I början här när jag inte förstod vad någon sa till mig, så svarade jag på något annat språk – oftast engelska eller tyska – och sa att jag inte förstod kroatiska. Sedan kom tiden då jag sa ”ne razumijem hrvatski”, men dessa ord satte nästan alltid punkt för samtalet, åtminstone ett på kroatiska, så jag började fundera på ett nytt standardsvar. Det blev ”razumijem samo malo hrvatski” (”bara lite” alltså). Även den frasen fungerade som ett slags broms om än inte lika vass, bara de tålmodigare eller modigare fortsatte att prata trots hindren som ställts i utsikt och ibland förstod jag vad som sas en lång stund i sträck. På sista tiden – när jag känner att jag behöver varna för min språkliga begränsning – har jag börjat säga ”ne razumijem sve” (”allt”) eller för att göra det lite snyggare ”nažalost ne razumijem sve” (”tyvärr”). Det är visserligen i kaxigaste laget att säga ”jag förstår tyvärr inte allt” för det låter som om jag vore nära att förstå allt och detta har då och då försatt mig i situationer då jag känt att ”samo malo” hade varit mer passande att säga. Men inte alltid för på ett smygande sätt blir ”ljudkulissen” omkring mig undan för undan alltmer genomskinlig, trots att jag inte bedriver några studier värda namnet och trots att jag är i just den ålder jag är.
Blogg
Systersjöar
"lånta fjädrar"
Bohinj är helt annorlunda än Bled. Båda är förunderligt vackra, men där den enas (Bleds) skönhet består i själva det intensiva mötet mellan kultur och natur, är den andras (Bohinjs) helt natur, eller i alla fall nästan: I ena änden finns en byggnad alldeles vid vattnet, Johanneskyrkan, den enda vid denna vilda sjö.
Svenska krusbär
Låt oss börja denna onsdag med några friskt vassa ord av Carl Jonas Love Almqvist:
Vem är väl den på jordens vida rymd, som njutit smaken
av krusbär och av stora, söta, röda stickelbär
och som härvid ej ropar ut: jag aldrig smakat maken!
Mot det en skeppslast dumma apelsiner intet är.
Själv pomeranser
jag föga anser.
Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har!
ur Sesemana
Bittida en blå majmorgon strövade Fredrika Bremer…
Jag är tillbaka hos Klara Johanson igen
och härom dagen läste jag det här lilla avsnittet ur kapitlet ”Vandrerskan” I K.J. själv tillsammans med studenterna i litteraturkursen här:
Bittida en blå majmorgon strövade Fredrika Bremer ut ur en liten stad i Georgia, villig att följa landsvägen var den bar hän. ”Jag gick allena; allt var tyst och stilla, men mitt hjärta sjöng. Vad jag under hela min ungdom hade önskat och längtat till; vad jag ansett mig vara mer än någon annan stängd ifrån, – en levande bekantskap med livets mångfaldiga gestalter, det hade nu blivit mig till del, blivit det i ett ovanligt mått. Vandrade jag icke nu fri – fri såsom få äro det – i den fria, stora, nya världen, fri att se och lära känna allt vad jag ville? Var jag icke lätt och ledig som en fågel? Min själ hade vingar och hela världen var min!…”
Detta var grundstämningen i alla hennes reseår. Vår och morgon och en ny värld hade – äntligen – fullt vaknat i henne själv, ”en hemlig glädje och ett hemligt hopp” lyste i hennes hjärta, och ville hon i den kortaste formel sammanpressa detta överflöd, då utbrast hon: ”Jag lever”.
Det här är vackra rader fulla av livsglädje, tänkvärda för var och en som inte har för tunga bördor – ja, kanske också för den som har för tungt att bära. Plötsligt kommer jag att tänka på en man jag mötte på ett tåg ganska nyligen. Han hade ett svårt öde, men med vilken lätthet och glad kraft han bar det! Någon gång längre fram ska jag berätta om honom här.
Till källorna
För några år sedan försökte jag leta mig fram till Elbes/Labes källor någonstans i Riesengebirge/Krkonoše. Jag fann vatten.
Min flod här är Sava och dess källor finns i Slovenien någonstans ovanför den vackra sjön Bohinj eller Bohinjsko jezero, ett stycke väster om Bled som vi har pausträdstittat en del på under de senaste dagarna.
en diskret flik av Bohinj
Från Bohinj går man uppåt i en ganska trång dal utmed den unga vilt brusande Sava
tills man stoppas av en grind alldeles under Slap Savice som kastar sig nerför klippbranten:
Ovanför avtecknar sig en karg bergsrygg med taggar av frostklädda granar mot himlen:
