Blogg

Östtyskland -”Femtiotalets ödeläggelse”

FK
Igår publicerade jag första avsnittet av en essä av Freya Klier – en essä där hon ger sin förklaring till den långsamma eller ibland uteblivna utvecklingen i den del av Tyskland som tidigare var DDR. I länken till hennes hemsida kan man få reda på en hel del om hennes biografi och hennes verk. Den texten är emellertid på tyska och alla som läser den här sidan kanske inte kan tyska så bra. Därför ger jag här i korthet några upplysningar om Freya Klier och hennes liv:

Hon är född i Dresden 1950. Hon fick som liten tillbringa en tid på barnhem, eftersom hennes far fängslades på grund av regimkritik. 1968 gjorde hon ett flyktförsök, men det misslyckades och hon kom i fängelse. Freya Klier kom att bli en av förgrundsgestalterna i fredsrörelsen i DDR. Så småningom utbildade hon sig till regissör och blev snabbt framgångsrik i yrket. Hon började också skriva egna texter och pjäser.1984 belades hon med yrkesförbud för regimkritiskt innehåll i en pjäs. 1988 häktades hon och tvingades sedan lämna landet. Hon bor sedan dess i Berlins västra del, men hon har täta kontakter med teatervärlden i Dresden.

Här följer nu det första underkapitlet i essän ”Elitens förhindrade återkomst”:

1. Femtiotalets ödeläggelse

Innan SED i augusti 1961 tar DDR:s medborgare som gisslan, har partiet hunnit jaga tre miljoner människor på flykten. Däribland en oerhörd mängd vetenskapsmän. Under femtiotalet sker en massflykt av intellektuella: Bara under de tre åren som föregår byggandet av muren lämnar nära 1700 av dem DDR, bland dem finns 126 universitetsprofessorer, 135 docenter och ytterligare 234 som undervisar vid universitet. De största förlusterna, särskilt på medicinens område, lider Humboldtuniversitetet i Berlin som går miste om 291 av sina forskare. Från universitetet i Leipzig försvinner under de här åren 206, från Halle och Jena 260, Rostock och Greifswald förlorar 163 och från den tekniska högskolan i Dresden försvinner 93…

Detta gäller som sagt bara ett treårigt utsnitt ur historien om flykt och fördrivning från DDR – denna period föregås av tolv år av arresteringar och massflykt. Som bekant gäller det rigidaste förtrycket under DDR-statens första decennium allt som på något vis luktar kyrka eller borgerlighet. SED ser kyrkan som en omedgörlig klassfiende, borgerligheten betraktas som grunden för den bortdöende kapitalismen och arbetarklassen måste övervinna allt borgerligt – om det behövs med våld. Intellektuell integritet utrotas med allt mer drastiska metoder. Det ideologiska förtryckarmaskineriet inriktar sig speciellt på platser där den unga generationen utbildas – på högskolor och universitet. Genom terror och undertryckande av tankefriheten blir lärarnas arbete ofta till ett helvete.

Under tiden omedelbart efter 1945 kan man finna en återklang av samma klassiska bildningsideal i båda de tyska staterna i professorernas tal, artiklar och andra skrifter och huvudtemat är de tyska universitetens fiasko under nationalsocialismen. Redan efter en kort tid glider universiteten emellertid isär: Medan de västtyska intellektuella för sin identitetsdebatt självständigt, offentligt och i diskussion med varandra, måste deras östtyska kolleger i tilltagande grad anpassa sig till det dominerande partiet SED:s ideologiska monopolanspråk. Redan i slutet av fyrtiotalet upphör det att finnas en fri allmän debatt här. Utan några som helst skrupler lägger SED det humanistiska bildningsidealet under sig och tar makten över all akademisk utbildning – många av professorerna reagerar med att dra sig tillbaka ur offentligheten till nischer för opolitiska fackmän. Speciellt hårt drabbas representanterna för humaniora. Och de som inte vill böja sig under förvrängningen av verkligheten en andra gång efter naziterrorn blir förtidspensionerade, uppsagda eller undanträngda till Västtyskland.

