Blogg

Om en vecka eller möjligen två (jag hindras just nu från det mesta av en elak förkylning) kommer råöversättningen av Herta Müllers essäsamling Hunger und Seide att vara färdig. Sedan vidtar putsandet och frågandet och kontrollerandet och omskrivandet av svaga partier.

En av de sista essäerna handlar om zigenarnas situation i Rumänien, förr och nu. Essän är uppdelad i ett antal mindre avsnitt med var sina rubriker. Jag vill läsa ett av de kortaste för er som helhet:

Inte ens en höna

Varken de döda eller de överlevande från förintelselägren nämns i den officiella rumänska historieskrivningen. Kapitlet ”Järngardet”, den rumänska fascismen, ligger som en kollektiv minnesförlust över landet. Och det faktum att förintelselägren i Transnistrien stod under rumänsk ledning. När det gäller den saken är folk och regering eniga: Man går tigandets omväg, på frågor reagerar man aggressivt. Bara national-chauvinistiska tidningar talar gärna om det. I dem blir Antonescu rehabiliterad och gjord till den store rumänske hjälten. Antonescu dömdes 1945 till döden. Vid processen, när han tillfrågades om deportationen av zigenare och judar, sade han: ”I mitt hem blev inte ens en höna slaktad.”

Om någon vecka kommer en serie om sydslaviska författarskap att inledas i Salongen. Texterna är skrivna av svenskstudenter från universitetet här och jag ser dem – bland annat – som en introduktion för en svenskspråkig läsekrets (där jag själv ingår) till den sydslaviska litteraturen, både äldre och nyare. Nu under våren kommer jag låta detta vara ett ”kompakt” skeende, men jag hoppas att det även längre fram då och då ska komma in spridda bidrag till serien.

En av texterna i serien kommer att handla om Tin Ujević och igår arbetade jag tillsammans med Mišo Grundler, den textens författare, med en försöksöversättning av en dikt av Ujević. Här följer nu först originalet:

Igračka vjetrova

Pati bez suze, živi bez psovke,

i budi mirno nesretan.

Tašte su suze, a jadikovke

ublažit neće gorki san.



Podaj se pjanom vjetru života,

pa nek te vije bilo kud;

pusti ko listak nek te mota

u ludi polet vihor lud.



Leti ko lišće što vir ga vije,

za let si, dušo stvorena.

Za zemlju nije, za pokoj nije

cvijet što nema korijena.

Och detta är översättningsförsöket, som jag gärna vill att ni kritiserar och förbättrar, om ni har några idéer:

Lekboll för vindarna

Lid utan tåren, lev utan gallan,
din olycka bär i ordlöshet.
Tåren är fåfäng, din åkallan
mildrar ej drömmens bitterhet.

Ge dig åt livets rusiga vind
och låt den dig svinga.
Som ett löv i en virvelvind
uppåt i galenskap tvinga.

Flyg som lövet i vind så strid,
själ, ty detta är din egen sfär.
Ej för jord, ej för frid
är du rotlösa blomma här.

Och som stöd för den som inte kan kroatiska och som vill ha lite distans till försöket ovan finns en tysk tolkning av dikten (som vi i och för sig har lånat några saker av). Jag vet tyvärr inte vem översättaren är, men här finns ändå lite upplysningar.

Spielzeug der Winde

Leide tränenlos und ohne Wehen,
sei unglücklich mit ruhigem Willen.
Eitel sind die Tränen, und das Flehen
wird deinen bittren Traum nicht stillen.

Ergib dich trunknem Lebenswind
und lass von ihm dich schwingen;
vom wilden Sturm, vom Wirbelwind
dich in die Höhe zwingen.

Flieg wie Laub, von dem Wirbel getrieben,
für den Flug bist du, Seele, gemacht;
wurzellos ist die Blume geblieben,
nicht zur Ruh’ in die Erde gebracht.

Låt oss läsa – ursäkta predikotonen – Joachim Ringelnatz’ dikt om den lilla stenen som glad rullar nerför berget och plötsligt mot sin vilja växer sig till en allt större snöboll. Det stora snöbolleriet stiger den åt huvudet, den tror sig vara och är en lavin, river med sig hus och träd. Och så rullar den till sist ner i havet och sjunker till botten som liten sten.

Der Stein

Ein kleines Steinchen rollte munter
Von einem hohen Berg herunter.

Und als es durch den Schnee so rollte,
Ward es viel größer als es wollte.

Da sprach der Stein mit stolzer Miene:
’Jetzt bin ich eine Schneelawine’.

Er riß im Rollen noch ein Haus
Und sieben große Bäume aus.

Dann rollte er ins Meer hinein,
Und dort versank der kleine Stein.

Joachim Ringelnatz (1883-1934)

havet