Blogg

Egentligen är det ett nederlag att jag vill yttra mig ännu en gång om den här boken Århundradets kärlekskrig, men jag snubblar gång på gång över stjärnögda beundrande texter om den. Och jag känner hur det kryper i mig. På vilket sätt är detta bra? Många säger att boken säger något allmängiltigt och något som ska leva länge, men intuitivt känner jag att vi läser den på grund av kortsynt snasklystnad. Vi vill veta något om kändisars kladdiga liv. Och ingen kan få mig att tro att den är skriven med någon distans till de egna upplevelserna. Jag gissar att den delvis är åtminstone relativt skickligt skriven, helt enkelt för att Ebba Witt-Brattström kan skriva. Och som sagt, det verkar vara en himmelsvid skillnad mellan denna bok och Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga oberoende av att de två författarna har vissa sympatier för varandra. Jag säger ”verkar” eftersom jag inte har läst Witt-Brattströms bok, men citaten jag fått mig till livs får mig att tvivla på djupet i den och på just det där med kärleken. Skrytet om ”århundradets” är väl inte mycket att säga om och ”krig” passar säkert, men ”kärlek”?

Så här skriver någon, nej, jag tänker inte hänga ut enskilda recensenter, för de är bara en del i en kollektiv förvirring och egentligen ointressanta:

”Det här är Ebba Witt-Brattströms debut som skönlitterär författare och hon går ut stenhårt redan på första sidan:

Han sa:
Om du överger mig
har du bara livslångt hat
att vänta.

Hon sa: Tror antingen
jag eller du
måste dö.

Det är en intensiv, flödande prosadikt där en hon och en han skjuter iväg giftiga pilar som är försåtligt doppade i poesi. I andra stunder är det som att de står i kritcirkeln – i stället för att dra i ett barn, tack gode gud, har de en smädande rap-battle.”

Jaha. Jag går förbi ”hans” replik, för det är en standarddito avfyrad i desperation och antagligen bara en enda stor dum överdrift. ”Livslångt” blabla, vem har inte hört sådant – och när sinnet svalnat tagit det för vad det är. Nå, vad säger då hon ”doppat i poesi”? Att hon tror att någon av dem måste dö. Hur vasst är det – ”på en skala”? Båda kommer förstås att dö och det motsäger på intet sätt ”livslångt” i repliken innan. Men vad är det recensenten säger om kritcirkeln? Skribenten verkar inte ha en aning om hur den scenen är uppbyggd i dramat. Varför alls försöka pynta sin text med lånta fjädrar när det sker så helt på måfå? En fjäder i rumpan.

En annan skribent gör upp en lista över ”de tio bästa citaten” ur boken. Jag har nu läst igenom dem och känner mig rätt mätt, men för något ska jag ju ha gjort denna läsning, så jag väljer ut två som jag vill titta lite på. Här är det ena:

Hon sa:
Vantrivseln kryper i mig.
Normalitet –
detta förnedringstillstånd.
Att inte kunna lita på
sin närmaste.
 
I Gulag
var det värsta
hopplösheten.
En långsam död.

Till del ett säger jag: men gå då! Varför denna fåniga masochism? Till del två säger jag: Jämför inte ditt självförvållade ömkliga tillstånd med Gulag! Du hånar andra människors lidande. Märker du verkligen inte det?

Och så läser jag det andra utvalda citatet bland dessa ”bästa”:

Hon sa:
Det är inte okej
att du kastar min laptop
nerför trappan.
Begriper du inte det.

Haha, är detta det nya kraftordet i Sverige? ”Det är inte okej”! Nu ska jag tala detta språk om denna bok: Den är o-okej som litteratur, tycker jag faktiskt, blabla. Som spya platsar den fint. Detta är också en spya.

 

Och så åkte då Liv och Horace till Recanati. Och ja, det var för Leopardi de åkte dit; det är väl svårt att krysta fram någon annan anledning. Låter jag mer än lovligt grinig? Möjligt, men jag tycker att det blev för grunt och babbligt, för mycket prat om dem själva och när det gällde Leopardi om hans sjukdom. Nej, det går naturligtvis inte att gå förbi hans grymma öde, det präglade ju hans liv, men jag vill inte höra att han kanske genom det var ”rätt jobbig för andra” och liknande tomheter. Sagt i all oskuld förstås och med ett smittsamt skratt.

Om jag hade varit Horace och ville visa Recanati för en yngre person som aldrig hört talas om Leopardi, så hade jag kanske gått till några av hans dikters platser. Kanske hade jag letat mig till den plats, där man ser ner i dalen utmed den ensamma sparvens (som egentligen inte är någon sparv utan en ovanligare fågel) tänkta flykt. Dikten börjar så här:

D’in su la vetta della torre antica,

Passero solitario, alla campagna

Cantando vai finchè non more il giorno;

Ed erra l’armonia per questa valle.

Missförstå mig inte, både Liv och Horace är charmfulla och trevliga och kan prata och skratta framför en kamera utan att det känns konstlat, inte särskilt i alla fall. Någon sa till mig att Liv Strömquist faktiskt är en väldigt intelligent person och att hon därför borde ha mer plats i serien. Jag sa, eller så tänkte jag det bara, att jag inte tvivlar på att både hon och Horace Engdahl är intelligenta. Skulle en bildningsresa inför en större publik få genomföras av dumma människor? (Ja) Jag förutsätter naturligtvis att båda är intelligenta, men också att de är bildade och inte just ”inom andra områden”. Men ok, kanske är detta ett oslagbart recept: bildad äldre herre för omkring livlig yngre kvinna i sin bildnings hemtrakter. Kanske skulle det kunna gå, men varför blir det då så tunt? Är man rädd att publiken ska tycka att det blir tungt om det inte är lite lättsamt nojsigt? Eller är det så att den yngre personen inte är tillräckligt ung för att det djupa allvaret ska kunna infinna sig?

Jag tyckte om bilderna från Recanati och en sak som Liv sa om människans grymhet. Och jag var glad över avsnittet ur den vackra filmen Il giovane favoloso, fast det var väldigt kort…

Och vad vet jag, kanske är det här försöket lovvärt och bra, visserligen med lutning åt ”bättre än ett par på käften” eller ”bättre än en pinne i ögat” men ändå?