Blogg

För en tid sedan fick jag av en vän en liten tunn bok med blåsvarta hjärtan målade på pärmarna: ”Die vierundzwanzig Sonette der Louize Labé – übertragen von Rainer Maria Rilke”. Louise Labé (1525-1566) kan ni om ni vill läsa om här till exempel. Jag väljer att läsa den sjunde sonetten i samlingen:

Sonnet VII

On voit mourir toute chose animee,
Lors que du corps l’ame subtile part:
Ie suis le corps, toy la meilleure part:
Ou es tu donq, ô ame bien aymee?

Ne me laissez par si long tems pamee,
Pour me sauuer apres viendrois trop tard.
Las, ne mets points ton corps en ce hazart:
Rens lui sa part et moitié estimee.

Mais fais, Ami, que ne soit dangereuse
Cette rencontre et reuuë amoureuse,
L’acompagnant, non de seuerité,

Non de rigueur. mais de grace amiable,
Qui doucement me rende ta beauté,
Iadis cruelle, à present favorable.

.

.

Das siebente Sonett

Man sieht vergehen die belebten Dinge,
sowie die Seele nicht mehr bleiben mag.
Du bist das Feine, ich bin das Geringe,
ich bin der Leib: wo bist du, Seele, sag?

Laß mich so lang nicht in der Ohnmacht. Trage
Sorge für mich und rette nicht zu spät.
Was bringst du deinen Leib in diese Lage
und machst, daß ihm sein Köstliches enträt?

Doch wirke so, daß dieses Sich-Begegnen
in Fühlbarkeit und neuem Augenschein
gefahrlos sei: vollziehs nicht in verwegnen

und herrischen Erschütterungen: nein,
laß sanfter in mich deine Schönheit gleiten,
die gnädig ist, um länger nicht zu streiten.

.

.

Nog är det en märklig upplevelse att se de här två texterna spegla varandra tvärs över århundradena. Ja, jag säger "varandra" även om det förstås på ett vis bara är Labés ord som återspeglas i Rilkes.

Ramberättelsen till Giovanni Boccaccios ”Decameron” (ca 1353) utspelar sig på en vacker lantegendom ett stycke utanför det pesthärjade Florens. Sju unga kvinnor och tre unga män ur den högre samhällsklassen har samlats där och de fördriver tiden med att berätta historier för varandra. Varje dag berättar de tio historier och tidsrymden i boken är tio dagar, så ”Decameron” innehåller följaktligen hundra berättelser.

Den sjätte dagens fjärde historia berättas av Neifile, en av de unga damerna i sällskapet. Huvudpersonerna i berättelsen är Chichibìo och Currado Gianfigliazzi. Currado är en rik florentinsk adelsman och Chichibìo är dennes venetianske kock. Jag återberättar historien här i korta drag:

Currado som tyckte om att jaga, hade en dag med hjälp av sin falk nedlagt en trana. Han bad Chichibìo att tillaga fågeln inför kvällens gästabud. Medan kocken var sysselsatt med att steka tranan dök Brunetta upp i köket ditlockad av doften. Brunetta var en ung flicka som Chichibìo hade ett mycket gott öga till. Hon tittade intresserat på den stekta fågeln och frågade om hon inte kunde få ett lår. Först sa kocken nej, men då svarade flickan: ”Om du inte ger mig tranlåret, så får du inte det du vill ha av mig.” Chichibìo kände sig lite trängd, tvekade ett ögonblick men bestämde sig sedan hastigt för att göra Brunetta till viljes. Han tog loss ett av låren och räckte henne det och vips var Brunetta borta.

På kvällen serverades Currado och hans gäster den stekta tranan. När Currado såg att ett av benen saknades kallade han på Chichibìo och bad honom förklara vad som hade hänt. Kocken svarade: ”Tranor har bara ett ben.” Då blev Currado arg och sa: ”Är du inte klok? Tror du att det är första gången jag ser en trana?” Chichibìo svarade: ”Men det är sant. Jag kan visa Er en levande om Ni vill.” För sina gästers skull bestämde sig Currado för att inte fortsätta grälet och sa istället: ”Då får du visa mig dem imorgon, men visar det sig då att du ljuger kommer jag att straffa dig så att du aldrig glömmer det.”

Nästa morgon steg Currado till häst och Chichibìo fick sätta sig upp på en gammal hästkrake. Tillsammans red de ner till flodstranden, Currado före och Chichibìo efter. Husbonden var arg och kocken kände oron växa och helst av allt hade han velat ta till flykten, men han förstod att det var omöjligt. Runt omkring dem skymtade tvåbenta tranor i alla riktningar, men till sist fick Chichibìo syn på tolv tranor som stod och sov nära vattnet och som tranor brukar göra när de sover, så stod de alla på ett ben. Då sa han till sin herre: ”Se där, precis som jag sa igår, så har tranor bara ett ben!” Currado tittade på dem, vände sig mot kocken och svarade: ”Vänta bara, så ska jag visa dig att de har två!” Och så red han ett litet stycke närmare de sovande fåglarna och ropade med kraftig stämma: ”Hå-hå!” Alla tranorna satte hastigt ner den andra foten och lyfte sedan från marken. ”Vad säger du nu, din skojare? Har de ett eller två ben?”, frågade Currado sin kock. Utom sig av skräck famlade Chichibìo förtvivlat efter ett svar och orden strömmade ur munnen på honom utan att han själv visste vad han sa: ”Herre, ja, men till tranan igår skrek Ni ju inte ’hå-hå’ – då hade den ju också släppt ner benet.” Currado tyckte så mycket om svaret, att hans vrede med ens var som bortblåst. Han skrattade och sa: ”Nej, det har du rätt i. Jag borde ha ropat ’hå-hå’ till den stekta tranan.”