Så är vi tillbaka i Zagreb igen efter vår resa och jag har hunnit köpa en påse små små lökar på Branimirova tržnica att ha som ”godis”. En sådan här ganska lång resa – ja, Miki och jag var borta i elva dagar och vi nådde ända till Domodossola – förlänger livet på ett mycket påtagligt sätt eller ska vi säga att både tiden och rummet blir vidare?
En tidig eftermiddag för snart två veckor sedan klev på tåget här i Zagreb. Vi färdades sedan i solsken under en mild himmel längs Sava. Detta är en av de vackraste tågsträckorna jag vet och jag har rest här nästan hundra gånger… kanske överdriver jag lite, men säkert är det inte. Vi for förbi den emblematiska trädgruppen runt det där monumentet som jag nog vetat något om. Träden är nu inte längre så där runda som de var för tolv-tretton år sedan, utan står nu höga och graniga, kanske är de granar. (Jag har tagit minst hundra bilder på dem och detta är helt säkert.)
Vi steg av i Ljubljana, gick lite längs Ljubljanica, åt något jag inte minns bakom (eller framför) marknaden. Inga besök, vi hade siktet riktat mot Trieste, och i kvällningen for vi genom det mörknande slovenska landskapet. Vid gränsen i Sežana uppstod det ett plötsligt tumult i det annars lugna och glest befolkade tåget. En grupp unga afghaner rusade fram och tillbaka genom vagnarna. Miki och jag tryckte oss instinktivt mot väggen. Några – två eller tre – poliser patrullerade igenom tåget. En ny rusning uppstod och vi duckade igen. Sedan såg vi de unga afghanerna springa förbi utanför tågfönstret. Sedan blev det stilla och tåget liksom tvekade med att ge sig av. Men så ”lossnade” något och vi kom iväg och kort därefter var vi i Općine/Villa Opicina i Italien. Sedan covid-tiden byter man tåg här av oklar anledning. Jag får bara svävande svar. Och så satt vi på tåget till Trieste och for den där av landskapet dikterade omvägen ner mot havet någonstans bortom Duino och Sistiana för att sedan göra den där hårnålen för att fortsätta västerifrån längs havet mot Trieste. Testa själva, så får ni se att det är så här eller i alla fall nästan. Och så var vi i Trieste. Här är mitt minne lite luddigt – ibland blir tio dagar till ett slags passato remoto – men jag vet att vi gick lite vid Canal Grande med Alex. Sedan blev det sovdags.
Dagen efter hade Alex ganska mycket tid för oss mellan lektionerna och på morgonen gick vi vid havet och tittade på det sidenböljande vattnet och den eländiga ryska oligark-yachten.
Och så drack vi morgonkaffe på Club Nautico som verkar vara öppnare för allmänheten än den var förr. Vi tittade på Faro della Lanterna och jag sa något svävande om att jag skulle se efter om Pedocin hade vinterstängt eller om jag kunde ta ett dopp där, men detta med Pedocin stannade vid prat. I stället gick vi upp till Largo Barriera, ett lite ”rufsigare” kvarter än Cavana som nu har blivit lite väl turistiskt. Det var helt annorlunda där ännu för tio år sedan.
På Piazza Garibaldi stannade vi en god stund hos en bekant till Alex som säljer saker mycket billigt. Böckerna kostar till exempel en euro styck och här kan man hitta allt och det gjorde vi båda två. Jag köpte ”Il franco cacciatore” som jag av ”sekretesskäl” inte säger något närmare om nu. Den som tittar noga på bilden kan ta reda på mer, men verkligen inte allt. Den andra boken, som jag är nyfiknare på, heter ”Storie dell’Ottavo Distretto” och är skriven av ett slovakisk-judiskt tvillingpar Giorgio och Nicola Pressburger, som levde en del av sina liv i Trieste i slutet av 1800-talet. Titeln anspelar på ett kvarter i Budapest. Den ska jag läsa så snart jag kan.
Vi åt på en underbar liten osteria som nog heter ”La bella Trieste”. Mustig och bra mat, trångt på ett bra sätt. Och så blev det eftermiddag och vi rann nerför en gata med vackra solfärgade hus och så var det dags för Alex att arbeta och Miki och jag sökte oss till Milo Audace där vi skulle träffa Alessandra som mot förmodan lyckats låna en bil, så efter lite tvekan mellan Carso och mare, valde jag Muggia, denna lilla undangömda stad vid havet strax intill den slovenska gränsen. Vi strosade runt en stund i stadens smala gränder (som jag har visat förr) och gick sedan längs havet till småbåtshamnen.
