Blogg

Återblickar på oktoberresan – del två

Bodil Z

På förmiddagen den 20 oktober lämnade Miki och jag Trieste och tog först tåget till Mestre. Där klev vi av och följde som vanligt Via Piave rakt fram med undantag för en liten sväng genom den något vanskötta Parco di via Piave. Jag undrar alltid över varför det inte finns några bänkar där.

Och så korsade vi Via Felice Cavallotti och gick vidare till den korta gatan Via Premuda. Den här sträckan finns inristad i mitt minne sedan jag var kanske nitton år och jag hälsade på Roberto här. Egentligen har jag ett uselt lokalsinne men vissa inre kartor står över lokalsinnet. Kanske drack jag en kopp kaffe någonstans sedan, jag minns inte, i alla fall masade vi oss ganska snart tillbaka till stationen och därifrån tog vi en ”freccia” – kanske ”rossa”, kanske ”d’argento” – som tog oss mycket snabbt till Milano. Det starkaste minnet från färden var blicken ut genom fönstret mot Desenzano del Garda, en blick som kom att få följder. På Milano Centrale mötte oss Steph och så for vi hem till henne någonstans i väster i den centrala delen. Ja, när jag rör mig under jorden vet jag ingenting, men jag tror inte det är långt till Navigli, fast det kanske är väldigt oprecist sagt. Skaffa er en bättre Milano-guide! Jag var där för att hälsa på Steph och för att se en viktig plats ur mitt avlägsna förflutna. Och Miki var där för att han och jag hör ihop. Bilden är tagen vid grinden till ”Casa di riposo per musicisti” och på platsen utanför står eller sitter Giuseppe Verdi staty.

En kväll tillbringade vi i Navigli strövande längs vattnen och över broarna. Luften var ljum och det var lätt att vara där. Steph sa något om att hon först hade letat efter någonstans att bo där, men sedan hade hon släppt tanken.

Och nej, jag besökte varken Il Duomo eller Galleria Vittorio Emanuele och inte brydde jag mig om att uppsöka La Scala. Jag har ju bott i trakten – och inte heller då sett särskilt mycket av stadens monument. Allt har sina förklaringar, om man vill kalla det så. En av de bästa sakerna med Milano denna gång var för mig 10:ans spårvagn, så högbent och skenbart bräcklig och den tar en faktiskt förbi vinklar där man ser domen och ännu bättre ser man L’Arco della Pace.

Och inuti ser den ut som Orientexpressen fast med träbänkar. Den andas gångna tider och rör sig smidigt längs spåren i mörkret.

På kullarna kring Blaguša

Bodil Z 2 kommentarer

Och så är det plötsligt så där intensivt hemmabäst. På morgonen låg dimman över staden men när Vesna, Miki, Tama och jag hade åkt en bit från Sesvete mot nordost så var vi uppe bland kullarna vid byn Blaguša och solstrålarna började leta sig genom det gråa luddet. Här ställde Vesna av bilen och vi började gå. Vi hade vägen eller vandringen som mål men kanske också svamp, sunčanica (fjällskivling) till exempel. Det första ätbara vi hittade var druvor och vi åt lite grand. Och så gick vi uppåt uppåt och hundarna var glada och vi människor också.

Efter ett mindre lyckat möte med ett jaktlag kom vi in i skogen, en kastanjeskog och medan vi tittade efter svamp började vi plocka kastanjer, fast Vesna sa att hon inte brydde sig om kastanjerna eftersom hon var ute efter svamp. Vi skrattade lite åt oss själva och åt det här som man kan vilja ha eller inte. Hundarna försvann och kom tillbaka. De sprang planlöst målmedvetet.

Runt omkring oss var landskapet så vackert att man egentligen inte behövde hitta eller plocka något men människan har ju sina instinkter. Vesna plockade små fina nässlor till soppa och jag hittade en övergiven tomatplantering som jag plundrade så smått, ja man kan plundra så smått. Och så plockade jag med en viss intensitet kastanjer.

När vi inte var i kastanjeskogen gick vi längs vägar och stigar i vinodlingarna. Vesna pekade ut riktningen mot vallfartsorten Marija Bistrica och jag sa att jag varit där en gång och Vesna sa att hon tycker om Marija Bistrica för att det är vänligt och inte så överdrivet kyrkligt. Timmarna gick, hundarna sprang sig trötta och ibland tog de sig en paus i grönskan.

