Blogg

Den serbisk-ortodoxa kyrkan i Zagreb

Det här är den serbisk-ortodoxa huvudkyrkan i Zagreb. Ja, jag skriver ”huvudkyrkan” för det borde väl finnas ytterligare en eller två här i staden, eller vad tror ni?

bild1-6

Jag har alltid tyckt att den sett ganska sluten ut och därför inte kommit mig för att känna på portarna, men igår hade Draženka och jag stämt möte här för att gå in tillsammans. Det var lite svårt att få reda på öppettiderna. Vid huvudingången står det på en guldfärgad platta att det är öppet 9-11 och 14-16, men när vi gick in i den lilla butiken för att Draženka skulle köpa vaxljus att tända för sin levande och döda, fick vi veta att kyrkan alltid är öppen från åtta på morgonen till åtta på kvällen. Vi gick sedan till det lilla ”ljushuset” (det heter inte så) utanför kyrkan. Det är där man tänder vaxljusen för man anser på ett praktiskt-modern sätt att de brinnande ljusen förstör freskerna. I ”ljushuset” finns det två våningar för ljusen, en undre för de döda och en övre för de levande. Draženka sa att hon inte tyckte om den här skillnaden och jag kunde bara hålla med henne. Plötsligt blev det trångt i det lilla huset, så vi gled ut och gick sedan in i kyrkan genom en sidodörr.

bild kopia 2

Vi kom in i en rökelsedoftande mångfärgad guldglänsande värld med stora mäktiga ljuskronor som fyllde rummet med sin närvaro. På många vis en helt annorlunda stämning än i den serbisk-ortodoxa kyrkan i Trieste, men ändå så besläktad. Vi gick runt, luktade på luften, betraktade ikonerna och sa till varandra att hit kan vi gå oftare. Atmosfären är varm och välkomnande och på ett lockande sätt mystisk. Jag tror att man kan tänka bra här över livet och livsvägarna…

Fotopromenad utmed Savska

Under långa tider rör jag mig envist i precis samma delar av staden, men igår avvek jag lite från mitt mönster, eftersom jag hade en lektion i kroatiska – den första på fyra år – förlagd till Krivi put, en ”Biergarten” vid Savska. Jag kom lite för tidigt till mötesplatsen, så jag gick ett stycke in mot centrum längs Savska i solskenet. Framför det stora konstmuseet Mimara blommar just nu en härlig magnolia, så där stannade jag upp:

bild1-6

När jag sedan stod mitt för Mimara vände jag kameran mot husraden på andra sidan Klaićeva, som för övrigt var Danielas gata, när hon bodde här. Något med cykelvägens sväng och huset med det röda tegeltaket lockade mig.

bild2-6

Jag gick upp till punkten där Savska blir till Frankopanska och fyrade av en bild. Någonstans utmed den gatan ligger förresten den svenska ambassaden.

bild3-6

Hela tiden medan jag gick hade jag HNK, Hrvatsko narodno kazalište, till höger om mig. Men så vände jag neråt igen och då hamnade teatern förstås på vänster sida och jag fann en punkt där jag kunde få in hela byggnaden i bilden:

bild4-6

Det är för övrigt här Duilio dansar.

Under blomkaskaden

När jag går hemifrån till spårvagnen passerar jag så här års under denna blomstergardin utanför Bar Royal.

bild-6

Ofta är himlen då så här blå. I ögonblicken under blomkaskaden är det svårt att önska något mera. För att vilja att önska något krävs väl för övrigt att vi just bygger något, vill någonstans eller att vi är hotade från något håll och behöver önska oss fria från detta hot.

Mer om min mozak – minnet

För något år sedan skrev jag en liten serie om min ”mozak”, min hjärna alltså. Jag försökte komma på hur jag gör när jag tänker och nu tror jag det är dags för en fortsättning. Det ska handla om minnet den här gången.

Under de senaste veckorna har jag gång på gång och ibland ganska intensivt letat efter en dikt jag tycker om men ändå har glömt det mesta av. Så här såg ledtrådarna ut: den är på tyska eller möjligen på engelska. Den börjar med ”ach” (eller ”oh”, fast detta då mindre troligt) följt av ett kvinnligt förnamn och den innehåller ett slags lite luttrad/cool rörelse framåt med en bra rytm, man går förbi det ena och det andra.

Jag letade och letade i mitt huvud och någon gång kände jag att jag var ganska nära, men det gick inte att få fast dikten. Så kom poesikvällen Goranovo proljeće och när jag fick syn på Marko Pogačar på scenen – han agerade något slags moderator under evenemanget – så kom jag att tänka på hans dikt Lijepo je och jag insåg att den – för mig i alla fall – liknade dikten jag letade efter. När jag sedan kom hem läste jag den och tänkte att ja, det är något med rörelsen eller sättet att gå som liknar varandra i de båda dikterna.

Ja, jag ser allt att några av er håller på att storkna nu, men tro mig, det här hör till sådant som jag absolut måste berätta för mig.

Så talade jag härom dagen med Christine om dikten jag letade efter och jag gav också henne det där bleka signalementet. Men det hjälpte inte. Och det vart afton och jag tittade in i min dator och vidare in under pausträdet och se, där låg en kommentar från diktens författare, Peter Ettl, en kommentar under dikten med mitt översättningsförsök från 2010 av den. Det här är dikten och äntligen har min hjärna blivit fri att tänka utan att hela tiden vid sidan om leta efter denna dikt:

Matala

ach joni


inzwischen


gehen


wir alle am stock


und der wind


kommt von


überallher


das mermaid-cafe


Vergangenheit die


feuerschrift am ufer


blass und in den kneipen


lauern trauerweiber


einem unfassbaren


frühling auf

Och mitt minne? Det verkar ju ganska systematiskt så där ”i blindo”, eller hur? Dikten börjar med ”ach” och ett kvinnonamn. ”Mermaid” och kanske också namnet ”Joni” ger den engelska infärgningen. Och man går och man ser, ja, det var den rörelsen förbi ett och annat…

Nej, jag vill inget särskilt med det här, jag har inte upptäckt något och kanske hade jag aldrig hittat tillbaka till dikten om inte Peter Ettl hade tagit vägen förbi…

Blomstertider

Nu är de plötsligt här, tiderna då det ena trädet blommor vackrare än det andra och jag försöker hålla kvar de härliga blomstren på bilder. Londi och jag går runt i kvarteren och stryker förbi mina favoritträdgårdar.

Här är den med magnolian alldeles invid gatan, trädgården med den röda och den svartvita katten.

bild1-6

Och här på hörnet av Brijunska och Kornatska har vid den med de namnlöst vackra röda blommorna. De lika vackra rosa är också på väg.

bild2-6

Och den annars rätt trista Heinzelova klär sig på många ställen i skummande vitt:

bild3-6