Blogg

Jag faller in i en målning av Roj Friberg

Bodil Z

Ibland tränger sig konsten in framför verkligheten. En morgon gick jag en liten sväng med Londi längs en stig ovanför den slovenska byn Olimje. Plötsligt hade vädret slagit om från sommarsol till evighetsregn i grönt. Medan Londi gjorde annat såg jag en salamander slinka in i ett jordhål. Och jag såg gröna naturgardiner och fläckar och droppar:

Då tänkte jag: ”Detta är en skogsmålning av Roj Friberg." (Jaja, den här länken visar kanske inte det jag menar, men leta vidare och ni kommer att finna något hängande grönt, fuktigt och dunkelt.)

Kostanjevica – klostret

Bodil Z

Ett tuppfjät söder om den lilla staden Kostanjevica ligger ett magnifikt kloster inbäddat i grönskan. Vi kom dit strax före kvällningen:

Om ni undrar över de mörka gestalter som skymtar här och där, så kan jag berätta att de ingår i en permanent(?) utställning av modern skulpturkonst. Jag tycker att de gör sig bättre ute i landskapet, där det uppstår ett slags harmoniskt samspel mellan skulptur och natur, än invid klostrets murar. Där är effekten av mötet snarare förfulande än förskönande. Men andra tycker uppenbarligen annat.

Vid floden

Bodil Z

Jag har hört att de flesta växer ifrån Hermann Hesses Siddhartha. Man säger att det är en ungdomsbok, en bok för den ännu sökande människan. Det där sista är nog sant, hur det är med det första vet jag inte. Jag är ”den ännu sökande människan”, så Siddhartha fortsätter att tillhöra mig och jag fortsätter att tillhöra Siddhartha. Nästan varje gång jag står på en bro och med ögonen följer en flods lopp står det klart för mig. Jag begrundar detta eviga i att floden hela tiden är densamma medan vattnet ständigt byts till ett annat och jag tänker på färjkarlen Vasudeva och på det som floden genom de många långa åren har lärt honom. Han säger till Siddhartha:

Das Zuhören hat mich der Fluß gelehrt, von ihm wirst auch du es lernen.

Nu står jag – i tanken – på en bro i Kostanjevica och blickar ut över Krkas vatten bort mot kröken, där allt verkar försvinna. Helt stilla anar jag också detta att Krka just här sluter en ring.

Och under mig strax intill bron är marken beströdd med, ja, nästan helt täckt av alla de rosa blomblad som nyss fallit från träden.

Svete Gore

Bodil Z

Jag har under en stor del av mitt liv känt en dragning till vandringsleder och vallfartsorter, kanske ibland mer med hjärtat än med fötterna, men fötterna vill förstås också gå. Då och då när jag följer sådana här stigar eller vägar tänker jag att var och en av dem är ett stycke av samma väg och att om jag skulle bestämma denna vägs sträckning eller ge den ett namn skulle jag nog helst vilja kalla den för vägen från Santiago de Compostela till Samarkand.

För någon dag sedan befann jag mig strax före kvällningen återigen på denna väg från Compostela till Samarkand. Jag gick inte många steg längs den, men jag kom till en helig plats, en uråldrig vallfartsort på den lilla bergsryggen Svete Gore som med sina fem kyrkor blickar ut över det böljande slovensk-kroatiska gränslandet vid floden Sotla.

Här uppe finns rymd och vidd för tankar och ord om liv och död på ett helt annat sätt än nere i vardagsbruset och vimlet. Allt här är öppet mot alla tider och mot evigheten.

Kostanjevica

Bodil Z 3 kommentarer

Härom dagen, när vi ännu levde i de härliga solskensdagarna, fick jag lära känna den lilla slovenska staden Kostanjevica na Krki, en av Sloveniens äldsta, en förförisk liten stad helt innesluten i en båge som floden Krka gör här, en båge som blir till en ring. Här och där korsar en träbro flodens vatten. Och alltsammans är omgivet av den ljuvligaste grönska.

Det mäktiga klostret visar jag en annan dag, annars drunknar vi i bilder.