Den intellektuella ödeläggelsen vid de östtyska högskolorna har börjat. Mellan 1948 och 1952 – året då socialismen blev officiellt proklamerad – genomför SED-ledningen brutala utrensningar. Professorer kastas ut och hamnar sedan vid västtyska universitet och var och en av dem lämnar ett gapande hål efter sig.

DDR förlorar många av sina storheter inom humaniora och ännu fler kommer att följa dem. De professurer som på detta sätt plötsligt blivit vakanta besätter partiet nu med personer som mycket sällan kan mäta sig med sina föregångare på det intellektuella planet, men som är desto mer framstående när det gäller politisk följsamhet. Kryperi och angiveri tilltar ständigt.

Det är alltid samma typ av människa som gör karriär i en diktatur – svansviftaren, tallriksslickaren, smilfinken och angivaren med det dubbla ansiktet som inte ens förskonar sina vänner och släktingar från sitt förräderi. Den här typen breder nu ut sig över domstolar och skolor över universitet, förvaltningar och sjukhus… och ligger som en tung börda på Östtyskland än idag.

Inte ens för centralkommittén i DDR eller för det sovjetiska KGB kan den här typen ha varit särskilt tilltalande… men den garanterade den nödvändiga stabiliteten vid fronten till det västliga imperiet. Sovjetunionens intresse för intelligens och sannfärdighet i marionettstaten DDR slutade just vid den gräns där landet såg sin makt och sitt inflytande hotade – därför var det just Honecker, Mielke, Axen, Gysi och Hager som gjorde karriär, medan däremot nazimotståndsmän som Heinz Brandt och Robert Havemann fängslades och drevs till en inre eller yttre emigration eller som Robert Bialek blev nedskjutna. På några få år skiljs agnarna från vetet. Många av dem som senare ska höra till fångarna och flyktingarna låter sig först utnyttjas av Sovjet.

SED fördriver inte bara de demokratiskt sinnade bland universitetslärarna utan också deras studenter. På de viset tvingar de bort nästan hela den generation som jag, när jag talar om grannlandet Tjeckoslovakien, brukar kalla ”Vaclav-Havel-generationen”. I Östtyskland finns det idag knappast något spår av den. Denna generations kritiska tänkande kommer Västtyskland till del. Länge tas de emot med öppna armar där, till och med i vissa vänsterkretsar, som på sextiotalet ännu inte domineras av den trångsynthet som senare vänstergrupper kommer att göra, utan som i sina ställningstaganden påminner mer om en Heinrich Böll.

Östtyskland – ”Elitens förhindrade återkomst”

![Freya Klier](/wp-content/pic_bio.jpg @alignleft)Inför det tyska valet har jag bestämt mig för att lägga in min översättning av en essä från förra hösten skriven av dramatikern och författaren Freya Klier, född i Dresden, bosatt i Berlin. För att den inte ska bli för tungläst lägger jag in den i fem avsnitt med början ikväll:

Elitens förhindrade återkomst

Vi närmar oss femtonårsdagen efter murens fall – en händelse som egentligen borde få ansiktena att lysa av glad förväntan, just här i Öst. Men nej, man ser ingen glad förväntan, ekonomiska bekymmer och ibland rädsla för det som ska komma tränger bort minnena från tiden för det modiga uppbrottet – en tid som verkar ha sjunkit djupt ner i det förra århundradet. Många ville inte alls fira den tyska enheten den här gången. Och väster om Elbe är man skräckslagen över alla röster på PDS och de högerextremistiska partierna i valen i Sachsen och Brandenburg.

