På nätsidan franska romaner läste jag igår något som fick mina tankar att börja cirkulera kring vad en själ är, vad ordet ”själ” egentligen täcker för en företeelse. Här först några rader ur Karins text:
Enligt Makïnes intervjuare används inte ordet âme-själ så mycket idag i franskan. Det får man väl säga även gäller svenskan? Även om vi alla fortfarande har nån sorts idé om vad "själen" skulle kunna vara så är det ett begrepp som undslipper fullständig analys, som ju Makïne säger. Dessutom finns det säkert en del som menar att själar inte finns, det får vara hur det vill med den saken. Ordet finns ju trots allt kvar.
Nej, ordet ”själ” används inte särskilt mycket i dagens Sverige eller svenska. Man talar mycket och gärna om psyket och om det mentala kan man också tala. Men psyket är inte samma sak som själen, kanske kan man säga att det är en del av själen, den del som kan analyseras och mätas på olika sätt, något som har vissa ”funktioner”, som gärna bedöms som normalt eller onormalt, friskt eller sjukt. Psyket är kanske själen utan ande, men vad är då ”ande”? Det andliga hör hemma i det metafysiska och det religiösa. Anden är på något vis mer abstrakt än själen och dessutom mindre personlig eller individuell. Man kan säga ”min själ” och för den delen ”mitt psyke”, och båda dessa uttryck hänför sig till jaget, det som jag är om man bortser från den rent kroppsliga skepnaden, men ”min ande” verkar på något sätt lösgöra sig från jaget, ja, kanske går det inte alls att få ut någon klar betydelse ur uttrycket ”min ande”. Det andliga når på ett annat sätt utanför människan än det själsliga. Själen är både psyke och ande och en djupt mänskligt individualitet. Det är i själen som frågorna om livets mening utspelar sig, frågorna om vad det är att vara människa på jorden.
Hej,
Kul att du fortsätter nysta, så får vi se om det dyker upp fler idéer i ämnet.
Ja, jag tänkte att själen kunde få vistas lite här också för att se om någon som tar den här vägen vill tillägga något.
Jag tänkte lite vidare på det psykiska och det mentala för att försöka se om dessa två ord/begrepp täcker varandra helt eller bara delvis. På mig verkar det, så här spontant i alla fall, som om det mentala ligger ännu längre åt det förtingligade eller underbara hållet: normal-onormal, frisk-sjuk och liknande motsatspar verkar ofta förekomma tillsammans med ”mental”. Ja, vid närmare eftertanke verkar det dessutom vara tätare förbundet med sjuk än med frisk.
Så så. Du städer och vi ska våga oss på den hala isen och diskutera om begreppet ”själen”… 😉
Men av en ren slump har även jag skrivit ett inlägg idag där begreppet ”själen” dyker upp. Hästsjälen. Finns den? Eller har den bara människor?
Om jag associerar fritt så kommer jag till exempel på ”själsfrände”. Eller ”själavandring”. Men igen skulle tala om ”psykfrände”eller ”psykevandring”…
På tyska har vi ordet ”beseelt”. Finns ett motsvarande ord på svenska?
Och ofta säger man ”Seelenklempner” till psykoterapeuten. Alltså en som lagar själen i så fall, inte bara psyket.
Ja, jag såg att du hade en fransk hästsjäl hos dig idag.
På svenska finns också ordet ”besjälad” – för ”beseelt”. Man är besjälad av något.
Ja, man ist von etwas beseelt…
Men [beseelt](http://www.textlog.de/7606.html) används på tyska även i en filosofisk kontext.
Hej.
Ett sätt att hantera frågan är att konstatera att ”själ” är ett religiöst begrepp. Om vi gör antagandet att det inte finns någon gud eller själ så uppstår nya frågor. Du kan väl läsa detta lilla inlägg http://wadstrom.blogspot.com/2008/01/med-vetande.html
Vi hörs:)
Hm, egentligen vet jag inte om jag just vill ”hantera” frågan. Jag läste i alla fall igenom ditt inlägg. Får jag föreslå dig att du läser Karins inlägg, som jag tar avstamp ifrån i min text? Länken till hennes text finns överst på den här sidan.
För mig i mina grubblerier framstår själen som den icke-kroppsliga delen av människan. Själva motsatsen mellan kropp och själ är egentligen inte det viktiga, utan det är det unika och ensamma i själen. Varje själ är unik och på något vis ensam i sin kamp med livets olösliga frågor. Själar kan mötas, under oftast korta stunder, men aldrig förenas.
Du säger att om vi antar att det inte finns någon själ, ”så uppstår nya frågor”. Kan du utveckla detta lite?