Någonstans vände vi eller så gick vi i ett slags ögla, i alla fall började vi gå neråt igen. Solens strålar blev lägre och gav ett alldeles särskilt skimmer åt världen. Vi blev mer och mer stillsamma och drömska alla fyra och på den sista bilden ser ni Miki vila vid ett träd i vägkröken medan Tama som har längre ben gjorde en extra sväng över markerna.

Till sist var vi nere vid bilen igen och Vesna körde en kort bit till byn Kašina där det finns en liten restaurang. Dimman började komma igen och det var lite kallt att sitta ute men de grillade grönsakerna värmde och jag drack ett litet glas škropec. Gissa vad det är.

Återblickar på oktoberresan – del ett

Bodil Z

Så är vi tillbaka i Zagreb igen efter vår resa och jag har hunnit köpa en påse små små lökar på Branimirova tržnica att ha som ”godis”. En sådan här ganska lång resa – ja, Miki och jag var borta i elva dagar och vi nådde ända till Domodossola – förlänger livet på ett mycket påtagligt sätt eller ska vi säga att både tiden och rummet blir vidare?

En tidig eftermiddag för snart två veckor sedan klev på tåget här i Zagreb. Vi färdades sedan i solsken under en mild himmel längs Sava. Detta är en av de vackraste tågsträckorna jag vet och jag har rest här nästan hundra gånger… kanske överdriver jag lite, men säkert är det inte. Vi for förbi den emblematiska trädgruppen runt det där monumentet som jag nog vetat något om. Träden är nu inte längre så där runda som de var för tolv-tretton år sedan, utan står nu höga och graniga, kanske är de granar. (Jag har tagit minst hundra bilder på dem och detta är helt säkert.)

Vi steg av i Ljubljana, gick lite längs Ljubljanica, åt något jag inte minns bakom (eller framför) marknaden. Inga besök, vi hade siktet riktat mot Trieste, och i kvällningen for vi genom det mörknande slovenska landskapet. Vid gränsen i Sežana uppstod det ett plötsligt tumult i det annars lugna och glest befolkade tåget. En grupp unga afghaner rusade fram och tillbaka genom vagnarna. Miki och jag tryckte oss instinktivt mot väggen. Några – två eller tre – poliser patrullerade igenom tåget. En ny rusning uppstod och vi duckade igen. Sedan såg vi de unga afghanerna springa förbi utanför tågfönstret. Sedan blev det stilla och tåget liksom tvekade med att ge sig av. Men så ”lossnade” något och vi kom iväg och kort därefter var vi i Općine/Villa Opicina i Italien. Sedan covid-tiden byter man tåg här av oklar anledning. Jag får bara svävande svar. Och så satt vi på tåget till Trieste och for den där av landskapet dikterade omvägen ner mot havet någonstans bortom Duino och Sistiana för att sedan göra den där hårnålen för att fortsätta västerifrån längs havet mot Trieste. Testa själva, så får ni se att det är så här eller i alla fall nästan. Och så var vi i Trieste. Här är mitt minne lite luddigt – ibland blir tio dagar till ett slags passato remoto – men jag vet att vi gick lite vid Canal Grande med Alex. Sedan blev det sovdags.

Dagen efter hade Alex ganska mycket tid för oss mellan lektionerna och på morgonen gick vi vid havet och tittade på det sidenböljande vattnet och den eländiga ryska oligark-yachten.

Och så drack vi morgonkaffe på Club Nautico som verkar vara öppnare för allmänheten än den var förr. Vi tittade på Faro della Lanterna och jag sa något svävande om att jag skulle se efter om Pedocin hade vinterstängt eller om jag kunde ta ett dopp där, men detta med Pedocin stannade vid prat. I stället gick vi upp till Largo Barriera, ett lite ”rufsigare” kvarter än Cavana som nu har blivit lite väl turistiskt. Det var helt annorlunda där ännu för tio år sedan.

