Varför är engelskan det utan jämförelse mest spridda språket i världen? Svar: Kolonialismen. Andra betydande kolonialmakter var Frankrike, Spanien och Portugal. Därför har vi också en stor spridning av dessa språk över världen. OK, efter dessa självklara påståenden vill jag vända blicken mot en av de mindre betydande och senkomnare kolonialstaterna – Italien. Här är först en liten karta från 1940 över Italien med dess kolonier:
De viktigaste kolonierna var Libyen, Etiopien, Eritrea och Somalia. Som jag skrev i gårdagens inlägg här kom den italienska staten till först 1861 och därför är kolonialismen av naturliga skäl en senare företeelse för Italien än för ett antal andra europeiska stater. Om vi lämnar detaljer som i sammanhanget inte är så viktiga åt sidan, kan man säga att det hela hade sin början under 1880-talet i Eritrea.
Jag tänker nu inte leka historiker här utan jag vill i stället ge några inblickar i hur man i Italien såg på den italienska kolonialismen och hur den skildrades i litteraturen från samma tid och min utgångspunkt är boken ”L’Africa tra mito e realtà – Storia della letteratura coloniale italiana” av Giovanna Tomasello:
För tydlighetens eller enkelhetens skull tar jag upp några författskap i den ordning som boken behandlar dem:
Ferdinando Martini (1841-1928) var journalist, parlamentsledamot och författare. Till en början var han emot att Italien skulle bli en kolonialmakt, men när detta så småningom blev ett faktum intog han positionen att om vi nu har kolonier så måste vi sköta den uppgiften väl, så att vi ställer till med så lite skada som möjligt. Han gjorde resor i Eritrea och Etiopien och skrev bland annat boken ”Cose affricane. Da Sahati ad Abba Carima”. I det han skrev vände han sig bestämt emot den då populära idén att den italienska kolonialismen skulle ha en civiliserande inverkan på de folk och områden man erövrade. ”Lämna det här med kulturen åt sidan och sluta att hyckla; säg att alla Europas stater nu bedriver kolonialpolitik och att vi därför också vill göra det”, skriver han på ett ställe.
Alfredo Oriani (1852-1909) ansåg att Italien genom att bli en kolonialmakt tagit ett viktigt steg i sin utveckling som europeisk stat av betydelse. Han såg också kolonialismen som en irriversibel process, som en rörelse mot ett enande av världen där vissa stater (de europeiska och då inte minst Italien) hade en civilisatorisk uppgift att fylla i världen.
Enrico Corradini (1865-1931) skrev bland annat boken ”La patria lontana”, där han skildrade den italienska emigrationen till Sydamerika som en ”förlust av blod” för landet. Han ansåg att Italien behövde kolonier för att italienarna inte skulle gå förlorade för Italien. För honom var Libyen en naturlig del av Italien – och en bro till Centralafrika. Italien var enligt Corradini en proletärnation som behövde mera plats för sina arbetarmassor och italienarna hade därför rätt att eliminera ursprungsbefolkningarna i de länder man hade anspråk på. Frankrike däremot hade enligt honom inte denna rätt eftersom Frankrike inte var någon proletärnation utan en nation som behövde arbetarna i de av Frankrike erövrade områdena.
Giovanni Pascoli (1855-1912) som är en italiensk poet av rang skrev också ett och annat som berörde kolonialismen. Till en del hade han liknande tankar som Corradini: Italien var en proletärnation som behövde mera plats och Libyen var ett lämpligt land att slå sig ner i. Hans argumentation skilde sig emellertid ganska mycket från Corradinis och tyngdpunkten i det han hävdade låg i de fattiga italienarnas utsatta belägenhet, men han glömde liksom bort de folk som skulle ge plats åt dessa.
Gabriele D’Annunzio (1863-1938) är väl Italiens mest kända författare från denna tid. Han beskrev Afrika dels som ett ”territorium för heroism”, dels som ett område att återerövra, som en del av det gamla en gång förlorade Romarriket. Sådana tankar och idéer finns till exempel i ”Canzoni delle gesta d’Oltremare”. Det ”islamiska barbariet” borde enligt honom återlämna dessa landområden till Italien. Samtidigt såg han ett nytt barbari i de moderna teknokratierna och han ville rädda Afrika från de stora kolonialmakterna och återföra kontinenten till det ”latinska blodet”.
