Hur det går med min kroatiska? Mja… Jag kan inte alls tala på riktigt, men jag samlar undan för undan på mig diverse ord, inte alltid av nyttoskäl utan lika gärna av rena ”lustskäl”. De lite sliriga orden med ”ljie” eller ”lije” eller andra glidningar eller väsningar lägger jag undan så gott det går för att i stället koncentrera mig på de där kraftiga och konturskarpa orden som faller som köttstycken mot en marmordisk. Jag har exempelvis fastnat för ”napon” i uttrycket ”visoki napon” (högspänning) som står skrivet på plåtskåpet strax intill stömbrytaren som jag brukar famla efter i mörkret (ljusintervallerna är ultrakorta i mitt trapphus) när jag ska försöka låsa upp min ytterdörr. ”Vuk” (varg) är ett snyggt ord och ”krava” (ko) sitter bra i munnen. Den massiva ”hälsningssläggan” ”Dobar dan” är ett nöje att slänga fram. Och så har vi det fantastiska ordet ”zakon” (lag). Det har jag ibland använt som tillhygge på spårvagnen, när någon börjat grumsa om att Londi inte borde få åka med. Existerar verkligen denna zakon? Vilken zakon lutar sig min herre emot? Oftast tappar angriparen lusten att hacka vidare, kanske för att världen plötsligt ter sig alltför obegriplig och snårig. Nyligen fick jag också – till min glädje – veta att om man drar lite på a:et i ”zakon”, så kan ordet betyda något i stil med ”coolt” eller ”sjysst”. Och vid sidan av att zakon-svaren på spårvagnen blir ännu bättre genom den här ”överbetydelsen”, så tänker jag mig att ”zaakon” är ett slags släkting till det svenska ”lagom” som ju också har med lag att göra; inte en väldigt nära släkting, men om så där en tvåhundra år ska man nog kunna bunta dem. Zaakon!
Blogg
Mikulov i vintertid
Senast jag satte min fot i denna vackra sydmoraviska stad var i september. Då var det ännu sommar i luften och man kunde gå med lätta steg utan jacka upp- och nerför de smala gatorna i den lilla staden ovanför vinodlingarna och man kunde sitta ute och äta och dricka utan någon som helst heroism.
Nu var det andra bullar som satt i högsätet. En bister snål vind klämde ihop varje flaneringsförsök till ett sammanbitet stretande längs gator och torg.
Och ändå var det lika vackert som sist och vi ville ju se allt detta vackra, om inte annat så för att spara för minnet eller fotografiet. Här en vy över huvudtorget:
Bortom Mikulov höjer sig berget Svatý kopeček u Mikulova, ett slags Monte Calvario eller Via Dolorosa med Kristi lidandes olika ”stationer”.
Alltsammans behärskas av det mäktiga ljusa slottet som utgör stadens själva ”grundben” och dess silhuett mot himlen.
I Mikulov finns också en vacker synagoga, men någon judisk församling finns sedan andra världskriget inte längre på denna plats.
Utfärd till Pernštejn
Inte långt från Brno strävar det vilda slottet Pernštejn från sin höjd mot himlen. Nå, vår färd dit blev, på grund av ett visst övermodigt i förhållningssätt gentemot den snattrande navigatorn, något längre:
men så småningom nådde vi ändå vårt mål, låt vara att allt det inre var stängt, men ”det bästa med slott är ju ändå utsidorna”:
Dessutom fann vi en klargörande skiss över hela komplexet:
Vi slank trots allt det stängda ut/in genom en öppen port som förde oss längs den ena yttermuren:
Där innanför ylade en jättelik – så lät det i alla fall på rösten – gårdvar som gjorde sin ensamma tjänst på borggården. Slottet blickade spöklikt dramatiskt ut över nejden:
Londi lyssnade skeptiskt på sin artfrändes råa stämma bakom den höga muren:
Nyårsgrupp
Inspirerad av julleken på Pressylta försöker jag mig på en enklare variant, som får bli en nyårsaftonsfråga till Pausträdets läsare. Vad är detta för en ”nyårsgrupp”? (Låt er inte förvillas av den lilla rosa racketen!)
Gott Nytt År!
Jul i Brno
Londi och jag är tillbaka i Zagreb och medan Londi vilar under bordet ger jag mig på en liten återblick på vår moraviska julresa. Jag ”plockar” lite bland bilderna jag tog.
Katedralen, som är en viktig del av Brnos signalement, sticker upp sina mörka spiror i vinterhimlen.
Det här vackra huset kan jag tyvärr inte identifiera, men jag minns att det befinner sig ganska nära hotell ”Europa” där familjen Zalesky hade sitt europeiska basläger.
Det stora centrala torget Náměstí Svobody (Frihetstorget) påminner mig inte så lite om Zagrebs Trg Bana Jelačića.
Julmiddagen åt vi uppe i Myslivna (på tyska Jägerhaus):
Därifrån såg vi ner i ett glimmande ”Brno by night” med fästningen Špilberk som ”kronjuvel”.