Men har vi inte anledning att vara stolta över vad vi åstadkommit under de gångna femton åren? Vilket land i världen hade klarat att integrera en bankrutt stat och dess befolkning utan att själv gå omkull? Skiftet från diktatur till demokrati har på det hela taget varit framgångsrikt. Och har inte de flesta östtyskar klarat av whiplasheffekten från tiden efter murens fall ganska bra? Medellivslängden bland östtyskar har stigit med fyra år sedan DDR försvann – finns det något bättre argument mot DDR-nostalgin? Varför har då inte Öst lyckats ta sig ur startgroparna?

Jag tänker i den här artikeln ta mig en närmare titt på ett förlopp som för mig utgör en av huvudorsakerna till dagens ekonomiska elände i de gamla Östtyskland – fördrivandet av den intellektuella eliten. Bara om vi verkligen inser dess dimensioner kan vi handla så att vi mildrar följderna på lång sikt.

Var och en av oss kan utan vidare räkna upp ett antal personer som med sorg i hjärtat fått lämna DDR – Rudi Dutschke eller Ignatz Bubis, Hans-Dietrich Genscher eller Armin Müller-Stahl… De är bara en liten liten del av de millioner som jag kallar de ”tredje tyskarna”- människor som ursprungligen var hemma i Östtyskland och som sedan någon gång under loppet av fyrtio år flydde till Västtyskland på grund av det politiska förtrycket. Många var de, alltför många. Jag skulle kunna nämna Reiner Kunze eller Alexander Kluge, ”Äckel-Alfred”, Sarah Kirsch, Klaus Staeck, tusentals professorer, vetenskapsmän, lärare… till och med bland Amerikas Nobelpristagare finner man före detta DDR-medborgare.

Efter emigrationen har dessa människor kommit att ta en engagerad och kreativ i sina nya hemländers liv. I Östtyskland däremot lämnade deras begåvningar tomrum efter sig. Där teg man om dem och deras härkomst.

Skulle deras återkomst efter murens fall ha haft någon betydelse för utvecklingen i de östra förbundsländerna? Ja, med säkerhet. Tillsammans med de kloka och kreativa människor som stannat i Öst och de västtyskar som inte kom hit drivna av penninggirighet utan fyllda av pionjäranda, skulle de ha kunnat ge helt andra förutsättningar för en ny start i Öst.

Det handlar inte om tjugo, trettio namn här. Det handlar om – lägger man till förlusten av många av de främsta under Tredje riket – en åderlåtning som pågick under ett halvt århundrade.

Imorgon och dagarna som följer kommer de här underkapitlen till Freya Kliers essä att publiceras här:

  1. Femtiotalets ödeläggelse

  2. Flykten från den slutna anstalten

  3. Återkomst med förhinder

  4. En talande rankinglista

Rönndruvan glöder…

Idag finns det något i luften – och ja, det är rönndruvans tid – som säger mig att det är dags för Esaias Tegnérs dikt ”Flyttfåglarna”. Året har vänt sig mot vinter igen:

rönn

Flyttfåglarna

Så hett skiner solen på Nilvågen ner,
och palmerna ge ingen skugga mer.
Då griper oss längtan till fädernejorden,
och tåget församlas.Mot Norden! mot Norden!

Och djupt under föttren vi se som en grav
den grönskande jorden, det blånande hav,
där oron och stormen var dag sig förnyar,
men vi fara fria med himmelens skyar.

Och högt mellan fjällen där ligger en äng;
där nedslår vår skara, där redes vår säng.
Där lägga vi ägg under kyliga polen,
där kläcka vi ut dem vid midnattssolen.

Ej jägaren hinner vår fredliga dal.
Där hålla gullvingade älvor sin bal.
Grönmantlade skogsfrun spatserar i kvällen,
och dvärgarna hamra sitt gull in i fjällen.

Men åter på bergen står Vindsvales son
och skakar de snöiga vingar med dån,
och hararna vitna, och rönndruvan glöder
och tåget församlas. Mot Söder! mot Söder!

Till grönskande ängar, till ljummande våg,
till skuggande palmer står åter vår håg.
Där vila vi ut från den luftiga färden,
där längta vi åter till nordliga världen.