Filippo Tommaso Marinetti (1876-1944), futurismens grundare, skildrade i ”Mafarka le futuriste” Afrika som ett mytens land. På det hela taget var Marinettis förhållande till kolonialismen svårfångat, glidande och ambivalent. Han såg kriget som den främsta futuristiska konstarten och uppmanade alla italienska konstnärer och författare att lägga pennor och penslar åt sidan och delta i erövringen av bland annat Libyen. Han pendlade mellan beundran för de afrikanska ursprungsbefolkningarna och en antiafrikansk rasism.
Några försök att skriva romaner med personer ur de undertryckta folkslagen som huvudpersoner gjordes av författare som Arnaldo Cipolla och Luciano Zuccoli, men båda föll i slutänden tillbaka i ett slags försvar av kolonialismen. Intressantare är då Orio Verganis roman ”Io, povero negro” (1928), en berättelse om en ung afrikan som växte upp under svåra förhållanden i en afrikansk hamnstad som dominerades av européer. Han blev betjänt hos en rik dam som sedan kom att återvända till Europa. Pojken följde med dit, men tappade bort sig under färden och irrade sedan omkring i en europeisk storstad. Han lärde sig att boxas och hankade sig sedan fram som boxare, men han fick inga vänner bland de vita och banden med det egna folket fanns inte längre.
Fascismen försökte sedan odla fram ett slags kolonial propagandalitteratur. Till en början rörde det sig om romaner med ingredienser som exotiska kärleksäventyr mellan italienska officerare och vackra beduinflickor och haremsdamer, men när fascismen undan för undan blev mer rasistisk gick det inte längre att skildra kärleksförhållanden över rasgränserna eftersom raserna skulle hållas strängt åtskilda. Romanerna skulle skrivas av ”uomini d’azione”, helst framgångsrika militärer, och de skulle skildra erövringar. Följden blev att det knappast skrevs något alls om livet i kolonierna, åtminstone inte något som lockade till läsning.
Ett undantag från den här tiden var en roman av Riccardo Bacchelli, ”Mal d’Africa” (1935). Här var handlingen flyttad tillbaka till slutet av 1800-talet och spelplatsen var någonstans i Centralafrika, alltså bortom områdena för den italienska expansionen. Romanen bygger på anteckningar från en italiensk före detta officer som levde i tio år i den här delen av Afrika. Romanen är en skildring av livet i en centralafrikansk stam och den är genomsyrad av ett genuint intresse för det annorlunda utan alla värderingar och samtidigt är det också skildringen av ett misslyckande – kolonialismens frammarsch gjorde att kontankterna mellan vita och svarta, även i de fall där den vite inte såg sig som överlägsen, hade blivit omöjliggjorda.
Efter andra världskrigets slut kom sedan några romaner som blickade tillbaka på de italienska kolonialkrigen. I Giuseppe Bertos roman ”Guerra in camicia nera” gör en italiensk officer, som var ett slags moderat fascist, upp räkningen med sig själv och den fascistiska myten och försöker samtidigt förklara sitt handlingssätt. Mario Tobino som var övertygad antifascist skrev i romanen ”Deserto della Libia” om ett misslyckat försök till en verklig kommunikation mellan kolonisatörer och koloniserade i Libyen under tiden för andra världskriget.
Ennio Flaianos roman ”Tempo di uccidere” – ”Tid att döda” (1947), som utspelas i Etiopien, skildrar imperialismen som en smittsam sjukdom, som ett slags andlig spetälska som omöjliggör ett autentiskt förhållande mellan vita och svarta.
Bokens slutkapitel handlar sedan om neokolonialismen sedd genom böcker av bland andra Alberto Moravia och Pier Paolo Pasolini.
• • •
Jag beklagar att den här texten inte är riktigt genomarbetad, men jag har just nu inte den tid som skulle behövas till en riktig strukturering. Om någon av er som läser det här vill veta lite mer om den ena eller andra författaren jag tar upp här eller om något av verken, så skriver jag gärna ett tillägg om det.
När nu ämnet kolonialism kommer upp så, kunde det naturligtvis också vara intressant att fundera över och kanske få veta något om hur man i till exempel dagens England eller Frankrike ser på sitt koloniala förflutna. Är det något man talar om och hur talar man i så fall om det?
