Senast jag satte min fot i denna vackra sydmoraviska stad var i september. Då var det ännu sommar i luften och man kunde gå med lätta steg utan jacka upp- och nerför de smala gatorna i den lilla staden ovanför vinodlingarna och man kunde sitta ute och äta och dricka utan någon som helst heroism.
Nu var det andra bullar som satt i högsätet. En bister snål vind klämde ihop varje flaneringsförsök till ett sammanbitet stretande längs gator och torg.
Och ändå var det lika vackert som sist och vi ville ju se allt detta vackra, om inte annat så för att spara för minnet eller fotografiet. Här en vy över huvudtorget:
Bortom Mikulov höjer sig berget Svatý kopeček u Mikulova, ett slags Monte Calvario eller Via Dolorosa med Kristi lidandes olika ”stationer”.
Alltsammans behärskas av det mäktiga ljusa slottet som utgör stadens själva ”grundben” och dess silhuett mot himlen.
I Mikulov finns också en vacker synagoga, men någon judisk församling finns sedan andra världskriget inte längre på denna plats.