På Piazza Garibaldi stannade vi en god stund hos en bekant till Alex som säljer saker mycket billigt. Böckerna kostar till exempel en euro styck och här kan man hitta allt och det gjorde vi båda två. Jag köpte ”Il franco cacciatore” som jag av ”sekretesskäl” inte säger något närmare om nu. Den som tittar noga på bilden kan ta reda på mer, men verkligen inte allt. Den andra boken, som jag är nyfiknare på, heter ”Storie dell’Ottavo Distretto” och är skriven av ett slovakisk-judiskt tvillingpar Giorgio och Nicola Pressburger, som levde en del av sina liv i Trieste i slutet av 1800-talet. Titeln anspelar på ett kvarter i Budapest. Den ska jag läsa så snart jag kan.

Vi åt på en underbar liten osteria som nog heter ”La bella Trieste”. Mustig och bra mat, trångt på ett bra sätt. Och så blev det eftermiddag och vi rann nerför en gata med vackra solfärgade hus och så var det dags för Alex att arbeta och Miki och jag sökte oss till Milo Audace där vi skulle träffa Alessandra som mot förmodan lyckats låna en bil, så efter lite tvekan mellan Carso och mare, valde jag Muggia, denna lilla undangömda stad vid havet strax intill den slovenska gränsen. Vi strosade runt en stund i stadens smala gränder (som jag har visat förr) och gick sedan längs havet till småbåtshamnen.

Arkadij Babtjenko – Rysslands förlorade seger

Bodil Z

Nu har nästan två veckor gått sedan Hufvudstadsbladet publicerade denna min recension, så jag återför den till mina marker.

Arkadij Babtjenko har upplevt de barbariska ryska krigen från insidan. Han deltog i båda Tjetjenien-krigen, ena gången som värnpliktig, andra gången som frivillig. Den ryska arméns hackordningar och pennalismen där är välkända för honom, för han har befunnit sig på det nedersta steget och flera gånger varit nära att dö av misshandeln han utsattes för. Han har skrivit flera böcker om Rysslands glupska koloniala krig och det här är den tredje jag läser. De första två var ”Krigets färger” och ”Dagar i Alchan-Jurt”.

Efter ”Krigets färger”, som skildrar den ryska arméns praktik som ett sjudande koncentrat utvunnet ur tortyrscener och närbilder av sönderslitna ryska soldatkroppar, hade Babtjenko gjort sig omöjlig i Ryssland och han lever sedan ett antal år i exil i Kyjiv.

”Rysslands förlorade seger” är en bok som består av två huvuddelar, den första utgörs av spridda dagboksanteckningar eller blogginlägg som behandlar tiden mellan 2014 till Rysslands överfall på Ukraina den 24 februari detta år, och i denna del kommenterar han bland annat mordet på Boris Nemtsov 2015 och han uttalar gång på gång förutsägelser om Rysslands snara väg mot avgrunden. I den andra följer Babtjenko kriget från dag till dag fram till den 9 maj, den så kallade Segerdagen. Texterna verkar till en del hastigt hopkomna men är samtidigt till bredden fulla av en dunkel slagkraft och ett halsbrytande och allting utmanande raljeri. Snarare än som skönlitteratur läser jag boken som ett vredens dokument, ett vredens dokument spetsat med sarkasm och ja, något annat. En bister domedagspredikan som kastar ett hårt strålkastarljus över det ryska imperiets väg mot undergången, en predikan spetsad med… skryt: Babtjenko ”vet” att Babtjenko vet bäst.

Den fräna kritiken av och det avgrundsdjupa föraktet för den ryska ledningens och dess lakejers alla övergrepp är det inte svårt att följa med i och inte heller i hånet mot de ryska liberalernas vekhet och drömmar om att ”Ryssland trots allt…”, men annorlunda blir det när han gång på gång beskyller den ukrainska regeringen, den ukrainske presidenten för grava missgrepp som han själv ”aldrig hade gjort” eftersom han vet bättre. Han vet också hur han med sina ord hade kunnat hindra massakrer, hur han hade kunnat få de ryska soldaterna att åka hem. Den som vill kan förstås kalla det ironi eller självironi, men det hjälper liksom inte.

Och vad är det som gör att president Zelenskyj så ofta genom bokens många sidor blir ett mål för Babtjenkos gliringar och påhopp?