Sedan går det ju också att vidga perspektivet till att ställa sig frågor om vad det är i det mänskliga psyket som gör att vi ofta är så obenägna att tänka fritt och självständigt, att vår tanke så lätt hamnar i viloläge, inte minst när det gäller sådana här stora moralfrågor. Och hur är det – är vi på väg att bli mer civiliserade och mer benägna att sträva efter rättvisa och jämlikhet mellan människor eller rör vi oss snarare i cirklar?
Hej Bodil,
Frankrikes förhållande till sina f d kolonier är vad jag kan se sårigt. Jag är inte heller någon historiker, men diskussioner har först på senare tid om att Frankrike borde be om ursäkt för sina bidrag till slavhandeln, till exempel.
Dagens rasism eller åtminstone dagens svårigheter att integrera andra-tredjde generationens invandrare från kolonierna bidrar säkert.
Liksom det faktum att trycket på Frankrike från Afrika fortfarande är stort.
Jag läste t ex häromdagen en afrikan som skrev i tidningen Nouvel Obs ett öppet brev till Sarkozy. Han menade att hans afrikanska liv hade blivit helt förstört av den franska inblandningen, hans farfar hade varit fransk soldat och dött (minns inte vilket krig) och på så vis var den traditionella berättartraditionen i hans familj bruten. Han fick inte reda på något om sin familj.
Han förklarade också, apropå den franska idén att testa dna på dem som vill invandra och som inte har klara och tydliga papper på sin härkomst (en idé som även jag känner motvilja för) att själva tog han hand om sin döde brors barn, och med den här bestämmelsen skulle de ju aldrig komma in i Frankrike eftersom hans fru inte var deras mamma.
Man kan säkert invända mot en hel del av det den här mannen skrev, men generellt finns det mycket både sorg och bitterhet i de f d kolonierna, och framför allt i förhållandet länderna emellan som det ser ut nu.
Å andra sidan vet jag faktiskt inte vad Frankrike skulle ha kunnat göra för att allt skulle vara frid och fröjd idag. Världen ser ju helt annorlunda ut än den gjorde då.
Tack Karin, för din utförliga kommentar ur det franska perspektivet. När du säger ”att trycket på Frankrike från Afrika fortfarande är stort”, betyder det att tidigare franska kolonier i Afrika kräver bistånd som kompensation för det som hände under kolonialtiden? Är förhållandet till Algeriet mer komplicerat än till andra afrikanska stater i exempelvis Centralafrika? Och hur är det, har medborgare i tidigare franska kolonier inte någon speciell förtur när det gäller invandring till Frankrike? Jag har för mig att det finns någon sådan regel i England eller Storbritannien, men jag kanske har fel. Sedan undrar jag – men det kanske du inte kan veta – om det finns särskilda och tätare förbindelser de gamla franska kolonierna emellan än till exempel mellan länder som varit koloniserade av olika länder.
En annan sak: hur går sådana här dna-tester till?
Det sista du säger är naturligtvis en svår sak. I kolonialismens barndom och i århundraden efteråt var den gängse föreställningen här i Europa om resten av världen så helt annorlunda än den är i dag att det för den enskilde måste ha varit oerhört svårt att på egen hand tänka på ett annat sätt. Antagligen har vi sådana här ”blindheter” nu också, bara att de sitter någon annanstans och om hundra år (eller någon annan tidsrymd) kommer människor att häpna eller förfasa sig över vår inskränkthet och fördomsfullhet.
Nej, jag tror inte att invånare i f d franska kolonier har någon ”förtursrätt” som motsvarande engelska hade. Algeriet TROR jag utgjorde ett undantag länge, men är osäker på hur det är nu.
Och jag är jättedålig på Algeriets historia, men de var ju i princip fransmän tills efter kriget. Hade franskt medborgerskap. Och jag TROR att de som då, vid krigsslutet ville flytta till Frankrike kunde göra det, men sen sattes det stopp. Men jag är osäker.
Jag kan fråga Bruno (enklast) ikväll, och lämna en till kommentar här i morgon.
Däremot finns ju fortfarande den språkliga gemenskapen, många afrikaner från f d kolonier har fått sin utbildning på franska.
Många har också redan familj, vänner, släktingar här – det är väl därifrån ”trycket” kommer.
Och de vill hit eller till andra länder i Europa för att helt enkelt få ett materiellt bättre liv. Något man ju kan ha förståelse för.
Dna-testet görs med ett enkelt blodprov, så det är inte DET som är problemet, mer förhållningssättet, som faktiskt även jag har svårt för.
