Vildsvinsromantik

Idag är det en stormig gråkall dag, så jag flyr bort in i gamla vildsvinsbilder från en vår för några år sedan. Se så starka, så hårt packade och egensinniga de ser ut där de energiskt kilar fram på överraskande smäckra ben i den ljusa bokskogen. De äger allt här, långt in bland rötterna.

1

2

Och fler blir de. Livet börjar i fina aprikosfärgade ränder:

3

Och de här vilda svinen vet något om gemenskap och sträv god vila:

4

6 tankar om “Vildsvinsromantik

  1. Det är det säkert, men det här var inte i vildmarken utan vildsvinen här lever i ett hägn (någonstans i trakten Ratzeburg), så jag stod alltså på andra stängslet i säkerhet. Londi stod bredvid mig och tyckte inte riktigt om det.

  2. Ack, i trakten Ratzeburg. ”Wald-und-Wasser-Land” i Schleswig-Holstein. Eller ”Schließlich Holstein” som min son brukade säga som barn. Då är det nordtyska svin.

    Men att Londi inte tyckte om det kan jag förstå. Vildsvin luktar illa. Och en hund har ju så en känslig näsa.

  3. Egentligen tror jag inte att Londi tyckte att vildsvinen luktade illa. Hon anade att de kunde vara farliga och hon hade inte riktigt klart för sig vad inhägnaden innebar och kanske var det snarare hon som hade rätt, kanske hade vildsvinen ganska lätt kunnat bryta sig ut…

  4. Vilka gulle grisar! Särskilt bilden med alla randiga ungar. Varför blir man så glad av djur?(Och så ledsen när man tänker på att man äter upp dem!).
    Hälsningar Kristina

Kommentera