Blogg

Min kroatiska befinner sig sedan ett tag på en platå, en låg platå. Sedan februari har jag ingen lärare längre och egentligen borde jag se mig om efter en ersättare, men jag har liksom ingen tid. Både arbete och nöjen kräver mycket och så sover jag ju ibland också.

Den här morgonen faller ett milt vårregn. När Londi och jag kom ut för vår runda såg vi vår granne Stanko stå och röka i barens uterum. Han vinkade lite så vi gick också ”in” där. Baren var stängd, men på ett som ni anar ganska öppet sätt. Stanko har förlorat ett ben och har svårt att stå stilla utan stöd – mot någon vägg till exempel. Och att gå och röka i regnet är också svårt. Vi pratade lite om det ena och det andra på vår speciella blandning av tyska och kroatiska. Så stannade Stanko upp i samtalet och sa något i stil med: ”men ni har väl andra planer än att stå här och prata med mig”. ”Imam vremena”, svarade jag och var i hemlighet stolt över att jag fick tag i frasen så där direkt utan att behöva rota omkring i skallen: ”Jag har tid.” Stanko skrattade och ritade en liggande åtta i luften och sa ”Ewigkeit”.

Nu är Londi och jag hemma och har ätit frukost. Jag har också tittat lite i mina kroatiska lektionsanteckningar och då upptäckte jag den här frasen från den allra första lektionen som väl ägde rum för så där ett år sedan: ”Imaš li vremena danas?” (Har du tid idag?) Så lång tid tog det alltså innan jag lyckades använda den i ett naturligt sammanhang.

Från borgen i Bled såg vi Triglav, Sloveniens högsta berg.

ospektakulär bild av Triglav, som alltså befinner sig något åt vänster i fonden

Förresten är det en stiliserad Triglav som smyckar den vit-blå-rödrandiga slovenska flaggan:

Triglav betyder den trehövdade (ni som följer den här bloggen är i och för sig rätt vana vid ordet/ordelementet ”glav”, så förklaringen är kanske onödig: Glavni kolodvor=Hauptbahnhof, glavica karfiol=blomkålshuvud) och det anspelar på en gammal slavisk guddom. Jag säger slavisk och inte slovensk för att den har lämnat spår även i andra delar av den slaviska världen. I Theodor Fontanes roman Der Stechlin, som utspelar sig i Brandenburg finns till exempel en Fräulein von Triglaff. Och Fontane som gärna betonade det slavisk-vendiska arvet i de här trakterna valde säkert inte det namnet på måfå utan som en anspelning på denna guddom, som hade många kultplatser både i Brandenburg och Pommern:

Triglaw, auch Triglav, Triglaf oder der Dreiköpfige genannt, ist ein slawischer Kriegs- und Stammesgott, welcher von den Pomoranen besonders in Wollin und Stettin, später auch in Brandenburg verehrt wurde. Über den Kult des Triglaw berichten vor allem drei Biographien des Bischofs Otto von Bamberg, der in den Jahren 1124 und 1128 zwei Missionsreisen in das Gebiet der Pomoranen unternahm. In der älteren Literatur wurde Triglaw auch als weibliche Gottheit dargestellt.