Igår tog Miki och jag spårvagnen in till stan för första gången på ganska länge, på senare tid har vi ju nästan alltid gått till fots, men nu hade vi ett avlägsnare mål, så vi förkortade fotvägen lite. Vid Frankopanska mötte vi Steph och så gick genom valvet upp mot punkten där Dubravkin put börjar. Efter en stund dök Vesna (inte ”min” Vesna, en annan) och Lana upp med tiken Roki, som precis som Miki har en viss andel hrvatski ovčar, det har nästan alla blandrashundar här. Först gick vi på en fotväg längs en bäck men snart var vi uppe i skogen.
Vi gick genom ljus grönskande bokskog ändå upp till Cmrok där vi satte oss i gräset och tog fram öl och kakor. Ja, så var det. Någon kan tycka att det är fel kombination, men det var det inte.
Jag vet inte längre vad vi pratade om, många olika saker var det säkert, ja, och jag var tvungen att prata om Ukraina, eftersom Ukraina sitter innanför pannbenet på mig. Vi gick mellan ljus och mörker, uppåt, nedåt, över små broar som korsar bäckarna.
Utan att vi märkte det gick tiden förbi oss och tog oss genom timmarna ner genom Kraljevec.
Och neråt och neråt ända till Britanski trg eller Britanac. Där satte vi oss först vid ett bord på själva torget och beställde öl och gemišt och så dök Petra upp och vi satt där tills solen vek om hörnet. Du flyttade vi oss till ett av borden vi barens ingång där solen ännu var kvar. Och så beställde vi påfyllning av det ena och det andra.
