Blogg

Från tågfönstret på vägen mot Milano kom min blick att fästas vid Desenzano del Garda och jag tog också en bild eller två och tänkte något vagt om att kanske där… Och så var vi några dagar i Milano och gjorde också den laddade resan till Domodossola, till det det avlägset förflutna. Dagen innan vi lämnade Milano tänkte jag att det kunde vara något att stanna någon dag i Desenzano. Jag hade ju aldrig varit på riktigt vid Lago di Garda, bara åkt förbi ibland. Lago di Como känner jag bättre om än inte särskilt bra och Lago Maggiore är ett slags ”hemmasjö” från ungdomen tillsammans med några av de mindre sjöarna runt där eller uppåt mot bergen: Lago di Mergozzo, Lago d’Orta – där Nietzsche hade sitt ställe – och Lago d’Antrona. Fast nu kommer jag visst på avvägar med dessa uppräkningar av sjönamn. Nå, den 24 oktober tidigt på eftermiddagen steg Miki och jag av där, gick några steg nerför backen och klev in på vårt omöjliga hotell. En ung sömnig portier gav oss en trött blick när vi kom in och så fick vi en tung nyckel. Det visade sig vara en konst att låsa upp dörren och det knakade betänkligt i dörrposterna. Inget ljus och inget toalettpapper och en glashylla i ”badrummet” föll ner när jag försiktigt placerade necessären där. Men balkong hade vi även om den på sätt och vis hörde till tre rum och Miki plötsligt kunde sitta än här än där på besök hos andra gäster. Men billigt var det och vad ville vi egentligen med rummet? Inget mer än sova och lite till.

För att komma till stadens centrum går man bara vidare nerför backen och så är allt där: det gamla torget, domkyrkan med ”L’ultima cena” av Tiepolo, borgen, det vackra torget, hamnen eller hamnarna, utblicken över sjön och bort mot Sirmione på udden.

Någonstans läste jag att Desenzano är den största staden vid Lago di Garda och ja, den verkar sträcka sig ganska långt åt sidorna längs vattnet. Det bästa är förstås sjön eller mötet mellan staden och sjön. Det är också därför turisterna är här. Kanske är det en kurort, fast här gissar jag bara, men luften var hela tiden balsamisk och det kändes som ett slags evig sensommar, där det första höstlövet just lösgör sig från grenen. Vi gick längs vattnet.

Och vi hittade platsen för den kommande dagens bad, för mig inte för Miki. Han vill hålla sina lockar torra.

Morgondagen kom och vi gick upp till borgen och jag tittade ut över sjön och ner i gränderna nedanför oss. Plötsligt blev jag tilltalad av en man som egentligen var inne i ett affärsmässigt telefonsamtal. Men han hade sett något som han måste visa för någon som också kunde se. Han pekade på ett ställe på borgmuren ganska nära marken: ”Vede? Un pipistrello!” Jag böjde mig framåt mot något litet mörkbrunt medan jag höll Miki tillbaka på ett akrobatiskt sätt. Ja, en liten fladdermus var det. Jag log och tackade och så gick vi vidare. Och så kom vi ner till vattnet och jag simmade ut från den där platsen jag valt dagen innan. Mjukt och vänligt vatten, balsamiskt som luften. Och det var inte bara jag som badade. Vad vi gjorde eller inte gjorde sedan minns jag inte, men tiden gled iväg i ett slags behaglig dåsig flytande evighet. Ja, och det blev morgon igen och vi gick på kända vägar, vid kända vatten.

Och pirens pinjer stod vackra.

Vår trappuppgång har sin enkla charm. När vi flyttade in här i maj luktade den ännu av bazga (fläder), sedan har den luktat hö och fikon och ibland lite illa av något. Nu är det ganska luktlöst och novembersolen lyser milt genom gårdsdörren och trappfönstret. Vi har tre katter och en hund som grannar – ja, några människor också – så för Miki är livet här mycket spännande.

Det finns mycket saker i trapphuset: cyklar, potatissäckar, en stor hemlighetsfull kista och gamla möbler och ibland står det skor utanför lägenhetsdörrarna.

