Någon sa så här hos mig för ett par dagar sedan: ”Ibland behöver vi kanske en paus från krigsrubriker?” Inget unikat precis, sådant här hör man dagligen och stundligen från fåtöljer i Västvärlden: ”Vi behöver en paus från det här.” Alla kan tänka så i sin lilla slöa värld och det är inget särskilt med det, men om det proklameras som något tänkvärt eller som något andra ska höra, då faller det sönder i ynkedom.
I Mariupol finns förintelseläger eller förintelsekällare där människor svälter och törstar ihjäl varje dag, varje natt. På andra platser i Ukraina ligger döda civila på gatorna, avplockade allt som mördarna tycker om att äga. Och Väst hjälper ryssarnas offer lite med vapen och sanktioner. Tills vidare bara lite, tills det blir värre. Att säga ”slut himlen över Ukraina” har blivit tabu, för om Väst ingriper på allvar ”kan det bli värre”. Jag tror att ”värre” betyder att våldet och massakrerna drabbar också andra än ukrainarna.
Slut himlen över Ukraina så länge det finns något kvar under den ukrainska himlen.