Wolfgang Borchert: Brödet

![Borchert](/wp-content/Borchert.jpg @alignleft)Nyss gjorde jag en märklig upptäckt – undrar om det verkligen stämmer – Wolfgang Borcherts texter är inte översatta till svenska (detta enligt någon form av informationsavdelning på KB). Borchert dog vid 26 års ålder, inte i andra världskriget men väl av det (1947). Han hann inte skriva så mycket, men hans texter hör till världens främsta pacifistiska dokument. Ni kan läsa mer om honom här.

Jag har nu i all hast valt att översätta ”Das Brot”, en mycket kort berättelse om hunger. Översättningen behöver nog en slipning till – kanske vill någon läsare hjälpa till…

Brödet

Plötsligt vaknade hon. Klockan var halv tre. Hon funderade på varför hon vaknat. Jaha! I köket hade någon stött emot en stol. Hon lyssnade inåt köket. Det var tyst. Det var för tyst och när hon lät handen glida över sängen bredvid, märkte hon att den var tom. Det var det som hade gjort att det var så alldeles särskilt tyst, hans andetag hördes inte. Hon steg upp och trevade sig genom den mörka lägenheten mot köket. I köket möttes de. Klockan var halv tre. Hon såg något vitt stå vid köksskåpet. Hon tände. De stod mitt emot varandra i nattkläder. På natten. Klockan halv tre. I köket.

På köksbordet stod brödfatet. Hon såg att han hade skurit upp bröd åt sig. Kniven låg ännu bredvid fatet. Och på duken låg det smulor. När de gick till sängs på kvällen, skakade hon alltid av bordsduken. Varje kväll. Men nu låg det smulor på duken. Och kniven låg där. Hon kände hur kylan från golvplattorna långsamt kröp upp i henne. Och hon tittade från fatet.

”Jag tänkte att det var något här”, sade han och såg sig omkring i köket.

”Jag hörde också något”, svarade hon och tänkte att han såg rätt gammal ut så där i nattskjorta på natten. Lika gammal som han var. Sextiotre. På dagen såg han yngre ut ibland. Hon ser rätt gammal ut, tänkte han, i nattlinne ser hon ganska gammal ut. Men det beror kanske på håret. Det är det som med ens gör henne så gammal.

”Du borde ha tagit på dig skor. Barfota på stengolvet. Du kan bli förkyld.”

Hon såg inte på honom, eftersom hon inte stod ut med att han ljög. Att han ljög nu när de varit gifta i trettionio år.

”Jag tänkte att det var något här”, sade han en gång till och tittade planlöst från ett hörn till ett annat, ”jag hörde något här. Då tänkte jag att det var något här.”

”Jag hörde också något. Men det var nog inget.” Hon tog bort fatet från bordet och borstade smulorna från duken.

”Nej, det var nog inget”, upprepade han osäkert.

Hon försökte hjälpa honom. ”Det var nog något där ute. Kom och lägg dig nu. Du blir bara förkyld här. På det kalla golvet.”

Han såg mot fönstret. ”Ja, det måste ha varit något där ute. Jag tänkte att det var något här.”

Hon lyfte handen mot ljusknappen. Jag måste släcka nu, annars tittar jag bara efter fatet, tänkte hon. Jag får inte titta efter fatet. ”Kom nu”, sade hon och släckte, ”det var nog något där ute. Takrännan slår alltid mot väggen när det blåser. Det var säkert takrännan. När det blåser skramlar den alltid.”

De trevade sig genom den mörka korridoren till sovrummet. Deras bara fötter daskade mot golvet.

”Ja, det blåser”, sade han. ”Det har blåst hela natten.”

När de låg i sängen sade hon: ”Ja, det har blåst hela natten. Det var nog takrännan.”

”Ja, jag tänkte att det var något i köket. Det var väl takrännan.” Han sade det som om han redan var på väg att somna.

