Petra Hůlová är en spännande och svårfångad författare vars böcker då och då korsar min väg utan att jag egentligen styr så mycket i detta. För något år sedan läste jag den till Mongoliet förlagda romanen Allt detta tillhör mig. En text som redovisar denna läsning finns i Salongen. Och nu har jag fått romanen För medborgarnas bästa i mina händer. (Jag har alltså bara läst ungefär hälften hittills.)
Berättaren är en underlig halvt autistisk ung flicka som tror på kommunismen på ett naivt och absolut sätt och detta perspektiv kastar ett ironiskt och ibland cyniskt sken över hela romanen som behandlar kommunismens slutfas, sammetsrevolutionen och en rad samhälleliga och mänskliga urspårningar som skedde efter denna. För att ge ett smakprov på hur berättaren låter och vad som skildras, vill jag citera ett lite längre stycke:
När vi flyttade till Krakov fanns det nästan inga näsdjur där. Men det gjorde det efter fyra fem år. Allt eftersom nybyggarglädjen avtog och Krakovs rykte i resten av Tjeckoslovakien försämrades blev det svårare att värva entusiaster, och kvaliteten på dom som flyttade till staden började sjunka. Folk lät sig inte tvingas längre, den socialistiska regimens grepp höll på att ge efter, så det kom inte på fråga att flytta hela befolkningar som det stod i ingenjörernas gamla planer. Det var inte bara det att man måste mätta fabrikernas arbetskraftshunger med kriminella element, att skicka människor av sämre sort till Krakov var också ett enkelt sätt för andra kommuner att göra sig av med dom. Krakov hade en särskild status, och somliga kamrater tolkade det tydligen som att staden var en soptipp för mänskligt avfall, fast det borde ha varit precis tvärtom. Även vår pappa påpekade några gånger att kvaliteten på dom nya sjönk, när de hade placerat nån ny i hans rörmokarlag som herr Šmíd vägrat ta emot, eftersom mannen var kriminell och bara skulle demoralisera laget. Kriminella element och näsdjur var inte så lätta skilja åt. Men dom kriminella levde bara oordnade liv med alkohol, stinkande dagdriveri och tandlossning, medan näsdjuren dessutom hade en övertygelse. Och till råga på allt var de stolta över sin ställning. Dom avfärdade en utsträckt hand och skrattade folk rakt i ansiktet.
Krakov är en fiktiv socialistisk mönsterstad dit människor till en början tvångsförflyttades. Bland de första som kom dit var berättaren och hennes familj. ”Näsdjur” är benämningen på oppositionella eller dissidenter.
Översättningen till svenska är gjord av Marie Wenger.
