Blogg

Landet där Miklós Radnótis böcker bränns

Jag läser Gabriel Byströms bok Tystnadens triumf, en bok som beskriver den politiska kartan i dagens Ungern utifrån bland annat ett stort antal invjuer och en vad jag kan se gedigen inläsning av historiskt material.

På sidan 191 står det om ett bokbål som nynazister genomförde i Miskolc den 15 november 2013, där bland annat böcker av poeten Miklós Radnótis brändes. Den ungerske pianisten András Schiff, som för övrigt lämnat Ungern för gott på grund av den hotfulla situationen i landet (om han återvänder får han händerna avskurna har han fått veta), skriver så här om händelsen i den brittiska tidningen The Guardian:

Radnóti var en underbar lyrisk poet, en av den ungerska litteraturens giganter. Under en tvångsmarsch mot ett nazistiskt dödsläger 1944 mördades han brutalt. Varför? För att han var jude. Och polisen står bredvid utan att göra någonting.

Jag har läst Radnóti, så jag an ana att det Schiff säger här om hans diktning är sant. Ja, jag har faktiskt skrivit om Radnóti en gång här under pausträdet och kopierat två av hans dikter. I stället för att nu sätta in en länk, som kanske bara en eller två läsare skulle följa, så kopierar jag in min text från mars 2010 här:

°°°°°°°°°°°°°°°°°°

Om kvällarna läser jag nu i den tunna lilla boken Krig, död, kärlek, dikter i urval av den ungerske författaren Miklós Radnóti (ursprunligen Glatter). Hans föräldrar var ungerska judar och Miklós föddes 1909 i Budapest. Modern och hans tvillingbror dog vid förlossningen. I flera av hans dikter finns spår av denna tidiga förlust.

1935 gifte han sig med sin tonårskärlek Fanni Gyarmati och i en av bokens pärmar finns den här lilla vackra bilden av dem båda i ett snölandskap:

Radnóti blev tidigt katolik och upplevde sig som en bärare av ett europeiskt kulutrarv. Sin judiska identitet försökte han komma ifrån. Han ville vara just ungrare, men tiden gav inte någon sådan valfrihet åt en som var av judiskt ursprung. Han kom i flera arbetsläger och avrättades 1944 och begravdes sedan i en massgrav.

Det är Ove Berglund som har tolkat dikterna och det är också han som skrivit introduktionen till författarskapet. Brända Böcker Förlag har givit ut boken.

Jag läser två dikter som jag tycker mycket om:

Natt på vår gård

På himlen nymånen är smal,
liknar en skåra svalan plöjt
i vattenytan med en vinge,
och genast glömt.

Trädgården bäddade för natt,
och viveln smög sin väg,
den morska tulpanen somnade
stående på post.

Jag rör mig lätt och tänker att
hårknuten i hennes nacke är
en punkt i guld, som nickar
efter en lustig dikt.

Jag läser, dikten tar sig fram
ifrån min mun, likt andedräkt
efter en kyss, likt gräs som spirar
under fallna löv.

Jag tar med dikten till vårt hus,
hon möter, nacken vit som snö.
hårknuten, om den löses, blir
ett gyllene baner.

Natt

Hjärtat sover, och i hjärtat sover rädslan,
på väggen nära spindelnätet sover flugan,
det är tyst, i huset hörs inte ens musen,
gården sover, och på grenen sover duvan,
i kupan sover bina, och i rosen viveln,
sommaren sover i vart vetekorn, och elden
gått till ro i månen, himlens kalla skiva.
I natten smyger hösten ut att stjäla.

Nostalgi?

Kanske beror det på de senaste dagarnas gråhet, kanske för att de höstliga plikterna hopar sig, men jag tänker nu allt oftare på tiden i Vrboska på Hvar och jag tittar på bilder jag tog då. Det är nog mer den höga himlen än det vida havet som är kärnan i den här nostalgin. Men är det verkligen nostalgi jag känner? Nostalgi är väl en vek och mjuk känsla som lutar sig in i det sentimentala. Ja, jag har alltså inget emot sentimentalitet för det är en glidande och sammansatt känsla, väl värd att uppleva, om och när man kan.

Men manar en himmel som denna till nostalgi? Nej. Den manar någon till underkastelse och någon annan till en balanserad extas.

Jag får en koktel av en sann affärsman

Härom morgonen var Marijan, min grönsakshandlare, mer expansiv och energisprudlande än vanligt. Han studsade omkring och delade ut små flaskor med fruktdrycker och pussade kunderna på kinden. Jag fick ett slags bademov koktel (mandelcocktail) med inslag av vanilj och dadel.

Lite blek i smaken, men rolig som upplevelse. Inga kemitillsatser, hållbar bara över dagen och möjligen natten. Jag drack upp den till frukosten som ett slags efterrätt. Marijan är en sann affärsman i begreppets bästa bemärkelse. Han har fantasi och gillar att överraska sina kunder med presenter, men han är också naturligt listig och väljer ofta att ge bort sådant man kanske inte hade köpt. Jag är till exempel helt fast i ett beroende av hans sok od jabuke (äppelsaft). Det började med en flaska i present.

Agaven

En lukt kan ibland definiera en plats tydligare än det som syns och hörs. Lukten tränger sig på, även om den råkar vara svag, ja, egentligen på ett särskilt sätt just om den är svag. Vi är inte säkra på vad vi känner, vet kanske inte ens att det rör sig om en lukt, men vi känner av den underjordiskt eller undermedvetet. Den går in i oss.

Om morgnarna och kvällarna, kanske särskilt om kvällarna, när Londi och jag gick uppför backen från lavendelhuset i Vrboska, anfölls jag så gott som alltid av ett ögonblicks missmod eller kvalmighetskänsla just när vi kommit förbi hörnet med den stora prunkande oleandern. Vad var det? Strax blev förnimmelsen tydligare och jag insåg att det var en lukt. Är det en gingko? tänkte jag då. Gingkons frukter luktar ju som härsket smör eller något annat upplöst och olustspridande. Det är därför det är ovanligt med hongingko i stadsparker.

Jag talade om denna sötruttna lukt med människorna i lavendelhuset och fick veta att det är den döende agaven som sprider denna vanlukt.

Vid nästa runda stannade jag vid agaven. Ja, lukten var där, vilade över platsen. Jag såg upp på den jättelika växten. Den långa stjälken pekade grå och stel snett upp mot himlen och ”bladbuketten” befann sig i ett brant förfall. Jag föll i ett slags andakt blandad med skräck och lukten kröp in mellan hud och själ. Platsen, den trånga gränden invid muren där agaven hade sina rötter, var helt försänkt i denna dåsigt dävna stillhet, ett stumt grävande inåt. Här händer inget mer, här händer inget mer… Den döda agaven är platsens ande. Dess utandning präglar gränden.