Jag tycker inte att man ska vara inne och rota i folks gener i onödan, även om jag begriper att det ibland är nödvändigt så kan jag inte se att det skulle vara så här.
Den där afrikanske mannen förklarade att de i hans land hade ett vidare begrepp än så på vad en ”familj” är, och det kan man ju faktiskt tycka är sundare än bara biologiskt band mor-barn.
Egentligen är väl Frankrike den bland de stora kolonialmakterna (England, Spanien, Frankrike och Portugal) som i det längre loppet satt minst tydliga språkliga märken i andra världsdelar. Tänker man på Amerika och Australien så är ju de officiella språken nästan undantagslöst engelska, spanska och portugisiska – de små/få undantag som finns är vissa ursprungsfolks språk ( i tex Paraguay, Bolivia och Peru) som har en viss andrarangsställning och så är det franskan i Quebec. I Indien har engelskan en framskjuten ställning och på många ställen i Afrika också, fast där har franskan och portugisiskan en liknande ställning, men ingenstans står väl franska ensam överst som portugisiskan i Brasilien eller spanskan på många ställen i Latinamerika i övrigt. Eller som engelskan i USA och Australien för den delen.
PS Märkligt nog verkar italienskan fortfarande användas en del i Etiopien, Eritrea och Somalia, trots den förhållandevis korta kolonialtiden. Jag märker det bland annat på mina östafrikanska italienskelever.
PPS Jag ser fram emot fler upplysningar om Algeriet, när du har tid och möjlighet.
Hej, skrev här förut en bra bit, men bloggen svalde allt och inget syns… Trist. Är det nå’ vajsing på bloggen?
Hej Michael,
jag tror inte det är något fel, men det är ju å andra sidan svårt att veta vad som i vissa ögonblick kan hända med sådana här tekniska skapelser. Du har inte sparat din kommentar någonstans? I så fall kunde jag klistra in den i efterhand.
Nej, jag tänkte aldrig på det. Jag tar det i korthet, det jag skrev. Är inte franskan fortfarande dominerande i deras kvarvarande kolonier?
Ryssland har också en diger kolonial historia, fast där rör det sig hela tiden om angränsande områden och den beryktade ”Drang nach dem Meer”, alltså tillgången till isfria hamnar. Det växte fram en exotiskt präglad litteratur med tiden, bl.a. finns det flera verk av Pusjkin (exempelvis ”Kaptenens dotter”), där man kan se kolonialismens spår, men det är oftast idealiserade skildringar, okritiska på ett sätt, men med en slags inbyggd respekt för de koloniserade folkens särdrag. Fast respekt är egentligen fel ord här. Det är ju inte heller fråga om någon generell frigörelse för de flesta av de koloniserade områdena heller, mer än att visa statsbildningar från tsar- resp. sovjettiden slagit sig loss. Tjetjenien m.fl. har ju inte lyckats. Är inte Tibet en kinesisk koloni? Definitionen kanske spårar ur nu.
Hur tror du själv kolonialismen satt sig i medvetandet hos italienarna som skiljer dem från andra kolonialmakter i Europa?
PS Jag har också kommenterat vid guldfisken och vid järnvägen/Vänersborg. Men nu sparar jag. DS
PS 2 Det gick inte att foga in nu heller. Försöker igen.
Jo, det är säkert så att franskan är dominerande i de kvarvarande kolonierna, men det är å andra sidan inte så mycket som är kvar. I och för sig är franskans ställning säkert stark eller i alla fall relativt stark också i de före detta kolonierna, men ingenstans på det sättet som engelskan, spanskan respektive portugisiskan i Amerika.
När det gäller den ryska kolonialhistorien så är det väl ganska sällan man talar rent ut om kolonier eller kolonisation. Det är som om det måste finnas ett hav emellan för att besittningarna eller de erövrade områdena ska kallas för kolonier.
Italienare förbinder nog ofta italienska kolonier med fascisttiden även om kolonialtiden började tidigare än så. Därför vill man inte så gärna tala om italienska kolonier, fast jag har i och för sig stött på en och annan som anser att italienarna var humanare och mildare som kolonialmakt än andra länder. Jag vet alltså inte så mycket om det här och jag känner att jag borde undersöka det här lite bättre, innan jag säger något mera.
