Vi hade tågbyte i Florens (ja, i Prato också) på vår resa från Bologna till Siena, så vi passade på att gå några steg i den sköna staden och insupa lite marmor-bellezza och Arno-vyer. Vi gick in i staden och slog en standardlov runt de centrala delarna och kastade vykortsblickar hit och dit: Duomo, Battistero, Campanile di Giotto, Palazzo della Signoria, Ponte Vecchio… Lite ytligt, men härligt ändå. Efteråt kände jag att jag fått mina inre florentinska bilder upputsade och förstärkta.
Min skrivare slutade plötsligt att fungera härom kvällen och jag rotade runt på nätet efter någon uppdatering, som det snart visade sig att jag ändå inte förstod mig på att utnyttja.
Idag gick jag i stället ner i fläktaffären i bottenvåningen på huset där jag bor och berättade om mitt skrivarelände för Davor, sonen i fläktfamiljen. Han visade mig genast till Joško, en vän till honom som har ett slags ”data-affär” några hus bort här på Hvarska. Jag packade ner skrivare och dator i min resväska och drog tillsammans med Londi iväg till denna affär. Där möttes jag av en ung kvinna och strax började jag berätta för henne om min skrivares uppförande, men nästan genast såg hon sin kompetens överskriden, så hon följde mig i stället ut på gatan, runt huset och ner i en källarlokal på baksidan.
Där inne satt Joško och fyra andra män; tre av dem såg ganska udda ut, en haltade flåsande omkring med svettigt ansikte och blicken riktad mot golvet, en var lång som en stör, hade långt gråstripigt hår och såg lite allmänt förvildad ut, en var livrädd för Londi och blängde aggressivt och klängde upp mot ena väggen och slog omkring sig. På den långes bord stod en rad med höghalsade flaskor, mest rakija verkade det som. Nå, Joško tog sig raskt och målmedvetet an mina apparater. Det visade sig snart att han inte var bekant med mac och allra minst en mac som vägrar tala annat än svenska. Jag höll ett öga på Londi så att den rädde inte skulle löpa amok och så översatte jag olika kommandon till halvdålig engelska. Joško arbetade envist på och efter så där en och en halv timme hade han avinstallerat skrivarens mjukvara och sedan nyinstallerat den. Han testade att skriva ut något och se, det fungerade! Jag var oerhört lättad förstås och frågade vad han ville ha betalt för detta. Joško tittade på den långe och så suckade de båda och himlade lite med ögonen och den långe gjorde en vag gest mot flaskorna. Joško sa att, nej, vi kan inte ge några kvitton. Nehej, sa jag, men jag kan väl betala ändå? Då pekade den långe på flaskorna igen och föreslog att jag skulle köpa en flaska rakija eller kanske coca-cola, om jag hellre ville det. Nej, tack, sa jag, jag kan inte bära något mer, men jag vill gärna betala och så drog jag upp 100 kuna är plånboken och räckte sedeln till Joško och frågade om det kanske ändå var för lite. Nejdå, sa han, det är för mycket. Behåll pengarna, sa jag och så gick Londi och jag ut med resväska och allt. Slutet gott allting gott hade man kunnat säga om slutet bara varit gott, men tyvärr signalerade skrivaren ”error” när jag testade den hemma. Så jag får väl köpa en flaska rakija av de här herrarna till slut.
Trieste är omgivet av små slovenska byar, både nere vid havet och uppe på höjderna. En av dem är Kontovel eller Contovello. Under min eftermiddag i Trieste lyckades jag nerifrån hamnen se en skymt av denna by. Ni ser att den sitter där uppklättrad på berget ovanför stupet mot havet:
Umberto Saba har skrivit en dikt om just den utsatta positionen hos Kontovel. Kliver man fel i trappan så hamnar man i det ändlösa havet.
Contovello
Un uomo innaffia il suo campo. Poi scende
così erta dal monte una scaletta,
che pare, come avanza, il piede metta
nel vuoto. Il mare sterminato è sotto.
Ricompare. Si affanna ancora attorno
quel ritaglio di terra grigia, ingombra
di sterpi, a fiore del sasso. Seduto
all’osteria, bevo quest’aspro vino.
En dag tog vi bussen från Alexandras stadsdel San Vitale och åkte till ändhållplatsen där kullarna börjar. Vi hade matsäck med oss och solen sken och vi gick uppåt uppåt ända tills landskapet öppnade sig framför och under oss. Omkring oss hade vi Gessi Bolognesi. Vi gick utmed höjdryggarna och såg ner i ett slags dalar som på slaviskt vis kallas ”doline”. Därnere, särskilt i skuggiga lägen, låg snön. Uppe hos oss hade solen smält undan nästan allt det vita. I en backe förvandlades våra skor till jättelika lerhovar, bara Londi gick lätt och bartassad.
Dolina della Spipola:
Någon dag innan jag gav mig ut på min vinterresa talade jag lite om Trieste här, om hur okänd och samtidigt välkänd staden var/är för mig och citerade en dikt av Umberto Saba. Nu har jag varit där. Jag har gått omkring på dess gator och vid Canal Grande, suttit på Caffè San Marco och Buffet da Pepi och jag har sett ut över havet både från höjden ovanför och från Piazza Unità d’Italia. ”Trieste ha una scontrosa grazie” (Trieste har en vresig charm), säger Saba. Nej, ”vresig” kanske inte är någon bra översättning: ”motspänstig”, ”taggig”? I alla fall känns den raden helt sann. Det är den här vrestaggigheten tillsammans med det (ex?-)kosmopolitiska och havet som gör Trieste till, ja, Trieste eller Triest eller Trst – och ursäkta, en tröst för en trast. Jag börjar nu med havet:
från höjden vid Opicina
från Piazza Unità d’Italia
≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈mare≈≈≈≈
Det kommer att bli mer Trieste här också från framtida resor, för hit vill jag återvända och nu har jag förstått hur nära det är till Trieste härifrån Zagreb till och med för en dam med hund utan bil.