Den här sommaren reste vi med Ullbänken. Den kom till – det var alltså R som snickrade ihop den – för att Londi skulle få det bekvämt i baksätet på resan. Ullbänken är en träbänk med fasthäftat sådant där ulltäcke för hundar på ovansidan och den är perfekt passformad för att fylla mellanrummet mellan fram- och baksätet, så att den och baksätet tillsammans bildar en rymlig ligg- och sittyta för en hund.
Ullbänken utvecklade sig undan för undan till en alltmer betydelsefull medresenär och ett slags hemligt nöje, ja, kanske till ett slags begrepp. Ska vi berätta om Ullbänken? Akta så att jag inte tar ut Ullbänken!
En enda gång under resan kom den verkligen ut ur bilen. Det var i Pesaro för under dagarna där var vi fler i bilen än under resten av resan. Jag vände mig till kyparen på vårt pensionat för att förklara att vi hade ställt en ullbänk vid väggen på husets ena kortsida och att vi inte ville att någon skulle ta bort den. ”Det jag tänker säga nu låter kanske lite konstigt”, började jag. Kyparen, jag tror han heter Davide, tittade på mig slätt ansikte, han är van vid en hel del. ”Vi har haft en ullbänk i bilen under resan hit – det är alltså en träbänk med ull på ovansidan, för hunden – och nu har vi ställt den vid väggen på kortsidan. Går det bra?”, fortsatte jag. Davides ansikte var lika slätt som förut, men något i hans blick sa mig att jag kanske inte varit tillräckligt tydlig. ”Jag kan visa den”, tillade jag. Vi gick nerför trappan och ut och så runt hörnet. ”Där är den. Får den stå där?”. ”Det går bra”, svarade Davide, fortfarande med orörligt ansikte.
Ullbänken visade sig ha en fantastisk förmåga att smälta in i alla miljöer, att se ut som om den hörde hemma just där den för tillfället befann sig och att den skulle lämna ett tomrum efter sig om man tog bort den – i bilen förstås, men också vid pensionatsväggen och senare, när det en dag kom en regnskur, intill trappan i källarvåningen.