Efter kriget kommer han att inbilla sig att det var han som räddade landet och under nästa mandatperiod kommer han att ställa till med mer rabalder än under de tre föregående åren eftersom vägen från komiker till Rambo på bara en månad gick för snabbt också för ett moget psyke.

Och varför kommer å andra sidan Marina Ovsiannikova – hon som hade ett hastigt förbiflimrande ”moment of glory” när hon höll upp den där skylten vid en nyhetssändning – så lindrigt undan trots att det redan tidigt stod klart vad för slags ”hjältinna” hon var:

I åtta år jobbade hon på Kanal 1?
Okej, åtta år under strikt regim.
Sen gick hon ut med en affisch?
Visst, en förmildrande omständighet. Sju års fängelse.
Ärendet är avslutat.

Visserligen ändrar han sig lite något hundratal sidor senare, när han funderar över hur han själv hade kunnat skaffa sig fördelar genom att agera lite ”smartare”: ”Eller en bonus som hon med plakatet på Kanal 1.” Men ändå.

Babtjenkos bok bjuder oss på hisnande skildringar av den ryska världens brutalitet och otäckt blinda infantilitet och det är ofrånkomligt skakande, men allt detta hade varit än mer skakande om det inte marinerats i så mycket pladder om den egna betydelsen och det egna stora vetandet eller citat av andras beundrande ord:

Den berömde journalisten Arkadij Babtjenko, som själv stred i Tjetjenien, formulerade den numera berömda principen om soldatmoral i den ryska armén: »Ditt Fosterland kommer alltid att lämna dig i sticket, min son, alltid …«

Jo, det finns säkert en ironisk blinkning, men orden står där likafullt på en boksida. Det är trist med dessa olater och jag känner inte igen dem från hans tidigare böcker. Kommer de sig av att han i den här boken inte är soldat? Alltså att han inte har något konkret självupplevt från krigets fasor att skildra och att det är det han är bäst på? Här vandrar han mest omkring i sitt eget huvud och det verkar vara riskabelt. Men visst finns det en rad tänkvärda och kraftfulla passager insprängda i textflödet. Till exempel den här:

Tre gånger i historien har landet varit mer eller mindre demokratiskt. Första gången under Falske Dmitrij, som de själva dödade just på grund av friheten. Sen från februari 1917 till oktober 1917. Och från 1991 till 1993. Resten av tiden har landet alltid, som ett sviktande gungfly, återgått till sitt urtillstånd.

°°

Arkadij Babtjenko
Rysslands förlorade seger, 2022
Översättning: Ola Wallin
Förlag: Ersatz

Viktor Žmegač in memoriam

Bodil Z 2 kommentarer

I förrgår stod jag framför mina ännu så nya bokhyllor. Jag stod vid de litteraturhistoriska böckerna och jag tog ut en i raden ”Geschichte der deutschen Literatur vom 18. Jahrhundert bis zur Gegenwart” av Viktor Žmegač eller ja, utgiven av Viktor Žmegač, den store jugoslaviske och kroatiske germanisten. Jag letade efter texter om Schiller.

Men där jag stod med boken i handen for tanken iväg till Žmegač. Vi har ju en gemensam historia eller en fördold gemensam historia. Vi har gått på samma gator, ibland under samma tider. Och sedan jag upptäckte att vi bodde grannar på Hvarska – nej, jag vet inte vilket hus han bodde i, kanske i nummer tre när jag bodde i nummer tio – och jag hade identifierat hans långa magra gestalt, hade jag en plan att en dag hejda honom för att berätta att jag hade böcker av honom, visserligen inte här utan i en källare i Varberg, men att jag en dag skulle ta hit dem, ja, och så skulle jag fråga honom om Goethes ”Faust” kanske eller om Rilke eller ja, om just Schiller och om Göttingen förstås, där vi båda hade bott, jag som småbarn och han när han var i 30-årsåldern. Samtidigt eller nästan samtidigt. Och så slet sig tanken åt ett förbjudet håll: Lever han än? Han måste ju vara en bit över nittio nu om han lever… Jag gjorde som man lätt gör i dessa tider – jag tittade efter i wikipedia och där stod det att han dog den 20 juli detta år, alltså för mindre än tre månader sedan. Nu är den dörren stängd.

