Blogg

Drömmens (lilla trotsiga) förverkligande

Ett kvarter ifrån ”de-Chirico-fasaden”, som jag visade i mitt förra inlägg, har någon eller kanske snarare några förverkligat sin dröm liksom på trots mot den trötta skavda verkligheten omkring. De har mitt i den omgivande slitna gråheten stoppat in en ny vit våning, vit rätt igenom som en sockerbit eller ett litet sommarmoln. På lösan sand? Kanske, men möjligen ändå inte. Betongstrukturerna eller järnbalkarna eller vad det nu är som håller upp hushelheten är kanske hållbara. Djärvt och utmanande ser det i alla fall ut.

Baksidan:

Framsidan:

Drömmens boningar och verklighetens

När vi går till de stora öppna områdena vid moskén, måste vi alltid ta oss genom tunneln under den brusande trafikleden Slavonska avenija. Strax innan vi slinker in i det mörka hålet brukar jag kasta en blick på ett slags muralmålning på en av husfasaderna på andra sidan.

Nästan som de Chirico, tänker jag då och så går vi in i tunneln. Ute i ljuset igen kan jag titta närmare på de vackert målade husfragmenten:

Jag läser också orden på väggen. Det första förstår jag förstås… och det sista ”estrih”, för det är nästan exakt som tyskans ”Estrich” och det betyder ”golvbeläggning” ungefär. De andra har jag nu försökt slå upp i mitt tysk-kroatiska lexikon:

boja=Farbe (färg)
ljepilo= Klebstoff (klister)
žbuka= Mörtel (murbruk)

Det näst sista hittar jag inte. Jag beundrar de avbildade hushörnen en gång till och så vänder jag blicken in mot gården, mot verklighetens fasader. Klick (fast ljudlöst)!

Ur ”Hölassen”

Antenner i regn kom hit för några dagar sedan och jag läser ivrigt längs antennerna. Andra varvet pågår nu.

Jag har erbjudit en dalmatisk clementin åt räven på utsidan och han säger kanske inte alls något om ”surt…” utan verkar frimodig och ung. Egentligen hade jag tänkt läsa ett helt annat ställe för er, men nu när jag talar om räven och nu när översättarens hälsning handlar om räven, vill jag läsa de sista raderna ur bokens sista dikt Hölassen:

Åh denna värld.
Resväskorna packade.
Sjung för den sommargylling,
dansa för den, rävunge,
hejda den.

(Och jag som vet så mycket om rävungar.)

Ni har säkert sett på bokomslaget att det är Adam Zagajewski som skrivit dikterna i antologin och att det är Anders Bodegård som örversatt dem. (Förlaget är Norstedts.)

”Pausbild”

Under helgen har jag haft någon form av teknisk störning här under pausträdet. Möjligen kommer tekniken eller otekniken att skapa fler problem; jag är ytterligt misstänksam mot hela detta förvirringsspel, som jag har så oändligt lite att sätta emot, men jag prövar med att lägga in ett slags ”pausbild” i alla fall, så får vi se…

Bilden är tagen härom kvällen från spårvagnen (nummer 3 eller 13) i riktning från ”fakulteten” och hemåt mot Hvarska. Den stora öppna platsen är Hrvatske bratske zajednice, vilket väl ungefär betyder ”den kroatiska brödragemenskapen” (kanske behöver översättningen rättas till). Platsen består av en jättelik gräsbevuxen rektangel med flaggor i två halvcirklar, kroatiska flaggor och Zagreb-banér och en mindre obelisk. I mörkret ser man bara tomrummet. Här, på översta bilden, kan ni förresten se monumentet i dagsljus.

PS. Salongen har vaknat upp igen efter vintervilan.

Karl-Markus Gauß: Hundätarna i Svinia

Med anledning av en kommentar, som plötsligt dök upp under ett gammalt inlägg här under pausträdet, tar jag fram min korta text om Karl-Markus Gauß’ bok Hundätarna i Svinia, som för snart två år sedan publicerades i Hufvudstadsbladet (artikeln finns inte på nätet):


bokmässan i Göteborg 2009

Karl-Markus Gauß
Hundätarna i Svinia, 2009
(Die Hundeesser von Svinia 2004)
Översättning: Per Nilson
119 s. perenn

För en och annan kan Europa te sig som en nästan till leda utforskad och kartlagd kontinent och man frågar sig om det alls finns något kvar att upptäcka här. Då är det kanske dags att ta på sig Gauß-glasögonen och följa en egensinnig upptäcksresande in i de hemligaste skrymslen som vår världsdel ännu gömmer på.