Vet egentligen för litet för att yttra mig med bestämdhet om detta men mitt intryck har varit att franskan är dominerande i många av de gamla kolonierna, naturligtvis huvudsakligen i de styrande skikten men där tror jag inte att det är någon skillnad mot de gamla engelska kolonierna. Rapportering från t.ex. Pakistan (aktuellt) och Indien visar ju att engelska språket egentligen är rätt begränsat till de högre skikten.
Min erfarenhet från många års FN-arbete är att de afrikanska länderna alltid var mycket noggranna att med att hävda sin francofoni. Vi minns t.ex. ”Ivory Cost” som drev igenom att landet skulle kallas ”Côte d’Ivoire” även på ’engelska’. Cameroon är t.ex. officiellt tvåspråkigt men försök att tala engelska i Douala eller Yaoundé så får ni se.
I allmänhet tror jag att vi tenderar att grovt överskatta engelsmännens ’civiliserande’ insats i sina forna kolonier och i motsvarande grad underskatta Frankrikes. Min subjektiva (och skeva) uppfattning är att man i Afrika har ett betydligt mera avspänt förhållande till kolonialmakten Frankrike än till England. Valutaunionen och närvaron av stabiliserande franska trupper bidrar säkert till detta.
Ingen har diskuterat den tyska kolonialismen som kanske i mycket liknar den italienska. Speciellt i Namibia (”Südwest”) har den en fascinerande ehuru grym och brutal historia. Jag kan inte neka till att det är oerhört intressant att exempelvis i Windhoek studera spår och kvarlevor efter denna period.
Ja, sedan har vi ju bl.a. Spanien, Portugal, Belgien, Danmark och Sverige som kolonialmakter. Det kunde nog vara ett spännande projekt att studera avtrycken i litteraturen av denna period på det sätt som Bodil gjort med Italien. Någon som vill doktorera?
I övrigt är jag tveksam till vad min medkommentator skriver om Ryssland. Jag skulle inte kalla det för kolonialism. Där var (är) helt andra krafter i rörelse. Tror jag.
Jo, jag känner att mitt resonemang till slut måste leda till att betrakta Finland som en koloni fram till 1917 och det är väl att ta i så det hörs. Nej, havet, som Bodil säger, är nog en viktig förutsättning, ”overseas”, så visst har BO rätt i att Rysslands expansion utmärks av något helt annat, men märk dock att brutaliteten inte är så annorlunda och att den litterära kopplingen är mycket intressant (tycker undertecknad).
Jag tror inte det satt så djupa spår i den svenska litteraturen, att vi var med och lekte stormakt en gång i tiden i Nordamerika.
Intressanta ting finns att läsa om de tyska kolonierna på http://www.deutsche-schutzgebiete.de/deutsche-kolonien.htm för den som så vill. I alla fall bakgrundsfakta.
Kan man kalla Grönland för koloni (där finns ju vatten mellan), går det ju utmärkt att se spår i den danska litteraturen. Eller om man går l-å-n-g-t tillbaka – Tänk på norska skildringar av härnadståg etc. mot Island. Fast här är det ju en bra bit utanför ämnet igen. Men tänk, bara!
Finns det några f.d. franska kolonier som har franska som officiellt språk överhuvudtaget?
Menar du, Bodil, att det finns samma ”vill-inte-prata-om-det-förgångna” hos italienare som det finns hos tyskar?
”Finns det några f.d. franska kolonier som har franska som officiellt språk överhuvudtaget?”
Ja, de allra flesta skulle jag tro. Hinner inte kolla upp mer än Senegal och Cote d’Ivoire just nu där franska är det officiella språket. Men alla dess länder är multilinguistiska (eller vad det heter) och frågan om vem eller vilka som talar de olika språken är en annan femma. Vad jag vill inskärpa i denna diskussion är att det finns absolut ingen anledning att lyfta upp England som mera ’civilserade’ kolonialister än Frankrike snarare var det tvärtom. Ingen har väl direkt företrätt denna uppfattning i kommentarerna här så det är väl ett slag i luften men det slår jag gärna om det kan bidra till att deglorifiera det perfida Albion.
Utan att kunna bevisa det tror jag också att de franska afrikanska koloniernas litteratur är betydligt mera livaktig och intressant än motsvarande engelska. Litteraturspåret är överhuvudtaget ytterst intressant och borde vara värt en systematisk uppföljning.
