästan för det kommande välståndet.
    Samhället ser helt annorlunda ut idag och man kan skriva hur mycket som helst om det.

    Men i stort sett håller jag med dig. I Sverige är det skolans och folkbibliotekens roll (traditionellt) att hävda mångfald, kvalitet etc. Slutar dessa två institutioner att göra så så går det nog rätt fort utför.

  10. När du nu nämner skolan, så är det en sak som slagit mig under de sista åren. Jag har nu en deltidstjänst som språklärare på gymnasiet här i stan. Under de åtta-nio år jag varit borta från skolvärlden verkar en del saker ha hänt. Väldigt kort kan detta sammanfattas så här: Förr (alldeles nyss alltså) fanns det i varje klass en liten elit, en stor mellangrupp med relativt goda kunskaper och relativt stor iver att lära sig och en liten grupp som inte kunde särskilt mycket. Idag ser det ut så här (jag har inte något jättestort statistiskt material men jag tror ändå att det här visar någonting): det finns fortfarande en liten elit (samma omfång som tidigare) men nu finns det nästan ingen god mellannivå utan så gott som alla som inte hör till den lilla elitgruppen har rutschat ner till den lägsta nivån. Det är en stor och allvarlig skillnad. Och till största delen handlar det här om inställning och ambitionsnivå, inte om förmåga. Här måste en trend vändas.

    Och biblioteken som du nämner och som också är viktiga när det gäller spridning av kvalitetslitteratur är tydligen också på väg att tappa greppet – om vi tittar på vad Agneta säger lite högre upp i den här kommentarflätan. Här måste biblioteken återta sin ställning som hävdare av mångfald och kvalitet.

  11. Ja, det du säger om skolan stämmer väl rätt bra med analyser av svenska barn och ungdomars resultat i olika internationella studier, tror jag. Mellanskiktet har halkat ned ett snäpp. Eller man kan väl säga att medelnivån har sjunkit.
    Klart att det har med inställning att göra mer än förmåga.
    Och frågan återstår: Hur vänder man trenden?

    Läste apropå detta om norska ungdomars resultat i PISA-studien, det var helt katastrofalt och förklaringen var att ungdomarna var helt säkra på att få bra jobb utan att plugga ihjäl sig i skolan. Norge är visst världens rikaste land?
    Och Lessings Nobelföresläsning…

    Tänker fortfarande på den generation arbetare som ordnade studiecirklar och organiserade sig väl medvetna om att ett manchettyrke skulle skona deras kroppar och ge dem både bättre levnadsvillkor och högre status.

    Man ska nog egentligen inte dra några slutsatser, men kanske är det så att det hela måste gå ännu mer åt helvete innan ALLA inser att trenden måste vändas.
    Du ligger alltså lite före här, tror jag.

  12. Jag ska inte tugga om samma sak igen nu – jag var just på väg att dra runt ett varv till, men, nej, basta. I stället undrar jag: Lessings Nobelföreläsning? Jag hörde den alltså inte.

  13. Den går att finna på Svenska Dagbladet, eller säkert hos någon Nobelinstitution, den var rätt smart, ställde fattig afrikanska som drömde om att läsa, hon hade av en slump fått tag i en bit av
    något gammalt ryskt – mot bortskämda engelska överklasspojkar på internat – som inte längre läste.

    I övrigt tuggar inte jag heller om.
    Hej

  14. Karin,
    det är visst något fel på mitt minne. Jag känner ju mycket väl igen den här texten, det här talet.

    På ett kanske lite självsvåldigt sätt har jag valt ut några stycken ur den långa texten, men för att inte gå någon på nerverna med detta tilltag sätter jag också – längst ner – in länken till hela texten. (Översättningen är gjord av Inger Johansson):

    *Vi lever i en splittrad kultur där det som var självskrivet för bara några decennier sedan nu är ifrågasatt, och där det är vanligt att ungdomar efter lång utbildning inte vet någonting om världen, inte har läst någonting utan är kunniga enbart i en eller annan specialitet, till exempel datorer.*

