Blogg

Sensommardagar

Vi har vackra klara dagar här nu med höga blå himlar och kyliga morgnar. Kanske får vi tillbaka den riktiga sommaren för några dagar igen, men det vi inte förrän vi upplever det. Igår gick Londi och jag en lång runda bland sjöarna i den jättelika parken Maksimir – Sydösteuropas största, ni vet – tillsammans med Steph och Maks. Hundarna, särskilt Londi, badade en hel del, fastän det är förbjudet, men det där med tillåtet och förbjudet är ett sinnrikt spel som man får lära sig att balansera i. Jag tror jag kan det ganska bra, ja, jag kan ibland till och med se fördelar med vissa förbud. De gör att man rör sig försiktigare och man låter bli att ta för sig så där brutalt.

Av någon anledning har sjöarna i Maksimir inga namn utan nummer. Jag ser det som min uppgift att så småningom ge dem namn.


kanske är detta nummer tre…


Londi och Maks

Annars strövar vi mest omkring här hemma i våra kvarter. Londi letar bröd och jag plockar valnötter och ibland nyper jag av en druva som hänger ut på ett frestande sätt. Då och då tittar jag på ett litet hus med vinberså vid Kornatska ulica. Ja, det är alltså bara en halvan som är till salu. Jag vill inget särskilt med detta, men lite nyfiken är jag på vad det kan kosta.

Ögonblick i Augsburg

För lite drygt en månad sedan satte Londi och jag en förmiddag ner våra fötter och tassar på Augsburgs gator. Vi kom från den lilla schwabiska hålan Treuchtlingen, där vi tillbringat natten.

Om Augsburg visste jag inte mycket: det är en av Tysklands äldsta städer och den är belägen i Schwaben, det stora handelshuset Fugger hade sin stamort där, ja, och det är vackert där. Jag mindes också något dunkelt om die Fuggerei, världens äldsta ”Sozialsiedlung”. Och så skulle där finnas en flod. Detta var hela mitt vetande, men jag tyckte att detta lilla innehöll lockande ting, så jag bestämde mig för att vi skulle tillbringa några timmar här. Så vi klev in:

Vi följde först en ganska tråkig rak gata, men ganska snart var vi inne i själva stadslabyrinten. Det var hett och lite störande var de många byggarbetsplatserna som brumma och mullrade. På några ställen såg jag att affärerna erbjöd Baustellenrabatt, vilket väl var en klok idé.

Det hade hunnit bli lunchtid så jag bestämde att vi skulle slå oss ner vid ett bord i ”Gasthaus zum weissen Hasens” uteservering. Jag valde Maultaschen – vi var ju i hjärtat av Schwaben – och Sauerkraut och till det drack jag Hasen-Bräu. Till Londi släppte jag ner några Maultaschen-bitar och så fick hon vatten.

Vi satt kvar ganska länge och tittade på folk och Londi passade på att låta sig klias och klappas. Sedan gick vi en sväng till och jag passade på att ta en riktig Augsburg-bild med Perlachturm och Rathaus:

Efter det påbörjade vi promenaden tillbaka, satt lite under höga lummiga träd i en park, och så var vi vid stationen igen. Vi steg på ett tåg med destinationen Villach.

Nu har jag läst lite om Augsburg, så jag vet att jag missade det mesta, men det kan kanske bli en nästa gång. Jag kan berätta att staden grundades år 15 f.Kr., att den grundades under kejsar Augustus’ tid. Floden jag tänkte på är egentligen tre floder: Lech, Wertach och Singold – vilket sagonamn! Ja, och Augsburg har fler broar än Venedig. Här kan man läsa massor om staden.

Nyinflyttad

Minns ni det lilla knuttimrade huset på Zlarinska ulica, det med bara tre väggar? Plötsligt fick det en ljuskrona i taket och knallgrönspirande gräsmatta vid sin sida. Vi hamnade hos Beckett och Krapp’s last tape när vi samtalade om detta hus i början av juni. Jag tänkte mig allt möjligt fantastiskt för dess framtid. Nå, imorse gick Londi och jag förbi där och då såg vi eller i alla fall jag att huset fått en oväntad invånare, en amerikanare, skulle man kunna säga. Hm.


ursäkta bildens bleka dålighet

Stilla morgnar vid Trave

Londi och jag har hunnit få vissa rutiner under våra tågresor genom Europa. En sådan är morgonpromenaderna längs Trave i Lübeck. Den här sommaren tog vi en sådan i mitten av juli och en i mitten av augusti.

Det är vackert och stilla vid Trave i sommarmorgonen. Världen är en vattenspegel med grön ram.

Vi tar oss ner till floden genom ett litet hål i buskaget nedanför Lindenplatz. En stig för oss under en bro och sedan följer vi en stig utmed floden, en stig som hålls i schack mellan en betongmur och ett järnstaket. Över oss lutar sig nässlorna. Vi möter aldrig någon här.

Med tåg genom Thüringen

Ibland fotograferar jag för framtiden. Ja, det gör man väl alltid, men ofta har man ändå en fot i nuet, man vet något om det man gör. Om man bara fotograferar för framtiden så tar man bilder som man hoppas ska säga en något längre fram, fastän de i ögonblicket är helt stumma. Här är en sådan bild:

Ja, det är inte huset jag avbildar utan texten Camburg (Saale) som jag ur mitt då hoppas ska säga mig något längre fram. Ja, helt fel att stiga av i Camburg hade det säkert inte varit. Staden har rötter in i 1000-talet och det finns vackra gamla hus och en borg, men Londi och jag susade förbi – på väg söderut den här gången. Det var i augusti.

Och här då?

Ja, här rör jag också vid det förflutna. I Rudolstadt var jag en gång för kanske tjugo år sedan – barnen var små och jag tänkte då på att stadens namn hade med Rudolf att göra. Och nu for vi förbi, medan jag i minnet vagt anade en plats med en bänk under ett träd en sommar för länge sedan.

Vidare genom Thüringen, för det är i Thüringen som allt det här händer eller förblir händelselöst.

Probstzella – namnet flyttar mig ungefär trettio år tillbaka i tiden. Jag reste förbi här under mitt år i DDR. Detta var en gränststation, jag for förbi här en natt. Allt var grällt och genomsökande belyst. Jag känner fortfarande en hemlig skräck inför namnet Porbstzella.

Nach dem Ende des Zweiten Weltkriegs befand sich Probstzella an der Südgrenze der Sowjetischen Besatzungszone, ab 1949 der DDR. Seit 1954 gehörte der Ort zur 5-Kilometer-Sperrzone, was Besuche von anderen DDR-Bürgern nahezu unmöglich machte.