Fönstret skyms till stor del av fikonträdet och om sommaren brukade den svarta katten ligga i skuggan av trädet på det lilla ”dörrtaket”. Ibland mötte kattens gula blick Miki här. Nu tycker nog katten det är för kallt att ligga på det där taket men Miki hoppas alltid på ett plötsligt svindlande blickmöte. Varje gång vi går förbi.

Efter djupdykningen i minnenas Domodossola verkade allt för mig på något vis redan gjort eller redan sett, men det kom en dag efter det också. Vädret lät bli att le och bar en sträng grå kappa, men det hindrade inte vår trio att ge sig ut på ännu en resa. Steph bestämde att vi skulle till en by som bär det underliga namnet Calolziocorte och där steg vi av tåget och började gå längs sjöarna i riktning mot Lecco vid Lago di Comos östra tåspets. Större delen av vandringen följde Lago di Garlates västra strand.

Säkert ett leende landskap vid solsken, men landskap kan inte alltid le och detta var nog så vackert också i grått. Vi trampade på, blev hungriga men allting var stängt utom en japansk restaurang som ännu hade tillräckligt öppet för att kunna sälja oss några matlådor. Vi betalade och slog oss ner på en stenbänk med bord nära vattnet strax intill ett annat bord där två flickor gjorde sina läxor. Steph, Miki och jag satt på rad med varsin låda framför oss. Vi blev mätta och så fortsatte vi att gå. Nej, det regnade inte men lite småkallt var det, så vi människor ville gärna ha en kopp kaffe. Vi nådde en stor, rätt ful byggnad nära vattnet, ja, den såg ut som ett slags gymnastiksal. Utanför satt ett par och drack något, så vi gick fram mot dörren. Ovanför den fanns en skylt där det stod Circolo ARCI garlate – bocciodromo.

En ung kvinna som kunde vara en servitris kom just ut och jag frågade: ”Bisogna essere soci?” Nej, man behövde inte vara medlem i klubben, så vi gick in. Därinne var ljudnivån och stämningen hög. (Bilden ger tyvärr inte rättvisa åt denna täta atmosfär.) Män, de flesta äldre eller rent av riktigt gamla satt runt träbord och spelade kort. Korten smällde i bordet och rösterna steg och sjönk och då och då dunkade man varandra i ryggen.

Så här kul kan bara gubbar ha, tänkte jag och vi slog oss ner vid ett ledigt bord och beställde kaffe och blåbärssaft. Vi la märke till att mycket få av männen drack något. Här och där stod en ölflaska eller en kaffekopp på borden, men det viktigaste var leken! Vi tittade också över räcket bredvid oss. Långt där nedanför spelade ett annat mansgäng boccia, mycket metodiskt och åtminstone skenbart med en tydlig rollfördelning. Några rullade kloten med utstuderad långsamhet, andra gjorde plötsliga snabba kast och en verkade uppträda som ett slags joker. Fråga mig inte vad jag menar med det.

Ja, detta uppehåll i Garlates ”herrklubb” blev höjdpunkten för mig. Nej, ni behöver inte förstå mig. När vi var nöjda med inomhuslivet fortsatte vi vår vandring upp mot Lecco och därifrån tog vi sedan tåget tillbaka till Milano.

Den tjugoandra oktober gjorde vi så den där resan upp till Domodossola. Jag tackar Steph av hjärtat för att hon var beredd att ägna en dag av sitt liv åt att vandra längs vägarna till eller i mitt förflutna.

Vi tog tåget och for först en kort för mig inte så intressant sträcka och sedan förbi alla de kända platserna längs Lago Maggiore – Arona, Stresa, Baveno och andra – vidare längs Lago di Mergozzo och så upp i Valle del Toce förbi Ornavasso, Vogogna, Piedimulera, Pallanzeno, Villadossola och Beura-Cardezza. Namnen och utblickarna, allt så igenkännligt, så nästan helt detsamma som för över 45 år sedan. Och så var vi framme i staden där jag en gång levat. Jag tror att tiden med Sandro präglat mig lika mycket som barndomen. Åren i ett människoliv är så väldigt olika långa. Vi gick uppför den raka gatan som för in i staden från stationen efter att jag kastat en blick in i Bar della stazione, där Ezio en gång jonglerade så skickligt med de små crodino-flaskorna och var en sådan perfekt sjuttonårig bartender. Ja, han var ett par år yngre än jag, men nu är han död, det vet jag för han var den siste här jag hade kontakt med. Ja, vi gick alltså uppför den där gatan som jag aldrig visste vad den hette och Bar Moderno fanns kvar på sin plats på hörnan och inuti hade mycket lite förändrats. Vi strök förbi bion som jag nu inte blev klok på om den fortfarande var en biograf. I minnet såg jag glöden från tittarnas cigaretter röra sig i salongens dunkel. Vi kom fram till Municipio och vek in i den ofta mörka gränden bakom. Det var där vi bodde – Via de Raimondi 7. Jag tittade upp mot fönsterluckorna till vårt rum. Ja, Sandro är sedan länge död. Han var ett år yngre än jag men det hjälper inte. Och jag har ingen att dela synen med. Men Steph gick där med mig och Miki.

