Blogg

När ”befrielse” ser ut så här:

Och befriarnas ledare så här:

Flatheten hos många av dem som säger sig vilja bekämpa ondskan är ondskans jord och näring.

Apropå detta:

”P4 Kronoberg avslöjar att en matematikprofessor vid namn Andrei Khrennikov, anställd av Linnéuniversitetet, har spelat in en lång monolog på Youtube där han säger att Ukrainas president, den judiske Volodymyr Zelenskyj, är nazist. Krennikov säger också att den ukrainska staden Lviv borde utplånas från jordens yta. Universitetets ledning säger att professorn handlat privat och att man ingenting kan göra åt hans uttalanden."

Wimbledon portar – bestämmer sig äntligen för att porta – ryska spelare. En av dem som reagerar särskilt starkt emot beslutet är den serbiske tennisspelaren Novak Đoković. Ni minns honom kanske från hans australiensiska ”äventyr” som slutade med att den serbiske presidenten Aleksandar Vučić med gråtmild röst sa att hela världen vänt sig mot ett enda land, mot en enda man. Landet är lätt att gissa, men mannen kan väl vara både Đoković och Vučić själv.

Novak Đoković säger bland annat så här när han vänder sig emot uteslutningarna av ryssarna: ”Jag är den första att fördöma krig. Som det krigsbarn jag är vet jag vilket emotionellt trauma det orsakar. Vi som växte upp i Serbien kommer aldrig att glömma det som hände 1999.” Låt oss nu se vad detta uttalande egentligen betyder. Det betyder att han inte har några problem med åren av serbiska folkmord på bosnierna, han tycker inget hände i Srebrenica, han blundar för koncentrationslägret i Omarska, han viker med blicken från beskjutningarna av människorna i brödköerna i Sarajevo, där för övrigt Serbiens nuvarande president Vučić var en av dem som besköt civila från höjderna runt staden. Det Đoković menar med att han är emot krig är att han tycker att ukrainarna ska finna sig i övervåldet och lägga ner sina vapen, eftersom ändå allt är Ryssland.

Vi sa att om det blev värre, om det gick över en viss gräns, då då skulle vi… Det har passerat gräns efter gräns, snart alla gränser, åtminstone dem vi tänkte på när vi gav våra löften. Nu väntar vi, kanske till vår skam, men också med en lömsk förhoppning om att Ukraina ändå skulle ”nöja sig”, nöja sig med att bli stympat – ukrainarna är ju ändå vana vid att själva bli stympade. Vad tänker västvärldens ledare egentligen om Donbas? ”Att det kanske ändå inte är så ukrainskt”? ”Att det ju är en rätt liten bit av Ukraina”? ”Att något måste ju ryssarna få”? Vilka är de lömska tankarna? Vilka ”offergåvor” har man tänkt ut åt ryssarna?