Blogg

En dikt av Vasyl Lozynskyi

Bodil Z 4 kommentarer

Jag vet inte om någon av er kan ta sig till Gotland så här hux flux, men kanske är det redan något att få följa med i händelserna på Östersjöns författar- och översättarcentrum också på håll. Just nu pågår ”Sensommar på centret” och den 30 augusti missade vi, både ni (med något undantag kanske) och jag, mötet med Vasyl Lozynskyi, född i Lviv 1982 och numera bosatt i Kiev. Här är ett litet utsnitt ur programmets inledande del:

En programserie som pågår hela september med start redan lördag 30 augusti då Vasyl Lozynskyi, poet och översättare från Ukraina ger oss en rapport om situationen i Kiev via de unga konstnärer som befann sig på Maidan, mitt i händelsernas centrum.

Och detta är fortsättningen. Mycket är alltså kvar.

Dagens text är en dikt av Vasyl Lozynskyi i översättning av Dmitri Plax:

1991

Låt oss ta en vanlig by detta år,
den, som senare blir unik
i våra barndomsminnen.
Där är ett för tiden vanligt lokalt
kulturhus, i vilket det visas vanlig bio och filmer med Bruce Lee –
på en video. Val höll man också där, en absurd
ritual i foajén med de olikfärgade valbåsen –
röda och mörkblå – och själva händelsen, lika hemlig
som ett diskotek. Båsen stod för sig själva –
folk störtade dit. Och nästa dag publicerade man
referendumets resultat på
mataffärens dörrar:
två personer var emot landets
separation från De broderliga folkens Union.
Alla uttalade deras efternamn – en främmande ryskspråkig
veterinär- eller läkarfamilj – och i minnet framstår nu
anslagstavlan som en skamtavla,
fast då hade vi inget krig och man skådar inte given häst
i munnen.

Drömmen om Split

Bodil Z

Ännu en gång har jag snuddat vid Split utan att det ”blev något”. Ja, det blev till och med ännu mindre än förra gången, då jag i alla fall steg in över tröskeln till den sorlande, tidlösa värld som obekymrad om tidens gång fortsätter att finnas innanför de diokletianska murarna. Och då tänkte jag bland annat så här:

Både i de underjordiska passagerna, under pelarvalven och på de öppna torgen fick jag en stark förnimmelse av en oupphörlig mänsklig närvaro, av att det alltid har varit någon som sagt eller åtminstone viskat något här. Jag såg eller snarare hörde de många århundradena som en enda lång räcka av ord och fraser som strömmat ur människornas munnar, ibland ett tjockare flöde, ibland tunnare och någon gång bara med en enda röst.

Detta minns jag och ruvar på. Tanken ”en gång ska jag komma närmare” hägrar för mig. Den här gången gick jag bara längs kajen, drack kaffe på ett betongruffigt ställe i morgonsolen med Draženka medan Londi vilade i skuggan (ja, värmen var redan i stigande) och Gita hoppade omkring som det anstår en unghund. Kort därefter såg jag staden försvinna från färjan mot Hvar.

När jag nu på nytt ser på bilden jag tog strax innan vi gick ombord den där morgonen i början av augusti, märker jag att den för mig bär mycket av min föreställning om staden i sig. Speglingen från de två mäktiga byggnaderna invid vattnet (jag önskar att jag visste deras namn!) är så djup och stilla och havets yta här i hamnen ser ut att hålla för mänskliga steg. Katedralen som en gång var Diokletianus’ maosoleum markerar med sin kampanil (som är av yngre datum) var staden har sina hjärttrakter. Jag ser inte det ändlösa palatset på bilden, men jag vet genom detta torn var det finns och jag tror att detta är det bästa sättet att avbilda det, så här osynligt, men djupt närvarande.

Hit blir det inte för sent att komma. Om inte Split halkar ut över havet en särskilt blank dag…

Och eftersom jag minns att färjan vi for ut till Hvar – förbi Brač – med heter Tin Ujević, vill jag visa er en dikt av denne store poet: här sjungen av Arsen Dedić. Jag hoppas att några av er ska lyssna på den. Om några dagar eller kanske lite mer ska jag ge er en svensk version av dikten – bredvid det kroatiska originalet. Just nu sitter, står och går jag och brottas med orden i den.

