Blogg

Lilla moment 22 på Petrinjska

Bodil Z 6 kommentarer

I förrgår fick jag då äntligen det anställningsavtal som jag hade blivit kallad att underteckna i juli, men som då visade sig inte existera. Visserligen kan jag inte upptäcka vad jag tjänar i det, men att jag tjänar framgår nog. Men nu ska vi inte vara petiga! Upp med hakan, no worries! Igår gick jag därför till Mupp (polisstationen) för andra gången den här hösten och tänkte glatt att ”nu hinner jag”! För polisen hade ju krävt att jag skulle lämna in anställningsavtalet senast den 30 september, nämligen det datum då mitt kroatiska EU-ID går ut. Jag hastade uppför trapporna till tredje våning. Ja, vi får inte glömma hur det ser ut. Det här är en korridor på tredje våning, som jag tror ganska väl illustrerar själen hos byggnaden och det som försiggår i den.

Jag behövde som omväxling och till min överraskning inte vänta särskilt länge, fast i hastigheten smet jag visst före någon. Av misstag. Jag fick en utskällning av min ”handläggare”, där det ingick någon underlighet om ”private time”. Mitt svar blev ganska snävt och jag vädrade kort min olust över att behöva slösa så mycket ”private time” i byggnaden. Efter denna lilla inledning bläddrade damen nådigt-viktigt igenom min pappershög och jag satt mittemot och tänkte på hönor och fjädrar. När det var färdigtbläddrat bedömde damen det hela som ”u redu” (vilket innebar att allt skulle vara OK) och räckte fram ett inbetalningskort på 240 kuna och så frågade hon mig om jag hade något passfoto med mig. Det hade jag inte och det sa jag. Damen ignorerade detta och sa att skulle gå ner och betala i bottenvåningen och sedan gå till utlänningsdisken på våning ett och lämna in kvitto och foto. Jag tänkte något olustigt om att ”jaja, då får jag väl gå och ta en bild då”, men då fick damen en muppidé. ”När går ert ID-kort ut?” frågade hon med myndig röst. ”Den trettionde september”, svarade jag mekaniskt väl medveten om att hon också visste detta. ”Då är ni här för tidigt, ni måste vänta till kortet gått ut. Kom hit den första oktober.”

Det är detta som är ”lilla moment 22”, ”lilla” för att det är så löjligt. Jag måste alltså vara där senast den trettionde september, men före den första oktober är det omöjligt att genomföra proceduren. Smaka på den!

Hos Svevo och hos Joyce

Bodil Z 2 kommentarer

I mars 2013 besökte jag för första gången det lilla dubbelmuseet Museo Sveviano – Museo Joyciano på Via Madonna del Mare 13, bara ett par hus ovanför den brokigt sprudlande kulturbaren Knulp vid denna speciella gata som från Piazza Cavana kröker sig uppför branten i riktning mot San Giusto. En hjärtpunkt i mitt Trieste. Och nyss var jag där igen och denna gång tillsammans med Alex. Hon hade just läst en av Svevos stora romaner och Joyce finns också innanför hennes sfär. Den här gången blev upplevelsen intensivare för mig, eftersom vi kunde visa varandra allt vi såg. Ni vet hur man kan göra.

Museet har bara två rum, ett för Svevo och ett för Joyce. I Svevo-rummen stannade vi en stund inför gravskriften över tanden och vi läste högt ur den för varandra och funderade över ett språkligt lite kryptiskt ställe. Vi tittade på handstilen och på de få men suggestiva fotografierna, bland annat det här:

Se att livet fortfarande lever och levs inne i bilden i spelet mellan blickarna!

Efter en stund gick vi in till Joyce. Där finns också bilder, men ingen grep mig riktigt och kanske är det så att Joyce-rummet är mindre självständigt än Svevo-rummet för mycket hos Joyce här handlar om hans korrespondenser med Svevo, fast kanske överdriver jag. Det är lustigt, men plötsligt slår det mig att jag borde gå dit igen. Också för detta vore det bra om jag bodde i Trieste. Nå, vi läste lite ur korten och breven för varandra, Alex och jag, och jag fastnade speciellt för det här från den 26 juli 1912:

Texten (A portrait of the artist as an old man), underskriften (Stephan Dedalus), adressen (Hector Schmitz, presso la fabbrica Veneziani, Chiarbola Superiore, Trieste, Austria) och stämpeln (Galway), alltsammans gör att denna egentligen ganska avlägsna tid och värld kommer mycket nära.

Blå september i Sigečica

Bodil Z 4 kommentarer

Klarblåa septemberdagar blir allting vackert, också det uppenbart fula som den här vittrande betongväggen med sina plastjalusier och sin argt gula syntetfärg eller de rostiga järnstolparna. Och se hur vågat de bländvita parabolantennerna leker på taket! Är de bollar från himlen?

Katterna vet när klockan är tre i människornas värld

Bodil Z 3 kommentarer

Jag måste nog ändå medge också för mig själv att jag är hemma igen sedan ett tag och hemma betyder bland annat det här med katterna i parken under fönstret – inga hav här inte, inga blåa vidder utom himlen, ingen Piazza Cavana om hörnet. I alla fall vet de här katterna mycket om tiden och om människornas sätt att mäta den, för katter bryr sig knappast för egen del om när klockan är tre. Men här kan ni se tre katter som vet att klockan är tre i människornas värld. Det betyder strax mat vid bänken.

Och de här människorna, kattmödrarna, är pålitliga, ska ni veta. Varje dag händer detta. Varje dag.

Caffè Tommaseo

Bodil Z 2 kommentarer

Caffè Tommaseo är Triestes äldsta kafé och det är väl bara Caffè San Marco som kan tävla med det om atmosfär och centraleuropeiskhet. Här – ja, ni slipper inte mitt födelsedagsfirande än! – hade jag bestämt att Alex och jag skulle skåla i spumante för hennes studieframgångar och för min födelsedag.

Det var ganska tomt när vi kom in där i kvällens början efter vår eftermiddag uppe i Opicina, men de människor som befolkade lokalen var nog så exentriska till sitt yttre och antagligen till sitt dolda inre också. Vi satt bra i vår lilla plyschsoffa och vi klirrade med glasen, skrattade och åt de godaste oliver (ja, ovanligt goda faktiskt!) och så återupplevde vi spårvagnsfärden upp på berget och de fantastiska gamla damerna som förstod så väl hur man tittar ut genom ett spårvagnsfönster.

Efteråt gick vi förbi grannhuset, den grekisk-ortodoxa kyrkan och beundrade portens väderbitna lejonansikten innan vi korsade Riva Tre Novembre och gick ut på kajen.