Jag tittade efter bland mina gamla texter, för jag visste ju, och från den 13.11 2019 under titeln ”Viktor Žmegač” fann jag detta:

Egentligen känns det som om jag redan tidigare skrivit den här texten, men jag hittar den ingenstans, så den finns kanske inte eller så finns den bara som oskriven. Idag mötte jag honom igen. Han är lång och mager och mycket gammal och som vanligt gick han lite böjd, kanske böjdare än någonsin. En stund efter att vi passerat varandra fick jag impulsen att ta en bild. Om man tittar mycket noga kan man någonstans i mitten av bilden se en människa med en tygkasse hängd på ena axeln. Ja, att det är en tygkasse kan man inte se på bilden, men jag såg den när han gick förbi Miki och mig.

Jag vet – jag undrar hur, kanske genom Vesna – sedan ganska länge, att han heter Viktor Žmegač och att han vet mycket om tysk litteratur. På nätet har jag läst att han är född Slatina 1929 och att han gick på gymnasiet i Virovitica och Osijek. Hans far var kroat och hans mor var tyska. Han studerade germanistik i Zagreb och Göttingen. (Jag var småbarn i Göttingen under kanske samma tid.) Sedan doktorerade han i Zagreb och undervisade i många år på universitetet här. Han har skrivit om Rilke, Brecht, Goethe, Schiller, Kafka och många fler. Det har jag också läst på nätet.

I slutet av förra århundradet var jag med min dåvarande man en gång på besök hos mina vänner Jelena och Arne i Berlin. Det var på den tiden när jag undervisade i tysk litteratur på en ganska usel högskola i Sverige. Arne och jag stod vid en av bokhyllorna och han pekade på en rad med böcker som alla såg likadana ut, de var band i serien ”Geschichte der deutschen Literatur vom 18. Jahrhundert bis zur Gegenwart”. Jag tror i alla fall att det var så de hette. Arne frågade om jag ville ha dem och så uttalade han det för mig främmande namnet Žmegač, Vikor Žmegač, ja, det var författaren eller kanske utgivaren av den långa raden böcker. Jag har för mig att jag i bakgrunden hörde M.A. Numminen sjunga ”Wovon man nicht sprechen kann, davon soll man schweigen”, men kanske minns jag fel. Jag tackade ja och sedan kom böckerna att stå i en bokhylla i Vänersborg och då och då slog jag upp något i dem. Jag minns att jag vid något tillfälle läste om Robert Walser där.

Och i min nutid i det här hörnet av Sigečica tänker jag ibland att nästa gång när jag möter honom ska jag fråga honom om ja, om något i den tyska litteraturen, kanske om vad han tänker om Fontane, eller något om Goethes ”Faust” eller så skulle jag fråga honom om hans tid i Göttingen eller om Hainberg som är en sagoplats från min barndom. Det kommer nog inte att hända.

Och så här avslutade jag en text den 5.1 2020:

På hemvägen mötte vi den gamle Žmegač, men inte heller den här gången vågade jag mig på att inleda det där samtalet: ”Verzeihung, sind Sie möglicherweise…” Buran blåste för hårt. Vi gick förbi varandra och jag såg att han som vanligt var stramt och värdigt klädd, idag i en brun kostym av ett tjockare tyg och i den handsklösa handen höll han sin portfölj. Det enda som bröt lite mot stilen var mössan han hade på huvudet – en eftergift åt vädret.

Sedan kom corona och vi möttes några gånger till men då var det pandemitid och jag vågade inte hejda honom för att ställa mina frågor för människor hade ju blivit så farliga för varandra.

Och i början av denna sommar flyttade Miki och jag från Hvarska till Kornatska, 100 meter kanske, och den 8.8 kom den polska transportfirman Imex från Zbrudzewo genom vänners förmedling hit med mina böcker från Sverige. Någon månad senare byggde Ibro mina bokhyllor och böckerna flyttade in där med min hjälp och Žmegačs böcker står på rad ungefär i ögonhöjd. Och nu är Žmegač död och jag hann inte berätta för honom att böckerna kommit hit. Men jag vet att jag ändå kommer att titta efter hans smala gestalt här i kvarteren för jag bor ju fortfarande så nära de där gathörnen eller gångvägarna där vi brukade gå förbi varandra.