Blogg

Det räcker.

Mariupol, Irpin, Butja, Borodjanka….och många städer och byar jag inte kan namnen på. Och nu Kramatorsk. Dessa ohyggliga övergrepp, denna bottenlösa ondska – det finns inget kvar som går att säga. All rysk militär, maffiamilitär, mördarmilitär, avskum, drägg måste oskadliggöras och skrapas bort från Ukrainas jord för att aldrig någonsin få återvända dit. All handel med mördarlandet måste upphöra, verkligen all. Allt som Ukraina behöver för sin kamp mot ondskan måste vi ge landet. Vad väntar vi på? Fler mördade, fler stympade, fler arm- och benlösa?

Detta måste ske. Vi vet att det inte hjälper de döda, de lemlästade, dem som förlorat dem de höll av, men dessa tre saker måste ske. Ingenting blir bra av det, ingenting återställs genom det, men det måste ske. Det är det minsta.

Natalka Bilotserkivets – Bron

Bron

Luften är orörlig och het,
som min kropp. Krökt, som en bro
över en flod. En sådan tystnad, som om
näktergalarna drucke sin svarta alkohol.

Inga ljud. Endast färgerna har
över vattnet brett ut sina skiftningar.
Med ansiktet uppåtvänt stod jag där!
Kvällar berusande som sprit!

…Dessa minnets katastrofer. Det
sönderfaller i tecken, i halvtoner,
bumlingars detaljer, räckens konstruktioner,
blodrusning, kärlekens formler.

Jag minns inte ögonens färg,
men deras uttryck – det är ännu här,
när de tunga temperaturernas
ödesdigra rytm uppifrån och
ner lägger sig
på bron.

.

Natalka Bilotserkivets (översättning Lev Hrytsyuk och lite grann jag)


en annan bro i ett annat land

Västvärlden kom med ukrainska offer…

Hur kunde det krig som nu skövlar Ukraina uppstå? Hur fick det denna avskyvärdast tänkbara form? Inte var det väl för att Ryssland är för litet eller så väldigt ”omringat”? (Vilket land är inte ”omringat” av andra länder?) Och inte var det för att Ukraina vill vara fritt. Eller är det någon som fortfarande tänker så krumt? Inte för att Ryssland är ett fritt och blomstrande land. Inte för att ryssarna är demokrater och tänker fritt – jag talar om majoriteten nu. Kriget kunde uppstå för att Ryssland är en diktatur, för att de flesta människorna i landet är hjärntvättade – mer eller mindre frivilligt – och fulla av ett sjukligt girigt marvuxet begär efter att deras land ska härska över världen.

I västvärlden finns det många som vill försöka förstå våldet, men ondska går inte att förstå. Ondskan slirar obehärskat längs sin halkiga bana och förintar allt som kommer i dess väg. Jag hör människor i väst påstå att det är kriget som gör de ryska soldaterna till torterare. Men är kriget verkligen något helt annat än de som utkämpar det? Men det finns en annan och viktigare sak i detta! Om man påstår att det är kriget som gör ryska soldater till torterare så har man glömt de ukrainska soldaterna eller kanske till och med jämställt dem med människoslaktarna och våldtäktsslöddret. Detta är ett brott, ett brott i tankens värld – man kan också begå brott i tankens värld. Människoslaktarna är inte krigets offer, de är ondskans eländiga hantlangare. Det finns under ett pågående folkmord ingen plats för att psykologisera över torterarna. Dessa torterare är avskum som måste oskadliggöras. Vi vet vad de gjorde och gör: de bakband människorna, torterade dem, våldtog dem, mördade dem. Och sedan minerade de de döda, så att den som ville ta hand om kropparna skulle slitas i stycken. Tänk igenom vilken avgrund av ondska detta innebär!

Hur ska vi få slut på kriget? Västvärlden har kommit med offer till Ryssland för att kriget inte skulle bli värre, värre i betydelsen drabba andra länder än Ukraina. Vi kom med Mariupol, vi kom med Irpin, vi kom med Butja, vi kom med många andra ukrainska städer och byar. Det hjälpte inte.

Människor i rika länder i väst är oroliga för en ”eskalering”, rädda för att det ska bli värre än i Butja eller Mariupol. Kan det verkligen det?

Man säger ”om det bara blev fred”… Om man med det menar pax putiniana, så har man glömt att kriget föddes ur just detta. Den ryska makten måste krossas, allt annat för till odling och främjande av nya huvudlöst grymma anfallskrig. Ett odjur som detta land kan inte mättas. Det måste krossas.

Jag läser Löfvens analys

Jag läser en artikel i Svenska Yle, visserligen från första april men jag antar ändå att den är allvarligt menad. Artikeln jag läser bär rubriken ”Löfven tror inte på Natogräns tätt intill Ryssland – men vill att partierna gör en grundlig analys”. Lite funderar jag över vad det här uttrycket ”tätt intill” vill signalera. Skumt, men jaja.

I artikelns början får vi veta följande om Löfven:

Det är fem månader sedan Stefan Löfven slutade som statsminister och socialdemokratisk partiledare.

Nu har han blivit fredorganisatör. Han börjar leda styrelsen för Stockholms internationella fredsforskningsinstitut SIPRI, arbetar för FN:s generalsekreterare och vid en fond som bekämpar barnarbete.