Bengt,
kanske har jag varit lite oklar. Vad jag menar är inte alls att den engelska kolonisationen skulle ha varit bättre eller mer civiliserad än exempelvis den franska. Möjligen märks detta i min lite ”snäva” inledningsmening. Jag menar bara att den franska kolonisationen rent språkligt inte satt lika djupa spår i världen som den engelska, spanska och portugisiska. Uttryckt på ett annat sätt: rent språkligt sett har kolonialmakterna satt utan jämförelse djupast spår i Amerika och Australien (där ju de flesta ursprungliga språk helt och hållet utrotats). Och Frankrike har/hade ytterst begränsade kolonier där.
Hur den tyska kolonialtiden skildras i litteraturen funderar jag på att gå in på längre fram, men just nu är jag för oförberedd och jag hinner inte läsa in mig nu (men den här bloggen bor ju här för ”evigt”, så det kommer att finnas tillfällen att ta upp den frågan längre fram), fast någon annan kanske vill ta upp det nu. Lite perifert har jag någon gång för rätt länge sedan snuddat vid Windhoek, bland annat i ett inlägg som jag kallade ”Tanumshede och Namibia”.
I vilket fall som helst skulle det vara intressant med kommentarer kring koloniallitteraturen från olika koloniala sfärer, men vem ska göra det och hur hittar eventuella intresserade hit? Eller vill du, Bengt, börja nysta i någon trådända här?
Michael,
när det gäller att inte vilja prata om det förgångna, så är det nog ändå skillnad mellan tyskar och italienare. För tyskar är det problemet absolut större, men det här med kolonierna är väl åtminstone i en del kretsar ett inte riktigt populärt ämne i Italien.
Beträffande hur den ryska expansionen österut avbildas i litteraturen kanske du vill säga något här, fast det är ju ett stort arbete, men texten ligger ju kvar…
Micheal och Bengt,
när det gäller de ryska kolonierna så måste jag nog ändå fråga mig och er vad det är som gör dem så annorlunda. Bengt, du skriver att det var helt ”andra krafter i rörelse” och själv pratade jag om havet – men vari består den stora skillnaden egentligen?
Jag trodde jag hade nämnt en källa till vishet förut beträffande hur litteraturen speglar kolonialismen, men det försvann väl i något försök att skicka kommentar. Men här då: Edward Said skriver åtminstone i tvenne böcker om just detta, mycket förtjänstfullt dessutom: dels i ”Kultur och imperialism”, dels i ”Orientalism”. Här finns de litterära kopplingarna och dessutom, om jag inte minns fel, hur litteraturen skapar en slags apologi för det koloniala rovet. Jag tror det också finns en fransk koppling i den förra boken. Men detta är kanske saker ni redan känner till.
Rysslands expansion österut finner man inte mycket av i litteraturen då Sibirien i huvudsak koliniserades under 1500-t. Annat är det med de asiatiska delarna och i synnerhet Kaukasus, d.v.s. krigen mot folken i det området. Som jag nämnde finns det tydliga avtryck i böcker av författare som Tolstoj, Lermontov (se ”Vår tids hjälte”), Pusjkin m.fl. Just ”Kaptenens dotter” var ett dåligt exempel eftersom den utspelar sig under Pugatjovupproret, det var Lermotov jag tänkte på. De återkommande konflikterna om hegemoni på Balkan, i Kaukasus och i Centralasien dyker upp i olika former, men det skulle bli överhettning i kommentarfunktionen om jag skulle ens börja nysta i det. Men ta t.ex. ”Hadji Murat” av Tolstoj, ”Fången i Kaukasus” av Pusjkin (som ju är filmatiserad/moderniserad) eller Garsjins novell ”Fyra dagar”. Här finns själva konfliktfasen, men i ”Krig och fred” tror jag det finns spår av ”koloniseringen” långt därifrån, i den ryska adelns vardag. Men jag minns inte helt säkert längre. Detta finns nog utrett mer vetenskapligt, men jag behöver kolla först, jag minns inte det heller.
Jag tror det här med vatten inte är så tokigt i alla fall, Bodil, det känns som om det i definitionen ligger något far far away från det egna landet. I princip borde man dock kunna inkludera Rysslands expansion. Även i dess nuvarande och tidigare besittningar är ju också ryskan lingua franca jämte andra språk. Focus definierar koloni som varande i en annan världsdel och då stämmer vattnet som argument. Wikipedia talar i liknande ordlag och utelämnar Ryssland som kolonialmakt, åtminstone på kartan.
Till sist, helt ovidkommande: Bodil, har du läst ”Mästaren och Margarita”? Om inte…do it.