    *För inte alls länge sedan var det så att alla människor med någon form av utbildning respekterade lärdom, bildning, och visade respekt för vår omfattande litteratur. Vi vet förstås alla att man när detta lyckliga tillstånd rådde kunde låtsas läsa böcker, låtsas hysa respekt för lärdom, men det är väl känt att arbetande män och kvinnor längtade efter böcker, och det tog sig uttryck i 1700- och 1800-talens arbetarbibliotek, institut, skolor.*

    *Låt oss hoppa till en skenbart mycket annorlunda miljö. Vi befinner oss i London, en av storstäderna. Det gäller en ny författare. Vi frågar cyniskt: Hurdana bröst har hon? Ser hon bra ut? Om det är en man: Karismatisk? Snygg? Vi skämtar men det är inget skämt.*

    *Vi ser här den stora bildningshungern i Afrika, överallt i Tredje världen, eller vad vi nu kallar de delar av världen där föräldrar längtar efter att barnen ska få en utbildning som leder ut ur fattigdomen och ger det försteg som bildningen är.*

    *Hon läser långsamt, formar orden med munnen. Boken ser svår ut. Det är en ung kvinna med två småbarn som klänger kring benen på henne. Hon är gravid. Indiern är olycklig, för kvinnans huvudduk, som borde vara vit, är gul av damm. Dammet ligger tjockt mellan brösten och på armarna. Mannen är olycklig för att alla människorna som köar är törstiga, men han har inte vatten så det räcker. Han är arg för han vet att det finns människor som dör där ute, bortom dammolnen. Hans äldre bror har tidigare skött affären, men sagt att han behövt komma ifrån och gett sig av till stan, ganska illa däran på grund av torkan.*

    *Mannen är nyfiken. Han säger till den unga kvinnan: ”Vad är det du läser?”
    ”Det handlar om Ryssland”, svarar flickan.
    ”Vet du var Ryssland ligger?” Det vet han knappt själv.*

    *Den unga kvinnan ser honom rakt i ögonen, full av värdighet, om än rödögd av dammet: ”Jag var bäst i klassen. Min lärare sa att jag var bäst.”*

    *Hon återtar läsningen: hon vill läsa färdigt stycket.*

    *Indiern ser på de båda småbarnen och sträcker sig efter en Fanta, men modern säger: ”De blir törstiga av Fanta.”*

    *Indiern vet att han inte borde göra detta, men han böjer sig ner över en stor plastdunk som står bredvid honom bakom disken och häller upp vatten i två plastmuggar som han ger barnen. Han betraktar flickan som rör på munnen när hon ser sina barn dricka. Han ger henne en mugg vatten. Det gör ont att se henne dricka, så plågsamt törstig är hon.*

    *Nu räcker hon honom sin plastdunk som han fyller. Hon och barnen ser noga till att han inte spiller.*

    *Hon böjer sig över boken igen. Hon läser sakta men stycket fängslar henne och hon läser om det igen.*

    *Hon tänker. Min lärare sa att det fanns ett bibliotek där som är större än snabbköpet, ett stort hus och det är fullt med böcker. Hon ler när hon går vidare och vinden blåser damm i ansiktet på henne. Jag är skärpt, tänker hon. Läraren sa att jag är skärpt. Skolans mest begåvade elev – sa hon att jag var. Mina barn ska bli skärpta precis som jag. Jag ska ta med dem till biblioteket, det som är fullt med böcker, och de ska gå i skolan och de ska bli lärare – min lärare sa att jag skulle kunna bli lärare. De ska bo långt härifrån och tjäna pengar. De ska bo nära det stora biblioteket och leva ett gott liv.*

    *Vi är en avtrubbad skara, vi i vår värld – vår hotade värld. Vi är bra på ironi och till och med cynism. Vissa ord och föreställningar använder vi knappt, så utslitna har de blivit. Men vi kanske behöver återupprätta vissa ord som har mist sin kraft.*

    *Vi äger en litteraturskattkammare – en litteraturskatt – som går tillbaka till egyptierna, grekerna, romarna. Hela denna rikedom av litteratur går att upptäcka på nytt och på nytt av alla som har lyckan att träffa på den. En skatt. Tänk om den inte hade funnits. Hur utblottade, hur tomma hade vi inte varit då.*

    Här är hela texten: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_668639.svd

Kommentera