Men hon märkte, hur oäkta hans röst lät när han ljög. ”Det är kallt”, sade hon och gäspade, ”jag kryper ner under täcket. God natt.”

”Natt”, svarade han och fortsatte: ”ja, det är rätt kallt.”

Sedan blev det tyst. Efter en stund hörde hon att han tuggade tyst och försiktigt. Hon andades avsiktligt djupt och jämnt, så att han inte skulle märka att hon fortfarande var vaken. Men hans tuggande var så regelbundet att hon så småningom somnade av det.

När han kom hem nästa kväll, lade hon fyra brödskivor på hans tallrik. Annars hade han bara fått tre.

”Du kan gärna äta fyra”, sade hon och gick ifrån lampskenet. ”Jag tål inte riktigt det här brödet. Du kan äta en skiva till. Jag tål det inte riktigt.”

Hon såg att han böjde sig djupt ner över tallriken. Han tittade inte upp. I det ögonblicket tyckte hon synd om honom.

”Du kan inte bara äta två skivor” sade han med blicken mot tallriken.

”Jo. På kvällen kan jag inte äta så mycket bröd. Ät du. Ät.”

Först efter en stund satte hon sig under lampan igen.

Historien om Anton och Elisabeth

Det händer – om än inte särskilt ofta – att jag ser ett TV-program som sedan blir kvar i huvudet på mig:

Ett gammalt par sitter i en brun soffa, rakryggade, en liten bit ifrån varandra. Några inramade fotografier hänger på väggen ovanför deras huvuden. En reporter man inte ser finns också någonstans i rummet. Rösterna försvinner i ett knastrande, men efter någon minut är ljudet tillbaka.

![Wallis](/wp-content/35264.jpg @alignleft)Anton föddes som nummer tolv i en syskonskara på fjorton i en av de slutnaste dalarna i Wallis någon gång i mitten av trettiotalet. När föräldrarna blev gamla tog den förstfödde över gården. Syskonen fick söka sitt levebröd på annat håll. När Anton var arton lämnade han sin dal och reste till Afrika, till Rhodesia. Han fick nästan genast anställning på ett stort plantage långt bortom städer och byar. Snart talade han flytande engelska och han fick en del vänner bland lantarbetarna, men någonstans fanns hemlängtan. Han skrev ett brev till en av bröderna därhemma, ett brev med ett utkast till en äktenskapsannons. Brodern satte in annonsen i lokalbladet och någon månad senare fick Anton ett brev. Brevet var skrivet av Elisabeth, en ung flicka från Wallis, från en dal där Anton aldrig varit. Anton och Elisabeth skrev brev efter brev till varandra, skickade bilder och när ett år hade gått förlovade de sig per post.![Zimbabwe](/wp-content/296070.jpg @alignright) Efter ännu ett år tog Elisabeth farväl av sina föräldrar och reste till Rhodesia; hon hade arbetat ihop pengarna till biljetten på en fabrik i Brig, nere i den stora dalen. De gifte sig på en tysk missionsstation. Elisabeth fick också arbete på plantaget. De arbetade hårt och efter några år kunde de köpa sig en egen gård. Sedan kom barnen, en flicka och tre pojkar. Barnen växte upp. Rhodesia blev Zimbabwe. Först såg detta inte ut att innebära någon förändring i familjen Gerbers liv. Mugabe sa att svarta och vita skulle gå sida vid sida. Ett par år förflöt och sedan gick allt mycket fort. Anton och Elisabeth jagades från sin gård och tvingades lämna landet.

TV-kameran är riktad mot Anton där han sitter i den bruna soffan. Han kliar sig i huvudet och säger: – Jo, visst längtar jag tillbaka, vi hade ju tänkt stanna där. Kameran glider längs soffkanten över till Elisabeths ansikte. – Jag hade en stor köksträdgård där och fina fruktträd. Hennes händer ligger i knät, plockar lite med en näsduk. Slutbilden visar ett höstligt alplandskap utanför fönstret.