Hej igen, Bodil,
Ser att du fått nya kul grejer att hantera. Grattis!
Själv är jag inte så intresserad av spekulationer om huruvida Gud och själar finns eller inte, utan snarare av vad orden står för nu och hur de används och vilka associationer de för med sig.
De har ju, trots allt, rötter i den tid då ALLA trodde att både Gud och själar fanns.
Och vi fortsätter att använda dem.
Tack, track,
jag kan inte låta bli att intressera mig för den innehållsliga sidan, även om jag har stoppat in inlägget under rubriken ”Ord och språk”. Vi får väl se vad som kan hända mer här. Jag tänker mig att jag kan få nya tankar av det som – eventuellt – dyker upp här framöver. Det är ju en öppen plats.
Just nu läser jag Boccaccio och där har människorna å det allra tydligaste både kroppar och själar.
Själ är nog ett gammalt ord och vi använder ju det i många sammansättningar: barnasjäl, konstnärssjäl, folksjäl. det är väl lite besläktat med sinne.
Jag sökte i Språkbankens konkordanser i morgonpress (GP – 2004). Där finns själ/själen etc. nämnt i många olika sammanhang:
hotar miljöpartiets själ
Har Europa ingen själ
Musik för en stressad själ
låtarna får plötsligt en själ
ro i kropp och själ
stadsdelens själ
En liten katt, en liten själ
förstöra stadens själ
en lisa för själen
djupt in i själen
Här är själen fri!
Blott 562 frusna själar
förtappade själar
övergivna själar
givmilda själar
Även i i romaner av nyare slag används ordet i olika böjningar och sammansättningar. Det ser ut som om var och en använder ordet/begreppet efter eget skön i såväl tidningstext som prosa.
Själ – det är som flera redan varit inne på ett ord som man numera helst tycks vilja undvika fastän man samtidigt inte fullt ut lyckas med det. Inom psykologi och psykiatri har man mycket riktigt utmönstrat begreppet, eftersom det inte låter vetenskapligt nog.
Psyke, medvetande, jag, själv, det kan användas, men ”själ” har alltför religiösa konnotationer eller är alltför ”transcendentalt” laddat, misstänker jag.
Jag tänker också på uttryck som anknyter till den gamla cartesianska tudelningen kropp-själ, t ex när man hör folk som suttit vid en dödsbädd säga att själen liksom lämnade kroppen när slutet kom. Man säger inte psyket, inte heller medvetandet, även om man nog skulle hålla med om att medvetandet inte heller kan förknippas med den döda kroppen. På så sätt kan man se att begreppet själ åtminstone i vardagsspråket har en vidare innebörd än psyke, eller till och med än engelskans ”mind”, som jag ändå kan uppleva som något rymligare än ”psyke”. Idéhistoriskt har ju problemet ”mind-body” varit och är ett omdiskuterat problem.
Engelskan har å andra sidan även ”soul”, vilket dock förutom av präster och predikanter väl mera används som en genre-beteckning inom populärmusiken. ”Själfull” är förresten ett annat intressant ord i sammanhanget.
Jag tror att begreppet själ inkluderar mer än det som man i de flesta vetenskapliga sammanhang studerar, dvs sådant som kan knytas till våra sinnen och hjärnfunktioner. Kanske handlar det om något som kunde beskrivas som summan av en individs inre liv och vara som enskild person. Om ”ande” ska ses som ett tredje begrepp för sig blir definitivt en fråga för teologer.
Ja, så slår jag till sist upp ordet själ i en ordbok i jakt på facit. ”Sammanfattningen av de mänskilga egenskaper som möjliggör tanke-, känslo- och viljeliv”, står det. Ett metabegrepp, alltså. Vilket kanske inte borde vara så kontroversiellt som det
(… oj, där knappade jag fel i hastigheten….)
Vilket föranleder tanken att själen som begrepp kanske inte borde vara så kontroversiellt som vi gör det till.
(skulle meningen lyda…)
I dödens närhet verkar det som om ordet ”själ” ges en mer självklar plats jämfört med hur det är i mer ”vardagliga” sammanhang. Det ordet försvarar bättre människans värdighet i utsatta lägen än ett ord som ”psyke”. Ordet ”själ” är mindre sönderdelande eller tekniskt än ordet ”psyke”. Ett ord som ”jaget” ter sig som en svagare, liksom tunnare eller mindre fylld variant av det som ”själ” är eller står för. ”Ande” har i och för sig också en naturlig plats i dödens närhet, men ordet eller det ordet täcker verkar dels mer bundet till en religiös sfär, dels verkar det inte så klart knutet till den enskildes jag eller identitet och på det viset är det ett vagare begrepp.
Instämmer med din sammanfattning!