Några dikter av Igor Pomerantsev i Dmitri Plax’ översättning

Bodil Z 1 kommentar

Igor Pomerantsev är en rysk författare och poet född i Saratov 1948. Han studerade engelska och pedagogik vid universitetet i Tjernivtsi och hade tidigt kontakt med den ukrainska medborgarrättsrörelsen. 1976 arresterades han av KGB och något år därefter mer eller mindre tvingades han och hans familj att emigrera. Han har bott i bland annat London och München och lever nu i Prag.


lånad bild

Dmitri Plax, författare, konstnär och översättare född i Minsk i Belarus har översatt ett antal dikter till svenska ur samlingen Det röda, torra. Bland dessa har jag (med Dmitris tillåtelse) valt att publicera dessa fyra:

Om sonen hade skrivit dikter

Sådana fina cirklar
på pappret, på bordsduken
från det moldaviska,
ibland – det georgiska,
lämnade fadern,
även på tidningar,
ja, också på det av furu
i köket, av ek
i arbetsrummet,
där skrivmaskinen stod,
spåren har lämnats
av fadern i minnet –
avtrycket av hans runda
vinsjäl.
Mer igenkännligt än
handstilen eller fotsulan.

°°°

Samma öde:
morgonalkisarna
i den tyska hålan är
som mina gamla bekanta från café ”Aelita”.
Så lika.
Så lika poeter.
Samma eldighet och koketteri,
frihetsgrimaser, artisteri
och skäggstubb.
De sitter på kartonger
bredvid idrottsplatser
av lokal betydelse.
Om jag vore kvinna
skulle jag haft en sån.
Om jag hade levat –
så enbart på det viset.

°°°

När hon kommer
tycker jag att det är synd
att vi inte är tillräckligt
gamla.
Det tycks mig att
gardinerna
skulle prassla tydligare då,
att dammet
skulle bli tätare,
och vindruvor
tjockskaligare.

°°°

Vinodlare från Toscana,
Vinodlare från Rioja,
Vinodlare från Provence!
Du vaknar i ottan
Och arbetar i ditt anletes svett
För att odla den vindruva
Som tar livet av mig.

Bundekdagar igen

Bodil Z

I slutet av juni tillbringade jag några varma eftermiddagar vid Bundek, en av Savas korvsjöar som snyggats upp och gjorts badbar. Bundek är en lillasyster till Jarun som är den verkliga zagrebska badsjön. På sista tiden har det blivit några Bundekdagar igen.

Vattnet betraktas nu av många som kallt, så de flesta bara ligger på strandens små runda stenar och vändsteker sig eller bara slappar. Jag ligger också mest där på stenarna men ibland tar jag faktiskt en liten simtur…

I övrigt funderar jag en del över Hölderlin, hans liv, hans verk.

Kväll i Stari Grad

Bodil Z 2 kommentarer

En av kvällarna på Hvar lämnade Draženka, Larisa och jag Vrboska för Stari Grad för att tillsammans med Janica (som ju har rötter på Hvar och ofta befinner sig där) se en film om femtio- och sextiotalets Stari Grad (årtiondena här är min hypotes) på en utomhusbio. Först gick vi runt lite i staden som ju är mycket mera stad än Vrboska och insöp den märkliga stämningen. Stari Grad är den äldsta staden på Hvar och den fanns redan flera århundraden före vår tideräknings början. Dess första namn var Faros som den fick av greker från Paros som grundade staden.


här anar i alla fall jag Janica och Larisa på stadens stora torg just när natten faller på

Vi klev upp på ett betongpodium där det stod några rader med stolar och på en vägg var en filmduk uppspänd. Filmen löpte hela tiden från början till slut till början och publiken kom och gick och kom.

Och så strövade vi omkring i gränderna en stund igen. Det gulaktiga lampljuset fick de mjukpolerade gatstenarna att blänka i mattguld. Husen stod eviga.