Det mesta av det jag upplevde går inte att berätta men några saker vill jag säga. Vi gick den korta sträckan från Via de Raimondi till den lilla kyrkan Madonna della Neve. Där satt vi ofta på trapporna, Sandro, jag och kanske Ivano eller Marco eller Roberto och hans syster Lauretta. Ofta hade Sandro gitarren med sig och vi sjöng de där sångerna av de Gregori, Guccini, de André, Gino Paoli, Lucio Dalla och alla de andra långt in i nätterna.

Vi gick vidare mot Monte Calvario förbi Circolo Cattolico där gubbarna ofta satt och drack rödvin ur små tjocka glas. En gång firade vi jul med de där gubbarna, Sandro och jag.

Jag frågade Steph om vi kunde gå upp förbi några av pilgrimsstationerna på berget och hon sa ja och vi gick väl till den fjärde eller femte. Längs den golgatavägen utspelade sig många scener ur min ungdom. Men dem låter jag nu vila. Ett mål till hade jag och det var min svärfars vinaffär eller vad man ska kalla det, ”vinaffär” motsvarar inte den dunkla fuktiga lokal där Vincenzo hade sin vinförsäljning och sin inofficiella ”cantina sociale” för de små krokiga syditalienska gubbarna. Vincenzo, själv från Squinzano i Puglia, var längre och större än de andra men han hade mycket kort stubin och ofta hörde man honom vråla inifrån cantinans mörker: ”Fuori dal negozio! Fuori!”. Ja, han tröttnade lätt på alla och körde ut dem hals över huvud. Denna affär ville jag återse så vi gick tillbaka till Madonna della Neve och svängde in på Via Gibellino. Jag visste inte numret men jag visste positionen, på ett ungefär i alla fall. Vi följde gatan som lutade svagt nedåt. Jag tittade på väggarna och fönstren. Ja, rostiga järngaller nästan överallt, så var det då också, men var var ingången? Jag stannade framför nummer 29 men där fanns ingen dörr. Den var igenmurad.

Jag hejdade en kvinna i min ålder som kom gående några steg ifrån oss och jag frågade om hon visste något, men hon sa att hon bara bott i stan i tjugofem år och att hon inte kom ihåg att det sett annorlunda ut här under hennes tid. Steph och Miki och jag stod där och tittade på muren en stund och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, men så kom en annan kvinna nerför gatan åt vårt håll. Hon kunde kanske vara närmare åttio. Jag frågade henne om hon visste något och hon svarade att ja och så sa hon namnet Vincenzo Spoti och suckade lite och fortsatte ”aveva una vita tribolata” och så nämnde hon Marta, den arma hustrun, ja, hon hade det inte lätt. Och så sa hon nu var alla döda, sonen också och jag sa att jag en gång varit hans fru. Hon suckade igen och önskade deras själar frid och så la hon till att hennes man brukat köpa vin där men att det nog var närmare trettio år sedan man murade igen dörren. Jag tackade henne och vi tog farväl och så gick Steph, Miki och jag in på gården på baksidan. Där var allt sig likt utom att det nu stod några bilar parkerade där. Ja, så här såg det ut, sa jag ohörbart till mig själv.

Det här kan nog räcka, så nu för jag oss alla tillbaka till stationen och förvånas än en gång över hur nära bergen står och hur höga de är. Det tänkte jag aldrig på när jag var i tjugoårsåldern.