För lite mer än ett år sedan stötte jag första gången på den österrikiske essäisten Karl-Markus Gauß. Jag läste den då nyöversatta ”De döende européerna”, en bok om fem av Europas krympande minoriteter. Kapitlet om sefardernas Sarajevo berättar om sefardiskan som ”ett levande museum över spanskan” och om en plats i världen där judar och muslimer under långa tider levt sida vid sida i sämja. Gottscheetyskarna i Slovenien är den andra folkspillran som presenteras. Gauß går genom nästan folktomma byar med namn som Verderb och Verdreng, ett slags ödets namn. Hos de albansktalande arbëresherna i Syditalien och de slaviska sorberna i östra Tyskland slår han sig också ner för en tid. I slutkapitlet gör Gauß en resa bland arumänerna som lever spridda över Balkan, ett folk som räknar Alexander den store till de sina.

Gauß förbinder på ett ovanligt fruktbart sätt resande och skrivande med varandra. Hans texter ger en tydlig känsla av närvaro på platserna han skildrar och bland människorna han möter där. I ”Hundätarna i Svinia” går resan till Slovakiens östligaste utkanter, till den mest föraktade zigenska minoriteten där – degesi, hundätarna. Som ”utomstående” tänker vi oss väl ofta zigenare som en enhetlig folkgrupp och vi vill gärna tro att en del av problemen löses genom att vi – simsalabim – använder ordet ”romer” i stället för ordet ”zigenare”. I Gauß’ bok får vi stifta bekantskap med de tre zigenska kasterna ”roma”, som står högst (”roma” betyder ”människa”), ”ciganik”, som befinner sig i mitten och kasten ”degesi”, som är underst och som betraktas som oren av de andra båda.

Vi får historiska återblickar in i den kommunistiska tiden. Då riskerade zigenarna visserligen inte att bli attackerade av skinheads, men de frånkändes i stället rätten att vara en egen folkgrupp med egna traditioner och ett eget språk och deras bosättningar jämnades med marken och de placerades i proletära bostadsområden och tvingades till anpassning. Ett okänt antal av kvinnorna tvångssteriliserades av ”omtänksamhet”.

Gauß berättar historien om bostadsområdet Lunik IX i en utkant av staden Košice. Länge fick stadens centrala delar förfalla och beboddes till sist uteslutande av zigenare. I början av 1980-talet hade ett slags mönsterförort byggts för tjänstemän och officerare och inflyttningen hade börjat. Ungefär samtidigt bestämde man sig för att restaurera den gamla innerstaden. I hast drevs zigenarna ut ur centrum och hänvisades till Lunik IX. Tjänstemännen flyttade därifrån till innerstan och inom loppet av några år förslummades Lunik IX, eftersom zigenarna inte lyckades anpassa sig till ett boende i de jättelika anonyma höghusen. Snart undvek alla andra Košicebor stadsdelen.

Den slovakiska färden för oss också till andra minoriteter än romerna. Gauß träffar eller hör talas om ungrare, tyskar, judar och rutener och han visar ortnamnens växlingar mellan språken genom århundradena. Košice heter till exempel Kassa på ungerska och Kaschau på tyska. Men snart letar sig berättarflödet tillbaka till huvudfåran: zigenarnas och då särskilt degesis prekära belägenhet och den ”oheliga” oro den sprider omkring sig: Delegationer från EU besöker slumområdena och fylls av fruktan för att de utfattiga och förfallna människorna från gettona en dag ska komma ”hit”.

Bokens senare del handlar om Svinia, en ort i östra Slovakien, vars ena utkant är befolkad av degesi som lever i obeskrivligt armod. De har glömt allt de kunnat, de har ingen historia, ingen tidsuppfattning – de vegeterar. Det pågår hjälpprojekt, men ännu återstår nästan hela vägen till ett värdigt liv för dessa människor.

PS Här är en länk till förlaget perenn som givit ut boken. Så vitt jag vet finns det fortfarande några exemplar kvar.