Jaha.

Vi får veta att han möter Tarja Halonen på Kastelholms slott på Åland. ”Han håller med Tarja Halonen som talade för samarbete med Ryssland. Debattörerna gillade inte efterklokheten som talar om blåögda eller naiva makthavare.”

Jag vet inte hur lång tidsperiod som åsyftas här men ju närmare våra dagar det är desto mer naivt skulle det bli. Sedan verkar det vara Löfven som talar i artikeln och han säger några rader längre ner: ”Att inte ta den chansen hade varit fel, det är uppenbart”.

Jag vet inte varför det är uppenbart, men låt gå, vi prövar. Löfven fortsätter:

Under senare år kom Rysslands aggression mot Georgien, man hade den frusna konflikten i Moldavien och annekteringen av Krim. Det kunde ha föranlett ytterligare förberedelser och åtgärder. Men det var nog väldigt få som såg ett direkt hot om angrepp på Ukraina.

Där förstår jag inte riktigt. Vilka "ytterligare" förberedelser? Och betyder detta att Löfven inte tycker att Krym är en del av Ukraina? Det är i alla fall väldigt svårt att tolka det på något annat sätt. Men låt oss fortsätta läsningen av Löfvens uttalande:

Amerikanerna visade sig ha rätt om Rysslands angrepp på Ukraina. Men det är svårt att säga om man varit naiv eller blåögd. Man måste ge freden och demokratin en möjlighet, allt annat är fel.

Löfven tycker tydligen att ”man måste ge freden och demokratin en möjlighet” genom att tillåta ett pågående angreppskrig? Och att ”allt annat är fel”?

Jag blir mer och mer illa till mods under denna läsning, men nu går vi vidare:

Det är viktigt att göra något nu gällande Ukraina, säger Stefan Löfven. Några militära medel kan man egentligen inte ta till, för då har vi snabbt ett världskrig och det vill vi inte.

Om man inte heller kan ta till ekonomiska sanktioner, så säger man att här är fältet öppet, det är bara att ta vilket land man vill. Det är inte acceptabelt.

Jaha, ”göra något”, men nej inget militärt stöd för då kan det bli krig eller ”då har vi snabbt ett världskrig”. Men ukrainarna ska vi offra? De får tyvärr sina lemmar avslitna i källarna i de bombade städerna, men det vill vi inte göra något emot? Jag undrar lite över vad det nu är som ”inte är acceptabelt”. Resonemanget är beklämmande luddigt. Se själva.

Till nästa stycke då där Löfven säger följande:

Regeringarna måste sedan göra vad de kan för att lindra sanktionernas ekonomiska kostnader för medborgarna i hemlandet. Det vore naivt att tro att vi kan gå igenom en sådan process helt opåverkade.

Jag undrar lite vad ”hemlandet” syftar på. Och vad är det för process han talar om? Och vad än detta med process syftar på så är det på inget vis jämförbart med den ”process” som ukrainarna pressas igenom. Det är som om han har glömt dem och deras fruktansvärda lidande.

Nå, vi fortsätter. Vad säger han mer?

För egen del har jag inte blivit överbevisad om att vi plötsligt skulle få en säkrare situation om vi lägger Natogränsen alldeles intill Ryssland i hela Europa.

Där har vi den där underliga formuleringen med ”alldeles intill” igen.

Och så går artikeln över till att tala i tredje person om Löfven:

Han ser en situation som liknar det kalla kriget, med två block mot varandra. Nu är det inte Sovjetunionen eller Warszawapakten. Det är Ryssland som vill ha en skarp gräns, bakom vilken de ska känna sig trygga.

Vad menar han med att det ”är Ryssland som vill ha en skarp gräns, bakom vilken de ska känna sig trygga”. Varför ordet ”trygga”? Är det verkligen ryssarna som är hotade? Varför talar han som om detta med rysk otrygghet vore ett rimligt synsätt?

Ett stycke till:

Löfven tror inte på att ha Nato och Ryssland precis intill varandra. Det ökar inte säkerheten säger han, som ändå hänvisar till analysen.

Vad menar han med ”att ha Nato och Ryssland precis intill varandra”? Och vad är det för analys som han ”ändå” hänvisar till?

Och här kommer slutklämmen – Löfven syftar här på den svenska försvarsmakten:

De säger inte heller att nu är ryssarna på väg. Det är de inte, de är ju faktiskt nere i Ukraina, det är där de är.

Jaha, ”nere i Ukraina”. Det låter ju betryggande.

°°

PS Artikeln är öppen för den som vill läsa hela.

Skuld

Gång på gång läser jag att det är putin ensam som bär skulden till massmord och massförstörelse och att det ryska folket är ett offer. Kanske tänkte jag själv i den riktningen allra först, men ju mer jag läser och ser desto mer vet jag om att det här ryska folket bär en stor skuld – inte alla ryssar men alldeles tillräckligt många för att låta eländet fortsätta och ibland ta speciellt vämjeliga vändningar. putin är en avskyvärd massmördare men inte var det väl han som begick dessa brott i Butja?

Bilderna från Butja, norr om Kyjiv, är outhärdliga att se. Döda människor ligger längs med gatorna. De ligger med bakbundna händer, avrättade av de ryska soldaterna.