Michael,
tack för ditt bidrag om den ryska kolonialismen i litteraturen (någon gång framöver får jag väl ta upp ordet ”kolonialism” här för att med andras hjälp försöka avgränsa vad ordet egentligen täcker för företeelser). ”Orientalism” tror jag står i bokhyllorna här hemma, så den kan jag ta mig en närmare titt på någon dag. Lermontovs ”Vår tids hjälte” tror jag att jag har läst, men jag var nog bara en tolv-tretton år då och jag minns den inte alls på ett sådant sätt att jag kan få fram var den utspelade sig.
Jag tycker ändå att mitt ”vatten-argument” är lite oseriöst. Det verkar liksom påhittat av någon som vill gör viss kolonialism mer rumsren än annan. En följd av en sådan rent geografisk argumentation skulle ju egentligen kunna bli att bara man erövrar allt som ligger emellan kolonialmakten (hav eller land) och kolonierna, så räknas kolonierna inte längre som kolonier. Eller?
Ja, jag har läst ”Mästaren och Margarita” och jag tyckte om den, men den lämnade av en eller annan anledning inga särskilt tydliga spår i minnet.
Tack Bodil för din artikel om litteraturen som beskriver Italiens kolonialisering av Östafrika. Jag är Italienintresserad och har just läst Igiaba Scegos bok Adua. Hon sätter mig på spåret ännu mer kring denna historia. Jag plockar fram Göran Häggs Italienbok och här nämns kolonialiseringen mera rapsodiskt. Jag letar litteratur på svenska om den här tiden.
Kolonialismen skapades av den giriga europeiska stater vars aristokraten och överklass ville överta koloniernas naturtillgångar för att deras kapital skulle öka och värdesäkras för framtiden. Underklassen, den lilla vanlig människan fick nöja sig med smulorna från den rikes bord.
Trots detta innebar det förbättrade livsvillkor för den fattige som kunde skaffa sig viss basutbildning som att läsa, skriva och räkna. Dessa ökade kunskaper innebar ett det politiska arbete började med slagord som solidaritet, upp till kamp mot kvalen osv. Dessa aktiviteter drev utvecklingen framåt och den politiska viljan ökade markant efter första världskriget. Efter andra Europeiska världskriget – det var de europeiska krigsherrarna som exporterade krigen till sina kolonier.
Gemensamt för den Europeiska eliten, när de grundade sina kolonier, var att de alla användande militär makt samt infördea sina egna språk som ”maktmedel”. Genom så kallad socialt arbete användes Bibeln och missionärernas iver för att frälsa ”vildarna” som frivillig instruktörer i den språkliga förslavningsarbetet.
Fortfarande 2017 syns resultatet av de egoistiska tankegångar som Europas aristokrater använde när de styckade upp Afrika utan hänsyn till de olika etniska folkgrupperna, oavsett språk eller naturreligionsutövning. De politiska värderingar blev mer synliga i samband med frigörelsen, som splittrade invånarna i de många inbördeskrig – en del pågår än idag och göms under täcket med ordet religionskrig trots att den krigförande elitens uppgift är att sko sig själva och den klan eller grupp som de själva räknar som sin.
Ofta sägs det att vi människor måste visa solidaritet, medmänsklighet förståelse för varandras olikheter som kanske är mer likheter – rädslan för det okända vars grund är att vi inte kan kommunicera med varandra på lika villkor. Har hört mycket idiotiskt om esperanto, men bestämde mig för att ta reda på fakta om språket och insåg snabbt att det negativa som cirkulerar om språket är totala idiotiska saker för att inte säga lögner som sprids av personer som aldrig studerat eller tagit reda på fakta om Esperanto.
Ett språk som skapats för en rättvis och solidarisk värld.Jag har själv använt esperanto som kommunikationsspråk med spansk- och italiensktalande personer och det fungerar lika bra som när jag använder svenska vid kontakt med danskar eller norrmän.
Har arbetat inom vården, och vid ett tillfälle skulle jag ta bort stygn på en patient. En ung man från Eritrea, vi talade engelska hyfsat båda två. Jag sa, – du kommer från Eritrea då talar och förstår du väl italienska. Svaret blev NO mycket bestämt. Jag sa några meningar på esperanto och han svarade helt korrekt på engelska. Jag sa då; – du säger att du inte förstår italienska. Svarat kom blixtsnabbt jag förstår vad du säger men du talar inte italienska.